Det har hänt en del sedan jag gick min förskollärarutbildning på 70-talet. Då låg fokus på psykologi, metodik och ämneskunskaper. Vi hade massor av praktisk undervisning och det ställdes krav på faktakunskaper. I biologiämnet fick vi göra trädböcker och förväntades kunna skilja på 15 arter. De som gick lärarutbildningen hade fruktade blom- och fågeltentor. Idag händer det att studenter inte kan skilja mellan björk och gran. Det provocerar mig djupt och jag har grumliga tankar om att känslan för naturen delvis handlar om att sätta ord på företeelserna.
Höjdpunkten på min utbildning var att få åka ut i naturen med Stig Erberth. Han kunde berätta på ett sätt som fängslade oss fullständigt. Nu när jag är lärare märker jag att det är viktigt med förebilder. Ofta tänker jag:
– Hur skulle Stig ha gjort här?
Gränsen mellan besserwisseri och engagerad undervisning är ganska tunn. Lusten att briljera med sina kunskaper får inte ta över.
Jag jobbar på det.
Tysta tankar 
Men vad ligger då fokus på i dag – och varför? Och hur många lärarledda timmar har studenterna jämfört med förr?
/Janis (som också gjorde en trädbok en gång, med sonen, tänka sig – det var tider det!)
LikeLike
Skrattar gott när jag läser dit inlägg, men det är inget att skratta åt om eleverna inte skulle se skillnad på en gran och en björk! Efter att läst NO2 och nu håller på med NO1 så anser jag det viktigt att koppla naturen till vardagen och /eller upplevelser. Jag tror att vi kan lära mycket genom att i det här exemplet bara säga gran=kulor, glitter, julafton. Björk=midsommar, student, sommar dekoration på fester, högtider, m.m. Men skämt åsido, läser man NO som sidoämne får man alldeles för lite av artkännedom både när det gäller djur och växter.
Jag skulle vilja avsluta med att briljera med att säga att det är fina backsippor (sällsynta och fridlysta) på bilden! Men att det är backsippor ser man ju bara genom att lägga markören på bilden, så den lätte gick ju inte! 😀
LikeLike
Mats
Det där med att inte kunna (vilja) skilja på björk och gran. Ingår det inte som en självklar konsekvens av den postmodernistiska idén om livet.
Inget är rätt och inget är fel.
Skolan skall lära att lära. Inte lära ut andra kunskaper. Är ett annat rykte som jag hört talas om.
Det kan inte vara sant.
När min son gick i mellanstadiet lärde man ut Sveriges geografi via grupparbetespedagogiken.
Min son fick Lappland. Resten av Sverige började inte existera förens någon gång runt 16 års åldern då vi föräldrar tvingade på honom en kartbok vid varje bilresa.
LikeLike
Anders:
Jag brukar inte beklaga mig över studenters obildning och är djupt skeptisk mot begreppet allmänbildning – men jag måste inse att här någonstans går min gräns för vad jag står ut med.
Kanske går det att tala om en googlegeneration som tror att man kan hämta hem allting när man behöver det?
Jag kände mig lite som en missionär när vi artbestämmer smådjur genom en sådan där plastad nyckel som utgår antal ben, vingar och leder. Men många sorters sländnymfer finns det!
Inger:
Kul att ni läser det som sidoämne – jag är bekymrad över att det inte ingår i det som skulle kunna kallas utbildningsvetenskaplig kärna (ett uttryck från lärarutbildningsutredningen) eller i det som vi i Malmö kallar huvudämne.
Metabolism:
Ja det är inte lika många lärarledda timmar. Det heliga bandet mellan grundutbildning och forskning hindrar mig från att ens tänka tanken på att forskningen utnyttjar professionsämnenas resurser för att förstärka sin position. I en tid när kvalitet mäts i andel disputerade är det diurekt livsfarligt att betona andra aspekter. På gränsen till tjänstefel – och det skulle jag aldrig göra….
LikeLike