Jag var på skiftesföreläsning och Jenny Sonesson (fp) talade om vad som krävs för att en blogg ska bli bra. Autenticitet förstod jag direkt och tanken på att hierarkierna monteras ner i bloggvärlden köpte jag också. Att hitta sin stam kändes rimligt, men jag försöker fortfarande reda ut vad det innebär att vara “värderingsstyrd”. Denna osäkerhet är lite skrämmande om man som jag förväntas undervisa i svensk skolas värdegrund.
Jennys exempel handlade om politiker som har en konsekvent hållning och lever efter den. Är man mot djurplågeri så undviker man att äta kött, klä sig i skinn, sminka sig med animaliska produkter o.s.v. En sådan hållning ger ett intryck av sammanhållen kraftfull och genomtänkt personlighet. Problemet för mig är att “förutsägbarhet” aldrig kan bli ett positivt ord. Jag kanske romantiserar det spontana och intuitiva tänkandet – men jag har svårt att se världen som en arena för mina värderingar.
Kanske är det i denna klyfta mellan bestämda åsikter och förvirrat kännande som jag hämtar kraft och inspiration. De senaste dagarna har jag hyllat IB-gymnasiet som jag borde avfärda som ett elitistiskt jippo. Kritiserat skolutvecklingstanken som jag borde vara den främste anhängaren av.
Dessutom fortsätter jag skamlöst att publicera solnedgångsbilder från Österlen – trots att jag uttryckligen lovat att låta bli.
Det är verkligen ingen ordning på den här bloggen.
Tysta tankar 
Inkonsekvens skapar trovärdighet – i alla fall när det gäller bloggar.
Hur många “riktiga människor” är konsekventa i sina åsikter, eller i sitt liv överhuvudtaget? Vi mognar, åldras och förvärvar (nya) erfarenheter som måste tillåtas påverka vår världsbild och förändra beskrivningen av oss själva, annars blir vi bara karikatyrer av oss själva.
Klart att en politikerblogg eller – för att vara mer exakt – alla bloggar som skrivs utifrån sak, snarare än person, bör vara konsekvent i större utsträckning än en blogg som utgår från personen. Men även politiker- eller skolbloggaren kan inte förbli rigid i sin konsekvens utan att samtidigt förlora i trovärdighet.
Själva definitionen av blogg (“weblog”) utesluter det statiska. Poängen är förstås strukturell – bloggen/hemsidan skall uppdateras regelbundet. Men jag ser det som att det handlar lika mycket om innehållet; skriv samma sak om och om igen så tröttnar antingen du eller läsaren…
LikeLike
Tack! Det är nog så jag tänker. Som lärare känns det som en lyx att ibland få tvivla på meningsfullheten i det vi gör utan att bestraffas. Vi har ju liksom tagit på oss att förmedla framtidstro och utvecklingsoptimism till alla vi möter.
Men när vi dyrkar reflektion och analys är det svårt att inte få en gnutta tvivel med på köpet. Jag måste fundera över varför trosvissa människor gör mig så osäker.
LikeLike
Jag skulle förresten ha avslutat sista meningen med “…och ingen utveckling sker”, ser jag nu.
Den formaliserade reflektionen – analyser, dokumentation, kvalitetsredovisningar – avser ju att synliggöra just utvecklingen. Men frågan är om det verkligen är den vi ser (eller vill se)?
LikeLike
Kanske är det med trosvissa människor som med dansbandssångare, något med det där eviga leendet förmedlar djupt dold och förnekad galenskap snarare än glädje?
LikeLike
Oh så vackert uttryckt!
Varför har jag inte tänkt på det tidigare? Parallellen mellan dandsbandssångaren och läraren är verkligen djärv och belysande.
Jag tror att arrangörens förväntningar är lika tydliga i båda fallen – och att det ibland händer att både läraren och sångaren drabbas av stundens ingivelse… Har du sett Saxofonhallicken av Lars Molin?
LikeLike
Är det den förfärligt sorgliga historien om något band som spelar på något stadshotell någonstans, där en stackars hustru väntar och väntar på sin vänsterprasslande make och bandet spelar samma låt och om och igen eftersom en dam i den glesa butiken bara klarar att dansa till just den låten?
LikeLike
Mais oui!
“Petit fleur”
Det var en orkester som brydde sig om sin publik. Jag minns mest Ewa Grönros tafatta längtan.
LikeLike