När jag gick i lågstadiet fick vi ofta arbeta extra i boken Vad var det jag läste? Efter två dagar med Ulf Lundells bok Vädermannen ställer jag samma fråga.
Texten är en orgie i detaljer från Österlen och jag njuter av att känna igen och jämföra med mina egna väderobservationer från den regniga sommaren 2007. Boken, som möjligtvis utger sig för att vara en roman, leker med läsaren och alla dessa verklighetsmarkörer bryter ner min misstänksamhet. Detta är “sanningen” om Lundell och även om han som vanligt har ett minst ett alter ego är det svårt att inte läsa in berättelsen om hans liv.
Jag älskar hans överdådiga språk, gillar den uppriktiga ambitionen att tala allvar, är uppriktigt intresserad av hur han renoverar sitt hus, lär mig en del om floran och faunan runt Stenshuvud, blir ganska sugen på de vinflaskor och maträtter som fyller sida efter sida – men vad är det för historia han har kokat ihop?
Knepet att bryta ner läsarens motstånd genom att använda kontrollerbara detaljer fungerar inte hela vägen och jag hade kunnat tänka mig att avstå från en del av de långdragna och tröttsamma sexskildringarna – jag orkar inte gissa hur mycket som är sant eller inte. När jag väl insett att boken tänker fortsätta vingla mellan genrerna avtar intresset. Ambitionen att skriva en rasande uppgörelse med en förljugen civilisation känns krampaktig. Huvudpersonen längtan efter – och försök att leva med – mogen kärlek verkar vara en eftergift till de feministiska anklagelserna för sexism. Tråden upplöses i absoluta intet och läsaren kan väl bara ana att det var en dålig idé från början.
Boken är däremot en lysande dokumentation av en regnig sommar. Intrigen kanske skulle fungera i Morden i Midsomer – men det är för konstruerat som roman och huvudpersonerna alltför ömkliga och självupptagna.
Frågan är varför jag tyckte det var så kul att läsa boken?
Just nu befinner vi oss i skarven mellan utslagen bok och knoppande ek – mitt försök till tidsangivelse.
Uppdatering:
Tysta tankar 
Jag gick i lågstadiet för trettio år sedan, men jag tror mig minnas “Vad var det jag läste?”-böckerna som fantastiska och eftersträvansvärda upplevelser. Jag avverkade dem i rasande takt och kanske är det en efterhandskonstruktion, men jag tror t.o.m. att fröken Ulla till slut satte en sidbegränsning på mig – jag fick inte göra inte mer än X sidor per dag i boken!
Ulf Lundell, däremot, har jag ingen som helst relation till…
LikeLike
Idag träffade jag kvinnan med silvrig Porsche Cayenne vid S:t Olof ICA…
LikeLike
Kanske var de där böckerna en utflykt vid sidan om kursplanen? Varför har ingen forskat i detta?
En sorts fristad för de duktigaste där de slapp normalfördelningens kurvor.
LikeLike
Är du säker på att Porschen var silvrig och inte smaragdgrön ?
LikeLike
Jag är färgblind…
LikeLike
Torbjörn Forslid skrev i sydsvenskan angående Fiktion och Sanning: “Att huvudpersonen, trots att han är en fiktiv gestalt, ligger nära författaren själv är givet. Alla som följer nöjessidorna vet att Lundell har ett hus på Österlen och att han har eller har haft en relation med en mycket yngre kvinna. Om Norén i sin famösa dagbok fiktionaliserar sin självbiografi – konstruerar sin egen mytologi – kan Lundell sägas göra det omvända: han biografiserar sin fiktion. Det är också en välkänd teknik med Strindberg som tydlig föregångare. ”
Jag tänkte på det där med att boken upplevs som mer fiktionaliserad ju längre den pågår. Och det är också där som kritikerna hade flest invändningar mot boken. Åsa Beckman i DN:”…efter halva boken, försvinner “Vädermannen” ut i en massa osannolika scener och lösa detaljer. Lundell släpper greppet om sin stil. De sista 100 sidorna är så okoncentrerade och tjatiga att jag får kämpa mig igenom dem. Så synd.”
Marie Norin i GP:”Mot slutet blir romanen allt mer väderkvarnslik: en väderkvarn i orkan, en slags inverterad Don Quijote. Där Georg lider av känslomässig förstoppning barkar Lundells pennföring iväg i ren diarré och romanen rinner alltmer skissartad mot sitt . hollywoodska? slut. Varför?”
Det är som du märker själva fabuleringen, påhittet, fantasin, det “overkliga” som kritikerna vänder sig emot. Det dokumentära draget får däremot beröm; Verkligheten föredras framför Fiktionen.
Jag håller inte med dig om att boken skulle vara en “rasande uppgörelse med en förljugen civilisation”. Jag tycker snarare att boken behandlar det klassiska temat Natur – Kulturär och där huvudpersonen söker mening och innehåll i det Natur utan att för den sakens varken kunna överge Kultur eller ens finna sig tillrätta i Natur. Det är ett försök att successivt dra sig undan Kultur/Civilisation, men inte på ett krampaktigt sätt, utan med något slag av försoning. Den Nya Familjens flytt till Frankrike i slutet av boken är en romantisk förhoppning om förening av Natur och Kultur, genom egna fria val. Typ
LikeLike
Det är ömtåliga saker de här genreöverenskommelserna och jag märker hur sårade läsare rescensenter blir när författaren sviker dem genom att gå över gränsen åt olika håll.
Du har nog rätt i att det inte är en uppgörelse med civilisationen – det vore ju patetiskt att ägna så mycket kärlek åt bilsport och sedan försöka hävda någon form av primitivism. Snarare är det väl i kulturens och smakernas förfining som hoppet ska finnas.
Jag måste nog tänka vidare på huruvida det är en ideologisk fråga att föredra fiktion eller verklighet. Tanken på romanens död har ju visat sig vara ganska livlös – men jag har svårt att uppmana något större intresse för de här skrönorna.
Återkommer!
LikeLike
Jag tar om det sista stycket:
Jag håller inte med dig om att boken skulle vara en “rasande uppgörelse med en förljugen civilisation”. Jag tycker snarare att boken behandlar det klassiska temat Natur – Kultur. Huvudpersonen söker och får i viss mån mening och innehåll i/ur Naturen. Han kan inte överge Kulturen/Civilsationen eller känna sig helt tillfreds i Naturen. Han är i limbo. Lundell skildrar ett försök till att successivt dra sig undan Kultur/Civilisation, men inte på ett krampaktigt sätt, utan med något slag av försoning. Den Nya Familjens flytt till Frankrike i slutet av boken är en romantisk förhoppning om förening av Natur och Kultur, på egna premisser.
LikeLike
Georg och Monk upprörs mer av den sprängda eken i nationparken än av de sprängda självmordsbombarna i städerna.
LikeLike
Jo det verkar rimligt. Primitivismen är mer ideologisk och Lundell lyckas gestalta konflikten på ett övertygande sätt – och kanske även flykten från konflikten?
Drömmen om att förena motsättningarna är tidlös och jag har inga problem i att känna igen försöken att krympa världen till något överskådligt. Är det Candide som odlar sin trädgård – eller finns det något mer.
Om ekarna – jo det är väl ett underligt tema hos naturälskare? Bilden av den oskyldiga naturen som ska skyddas mot människans övergrepp. Eftersom människan definitionsmässigt är ond finns det ingen anledning att slösa tårar på de övergrepp som hon begår mot sin nästa (om det inte råkar vara djur inblandade)
LikeLike
Jag funderar vidare på genren. Som mycket ung lästa jag Henry Miller som också tangerar den här självutlämnande estetiken – men utan Lundells försök att flirta med deckargenren.
Det finns något retfullt i illusionen av äkthet och närhet som gör det motsägelsefullt och lite provocerande. Genom detaljer skapas närvaro och jag tänker att det finns något i bloggformen som ger författaren samma form av frihet eller makt att konstruera sig själv.
Nu riskerar jag att bli onödigt personlig men jag tror att en del av Lundells framgångar beror på den här illusionen av att vara nära sina lyssnar/läsare. Självföraktet som glimtar till i boken handlar kanske om att de egentligen inte känner honom.
Bloggens låtsastransparens skapar samma problematiska förhållande. Vem är jag i förhållande till den bild jag skriver fram?
LikeLike
Ja, Candides tankar om att odla sin trädgård är ett bra exempel.
Jag tror att du har helt rätt; Lundells framgångar beror delvis på hans goda förmåga att i skrift skapa närhet till läsaren/lyssnaren.
Här finns en del av mina tankar kring Lundells lek med det självbiografiska i några av hans böcker samt även lite om förbisedda politiska/samhällskritiska dimensioner i romanen Friheten.
http://etc.se/artikel/17602/trilogi-kritiserar-ytliga-medier
http://www.tidningenkulturen.se/index.php/debatt-mainmenu-91/litteratur-mainmenu-125/4326-ulf-lundell-som-politisk-fttare
LikeLike
Tänkte på det där du skrev om att publiken/läsaren tror sig känna artisten/författaren (mycket på grund av hans uttryckssätt)och att detta skapar…obehag hos honom. Det är ett återkommande tema. I en nyskriven pjäs “Backstage” är det precis den tematiken som belyses. Jag har inte sett teaterföreställningen men en sak som är intressant med texten är att den fångar upp bräckligheten, svagheten och desperationen hos den publik som bland journalister oftast skildras i nedsättande termer.
LikeLike
Spännande artiklar! Det är tydligt att Lundell inte lätt låter sig fångas in eller reduceras till en fast position.
För mig som österlenbo blir det lite svårt att se företeelsen kyligt analytiskt – den gnällige folkskygge husägaren/ den språkvirtuose naturälskaren/ den mytologiske livsbejakande artisten/ den samhällskritiske debattören/ den genomskådande genusfilosofen – jag får inte ihop bilderna.
Men det är kanske ett utslag av traditionellt modernt tänkande att personlighetens olika delar ska gå att sätta samman till något harmoniskt och enhetlig. Det borde väl räcka med det som jag tror att Lundell ungefär beskriver som: “Vi är uppfuckade – men vi är inga svin”
Den sympatiska ambitionen att göra “det rätta” sipprar in i berättelsen och försöken att hitta någon form av sammanhang gör självupptagenheten uthärdlig.
LikeLike
En aktuell händelse som förstärker dubbelheten:
http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/kulturkritik/article430121/Berusade-pojken-langst-fram-toppar-Lundells-pjas.html
LikeLike
Oj! Ja, vad säger man. Intressant. Man förstår så mycket bättre tillkomsten av pjäsen i det här skenet. Det är ju inget fel på autenticiteten i pjäsen…Intressant vinkel av Oline Stig.
Svenska Dagbladets Lars Ring skrev såhär:”Ulf Lundell har skrivit en bagatell där han gör om en dos självömkan till en principiell diskussion om artisteri/konst kontra publik. Handlingen utspelas på ett plan där texten aldrig på allvar ifrågasätter vem som skapar en myt och vilka kommersiella drivkrafter som styr.
Här skildras publiken som en kravfylld massa – en pöbel som löper amok och skapar en idol som inget har att göra med vår karla-Carl.”
LikeLike
Det känns svårt att diskutera en pjäs jag inte sett, men den principiella frågan är kanske : Vilket ansvar har artisten inför sin publik?
Jag tror inte det går att distansera sig från alla de myter som musikbranchen är genomdränkt av och därför är det kanske i viss mån meningslöst att kräva någon form av fläckvis distans. Kanske är självdestruktiviteten en av de mest kraftfulla myterna? Han lider/super/knarkar för oss?
Men går det att tänka sig en publik som inte ställer krav? Jag såg Dylan för ett tag sen och blev – hmmm – besviken. Vad väntade jag mig egentligen? Att han skulle spela bara för mig?
LikeLike
Jag håller med dig; är det inte så att Lars Ring förväntar sig en pjäs som Lundell inte är kapabel att skriva? Och som han (gissar jag) inte heller vill skriva!? Jag har läst pjäsen och finner inte så mycket självömkan i texten. Jag finner inte heller särskilt mycket självrannsakan hos huvudpersonen i texten, tyvärr, för det hade tillfört mera nerv till texten. Möjligtvis är den kvinnliga karakätären – precis som Oline Stig är inne på i sin recension i sydsvenskan – en symbol för de offer som vägen till framgång tycks vara kantad av.
Filmaren Roy Andersson frågade vid ett tillfälle retoriskt: “Var det Hitlers fel att han blev så populär?”. Ja och nej, har man såklart lust att svara på den frågan. Hitler var politiker och det är en helt annan sak.
Min uppfattning är att en konstnär/artist inte bör känna något ansvar för sin publik i sin konstnärliga gärning.
Publiken kommer kanske bort ifrån krav-ställandet om de ser varje framträdande som ett unikt konstverk, men så fungerar ju inte publiken. Och frågan är om en konsert är ett unikt konstverk eller om det är något annat.
LikeLike
Det famösa uttalandet om att “en inställd konsert är också en konsert” ställer väl frågan på sin yttersta spets. Genom att betala anser sig publike ha rätt att ställa krav och helst dessutom bli underhållen.
Är alternativet att se konserten som något annat? Ett magiskt möte som egentligen inte går att värdera… Genom sådana halvreligiösa övertoner mystifierar vi händelsen och frågan om bördan lättar för konserten. Jag tror nog att själva transaktionen och förgiftar möjligheten till någon form av autenticitet. I det perspektivet blir det lite patetiskt med konstnärer som inte vill acceptera att de säljer en vara.
Georges förhållande till sitt måleri är ju en aning kluvet – fast han verkar vara ganska skamlöst kommersiell?
Självrannsakan… vem vill se sånt på teatern?
LikeLike
Krav på underhållning. Eller krav på en upplevelse. Det är frågan.
LikeLike
på samma tema
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article5344845.ab
LikeLike