En stor del av livet går ut på att veta sin plats. I en del religioner är det ett centralt moment att inte förhäva sig och att sluta anstränga sig för att nå världslig framgång. Genom att ge upp är det möjligt att försona sig med livets förgänglighet.
I skolans värld är en sådan hållning provocerande. Vi talar ogärna om gener och förutsättningar. I stället betonar vi individens möjligheter att forma sin framtid genom egna ansträngningar. Du kan om du vill!
Inte långt från Forsemölla på Österlen växer en grön grangren som har uppenbara svårigheter att inse att den faktiskt bara är en gren och borde växa snett neråt. Någonstans har längtan efter ljus blivit starkare än genetiken och nu strävar grenen uppåt.
Klickbar bild:
Mer fredagsfärger
Tysta tankar 
*gnisslar tänder så granbarren faller ner* du kan bara du vill, finns det något vidrigare uttryck? Hur många människor tappar all sin motivation och sin självkänsla när de slagits i huvudet med det uttrycket en gång för mycket? Hur många människor gråter blod för att de vill så att de håller på att gå sönder, men kan inte ändå? Trots att de försöker och försöker igen? Kan vi inte spola ner det klämkäcka småfascistiska uttrycket en gång för alla?
Heja granen, ös på uppåt, du behöver inte begränsa dig och vara som du förväntas.
LikeLike
(ursäkta utbrottet, det är det där uttrycket, jag har hört det så många gånger från så många människor, och ingen enda en har berättat att de känt sig hjälpta eller uppmuntrade av det! Motsatsen däremot går det tretton på dussinet av)
LikeLike
Det är OK! Ett litet fredagsutbrott är kanske en lagom dos inför helgens lättsinne ( hmmmm – nu tänker jag nog på mig själv)
Jo det är svårt att uppskatta djupet i den här individualistiska ideologin som vi dränks i. Samtidigt finns det naturligtvis något underbart i att se någon övervinna sig själv och bevisa för omvärlden att…att… ja vad är det nu man vill bevisa?
Ibland tänker jag på Ronny Erikssons talesätt:
“Det är aldrig för sent att ge upp”
LikeLike
Att övervinna sig själv, att klättra högre än man någonsin trodde att man skulle kunna/våga är häftigt, att se någon göra det som absolut inte vågade tro något alls är ännu häftigare!
Men är det verkligen samma sak som ‘du kan bara du vill’? Nä, inte i mina öron. I mina öron är det mer ‘kom igen, prova en gång bara, även om du är rädd’ kanske rent av kryddat med ett litet ‘jag hjälper dig om det behövs’. ‘Du kan bara du vill’ innehåller en underförstådd liten frätande obehaglig ton av ‘du skulle kunna om du bara tog dig samman och inte var så lat/feg/kass/mesig/korkad’, åtminstone uppfattas en sån ton av så många som lyssnar efter den, eftersom det är den uppfattning de har om sig själva.
Inte mycket lättsinne här inte.
LikeLike
Jag vet inte jag, både och, att kunna allt man vill, ser jag dels som något positivt, ex . Många med funktionshinder har övervunnit mycket genom att deras föräldrar har uppmuntrat dem att pröva på saker som de aldrig tidigare hade trott att de skulle kunna, rullstolsbundna som åker i skidbacken, men det kan också vara gånger som detta uttryck blir mer kliché och orden tappar då all sin uppmuntrande effekt.
Idag hade jag samtal med en hinduisk präst och min syn på detta utvidgades. Där har vi mer att du har en viss förmåga och för att bli harmonisk ska du också ägna dig åt detta och ditt liv blir då så mycket bättre. En försoning med ditt jag och din spetskompetens och du kommer att göra goda gärningar, etc…
Ett intressant inlägg tycker jag.
LikeLike
Man kan bara glädjas åt grenen som trotsar det mesta. Utveckling är självständig och egen. A-M
LikeLike
Stråhatt, visst är det så, uppmuntran, stöd och utmaningar kan få en människa att övervinna många av de hinder som finns. Men inte alla. Den ryggmärgsskadade kan inte gå för egen maskin, hur gärna h*n än vill, den blinde kan inte se solen gå ned och den döve kan inte höra Marlena Ernman sjunga, och att hävda att de skulle kunna om de bara ville är inte mycket mindre än ett hån.
Vi måste hålla i minnet att många elever i svenska skolor befinner sig i just den situationen. De kan inte fast de vill tills de gråter, av olika anledningar kan de inte, om det beror på dyskalkyli, sociala faktorer, neuropsykiatriska faktorer, dålig syn, stress, matallergi, språkbrister eller något helt annat gör detsamma för eleven just där och då när läraren utbrister i ett välment ‘du är så klok, om du bara ville och brukade allvar skulle du kunna vara så duktig’
Jag vill inte alls vara ohövlig eller dum mot någon, och jag ska låta bli denna vackra bildtråd efter det här inlägget, jag lovar, men jag vill råda alla lärare, oavsett ålder på eleverna, att försöka tänka över sitt bruk av just uttryck som ‘du kan om du vill’, det orsakar ibland sår som fortfarande smärtar tjugotals år senare. Formuleringar är viktiga.
LikeLike
“Du kan mer än du tror” är väl ett uttryck som inte är lika “oförsonligt” som “du kan om du vill”? I “du kan om du vill” (till eleven) ligger också föreställningen att eleven måste vilja detsamma som skolan/läraren – men emellanåt är det ju mer sunt av eleven att inte vilja …
/Janis
LikeLike
Morrica: Jag tror att du har missuppfattat mig lite, jag håller med dig att vi lärare bör vara försiktiga med vad vi säger, och jag tror att jag förstår hur du menar.
Jag tänkte mer utifrån ett samhällsperspektiv eller ett mammaperspektiv, inte bara som i egenskap av lärare. Jag har själv ett barn med NPF vilket gör att ofta får jag peppa och visa vägen och uppmuntra, samt visa att jag tror på barnet. Lite av att sikta mot stjärnorna så når vi månen. Asch! Den här förklaringen blev nog inte så mycket bättre, men jag hoppas du ser poängen
LikeLike