Jag är trött på den ironiska fasen och gör ett försök att tala allvarligt. Allan Edwalls tal om teatern som en plats för “ordning, reda, omsorg och kärlek” vill jag ska gälla för skolan också. Det är något med den blyge och lite misslyckade teaterdirektörens sätt att tala som gör mig helt lycklig.
Tysta tankar
Lärandet börjar där den trygga zonen upphör
Tysta tankar 
Det är precis så – det vill jag också- allan edvall saknar jag i debatten. Synd att han inte finns. A-M
LikeLike
Vilken väg kan vi då ta för att nå dit vi vill nå?
LikeLike
Mmmm det där med kärlek är viktigt! Jag funderar på det. Barn behöver kärlek. Alla människor behöver bli älskade och sedda. Ibland “tränar” jag mig på att älska barnen i min klass. När de ligger över sina bänkar och lyssnar på dagens klassiska lilla musikstycke så brukar jag se på dem och fundera över hur de var och en för sig kämpar för att få ett bra liv, hur var och en av dem är en liten hjälte / hjältinna som gör sitt allra, allra bästa med de resurser som de fått med sig. Det känns att det här fyller mig med värme, en värme som barnen får del av i vårt dagliga umgänge. Men det var inget jag lärde mig något om i mina lärarutbildningar. Att “träna” på att älska barnen. Funderar på det ibland.
Sen vill de ha ordning och reda också, tillsammans med kärleken, inte antingen eller som det ibland framställs i skolpolitiska debatter.
LikeLike
Så fint du beskriver känslan Inga!
Jag snubblar över teorier som försöker sätta ord på det här (Stern, Merleau-Ponty) men det är svårt att inte se det som en ickespråklig akt. Nånting med intersubjektivitet som är ett pretentiöst men nödvändigt ord för att komma åt den här formen av samspel.
Jag läser boken Småbarnspedagogik av norska forskare och studsar till inför uttrycket “inlärd hjälplöshet” – så någonting kanswke studenterna lär sig på dagens lärarutbildning…
LikeLike