Meningen med livet 1

Det känns tungt att börja veckan med att fundera över meningen med livet. I Svd presenteras en bok om universitetens uppgift att ge studenterna svaren på livets stora gåta.

Länk

Kan ett universitet, kan enskilda universitetslärare, lära sina studenter något om livets mening? Idag ter sig frågan som sådan absurd, liksom också själva begreppet ”livets mening” ter sig pinsamt pubertalt eller komiskt, som när Woody Allen skämtar om gossen som fuskade på sin metafysiktenta genom att titta in i själen på kamraten som satt i bänken bredvid.

Jag diskuterar  med studenterna och undrar över om de förväntar sig att vi ska ge dem någon form av andlig vägledning i existentiella frågor. T säger:
– Om ni ska lära oss vad livets mening är får ni väl först ta reda på det själv…

Ända fram till för en generation sedan var det många universitetslärare, inte minst i humaniora, som tog för givet att deras uppgift primärt just var att vägleda sina studenter i ett sökande efter livsmening.

Det är en spännade text som ställer viktiga frågor. Alternativet är att nöja sig med en instrumentell hantverksutbildning som undviker det moraliska fältet. Frågan om meningsfullhet kommer vi inte undan.

P.S. Jag anar konturerna av en ny pompös serie.  Rädda mig!

10 thoughts on “Meningen med livet 1

  1. Meningen med livet är inte en, utan en mångfald av meningar. Som växlar med person och livsfas, och historiskt. Meningen med livet kan aldrig läras ut. Detta skulle kanske kunna ses som ett försök av mig att rädda dig undan en “ny pompös serie”, men jag tror inte att någon av dina läsare vill bli räddade. Så jag säger att självklart ska skolan inte lära ut men diskutera detta, presentera tänkare och skilda kulturers tankar om meningen med livet. Därmed är det bara att sätta igång! 😉

    Om inte meningen med livet, så kanske meningen med skolan, aningen enklare men inte mycket, kan ju diskuteras på lärarhögskolan!

    /Janis, som hoppas på en mycket pompös serie

    Like

  2. Jag anser att det inte finns någon mening egentligen, hur menar man egentligen med att livet skulle ha någon mening? För vilken då eller för vilka eller menar man som varelse?. Vill inte låta allt för tragisk som person, men människan som varelse eller art är fnuttig och det vi tillför är inte mycket i jämförelse med vad vi förstör.

    Människan är enligt mitt tycke en liten bisarr pajas och tror sig själv att ha en större påverkan på alltet än vad vi egentligen har. Tänk alla onda handlingar som människan utför trots vår högpresterande hjärna, inget djur har den motsvarigheten.

    Like

  3. Tack för uppmuntran!

    Det är nog så att den där meningen till sist handlar om subjektivitet och situation. Varje försök till generalisering och rationalisering är kanske dömt att haverera – men det kan vara roligt ändå!

    Like

  4. Jo Stråhatt, det är en tanke – att livet är meningslöst. Min tolkning av absurdismen är att det inte förrän vi har tagit in denna åsikt på allvar som vi kan skapa en egen mening.

    Becket skrev i Godot:
    “”Kvinnan föder grensle över en grav, dagen glänser till ett ögonblick, och sen är det natt igen”

    Frågan om mening har av tradition varit starkt kopplat till etik, men det går också att se det ur en annan vinkel. Eftersom livet är så kort gäller det att njuta.

    Like

  5. Jag tror inte vi kommer till ett snabbt svar – frågan är nog mer om denna illusionslöshet och insikt om tillvarons ekande tomhet går att kombinera med en lärarutbildnings rationalism och utvecklingsoptimism?

    Här skär det sig rejält. Att vara lärare är ju nästan per definition “att tro”.

    Like

  6. Ah, livet en illusion! Det får mig att minnas Calderóns Livet en dröm:

    Vad är livet? Bländverk.
    Bara skuggor, bara spegling.
    Hela livet är att drömma
    och drömmen själv en dröm.

    Minnet pockar på något annat också, från litteraturvetenskapen, som inte vill fram – min utbildning är inget annat än en illusion, den också!

    /Janis

    Like

  7. Jag tror att du närmare dig pudelns kärna Janis.

    Livet är en illusion, ibland funderar jag kring om Platon kanske hade rätt ändå. Vi lever i sinnevärlden och det är idévärlden som vi inte kan uppfatta som är den riktiga världen. Därför är allt en illusion, så även vårt yrke. Varje dag när jag kliver upp och går till jobbet så är det en illusion, det känns bitvis lugnande

    Like

Leave a reply to Mats Cancel reply