Jan Löwstedt beskriver i senaste numret av Pedagogiska magasinet (snart länk?) hur förändringsiverna hotar centrala värden inom skola och förskola. Tron på att det är möjligt att styra med hjälp av modeller från företagsvärlden underminerar självförtroendet hos pedagogerna som stressas av kvalitetsplaner, utvärderingar, dokumentationskrav som ställer stora krav på intellektuell lojalitet. Tyvärr är det ofta förenklade patentlösningar på vardagens komplexa problem och den stora tröttheten breder ut sig – vad är det nu vi ska tro på?
Jag tror att lärarutbildningen är en del av denna romantiserande förändringskult. Nu är det dags att stanna upp och fundera över om inte själva talet om utveckling är det största hindret för verklig utveckling. Jag menar att tron på att det är möjligt att förändra skolan uppifrån blockerar den verkliga och nödvändiga förändringen, som måste komma underifrån och definieras utifrån lokala förutsättningar.
Möjligheten att påverka sin arbetssituation är den viktigaste faktorn för att skapa motivation och därmed motverka stress och utbrändhet. När jag möter kamraten med 30 års yrkeserfarenhet som på söndagen känner sig stressade inför morgondagens utvecklingssamtal eftersom hon inte har skrivit färdigt dokumentationen.
– Föräldrarna väntar sig att det ska vara välskrivet och med bilder!
Nu svajar min tilltro till ett system som i så hög grad belönar dokumentation och bedömning av det individuella barnet. Idag är det radikalt att prioritera kärnverksamheten – att vara med barnen.
Paul Young var stor på 80-talet. Rösten håller, men produktionen har inte åldrats i skönhet. Den svävande bandlösa basen, de pompösa körerna och det hopplösa trumljudet…
Jag håller inte med texten. Det finns delar av den nuvarande lärarutbildningen som är värda att försvara. Allt måste inte förändras.
Nu tror jag att budskapet har gått fram: FÖRÄNDRING ÄR INGEN NATURKRAFT – VI MÅSTE DISKUTERA INNEHÅLLET FÖRUTSÄTTNINGSLÖST.
Tysta tankar 
“Idag är det radikalt att prioritera kärnverksamheten – att vara med barnen.”
Radikalt? Ja, onekligen! Samtidigt (och sådär härligt motsägelsefullt) är det just barnen – trots att de flödar genom verksamheten som en oformlig, svårkontrollerad, brusande älv – som står för det trygga, det konstanta, i vår vardag.
De är navet runt vilket all dokumentation roterar.
Synd att det är så lätt att glömma bort…
LikeLike
Jag tror att den här dokumentationsvågen kommer att framstå som en nervös och lustig parantes i historien.
All form av dokumentation är en förenkling och tolkning av ett komplicerat ögonblick. Det är något krampaktigt i vår iver att försöka hålla fast. Genom att beskriva det förgångna undviker vi nuet… Eller hur Ricoeur skulle ha sagt det? (Helt taget ur luften!)
LikeLike
Det känns så skönt att få bekräftat att man inte är ensam om att tycka att förskolan idag är en plats som i mångt och mycket handlar om att dokumentera sönder verksamheten. Där jag jobbar nu så sker dokumentationen i så pass hög grad att jag undrar vad som hände med att sätta barnet i centrum, att vara med barnen och interagera med dem, istället för att sätta sig utanför händelsernas centrum med block, penna och kamera och använda dokumentation som ett sätt att göra reklam för förskolan inför politiker, studiebesök och jag vet inte alls. Visst behövs dokumentation – men det har gått till överdrift.
LikeLike
hej Henrik!
Jo det är något nervöst över hela företeelsen. Om jag inte syns så finns jag inte och den här strävan efter att dokumentera barnet är till sist en form av maktutövning.
Pedagogen tar sig rätt en att lägga bilden av barnet tillrätta.
P.S. Kul att du hittade det här gamla inlägget!
LikeLike
Kanske bör man fråga sig för vem man dokumenterar och i vilket syfte?
LikeLike
Det verkar vara utmärkta frågor!
LikeLike
Jomenvisst
LikeLike