Häromdagen gick jag in på ett stort bibliotek. Då tänkte jag ungefär så här: ”Oj, så otroligt många böcker. Att någon har orkat skriva alla de här böckerna alltså! Vem sjutton ska läsa allt detta?” Jag läste två av dem. De var inte bra.

Sedan gick jag vidare till en välsorterad tidskriftshandlare. Där tänkte jag samma sak:

”Vem behöver så här nischade och konstiga tidningar om allt möjligt som jag inte vet någonting om?” (Läste två. Dåliga.)

Sedan skrev jag en tidningsartikel om detta, om alla dessa onödiga böcker och tidskrifter som skymmer sikten för de verkligt fina trycksakerna. Om hur själva mängden böcker och tidskrifter i sig själv utgör ett hot inte bara mot den goda smaken, utan mot själva demokratin.

Poängen är uppenbar – så gör man inte. Ändå fortsätter hetsen mot sociala medier och det blir allt uppenbarare att diffusa särintressena kämpar för sina privilegier: rätten att formulera frågor och tolkningsföreträdet om vad som ingår i den kulturella kanonen.

Jag försöker förstår hur skolan och lärarutbildningen ska förhålla sig till de nya medierna. Allt fler exempel dyker upp där lärarna har lyckats föra in medier och öppna upp klassrummet mot världen. Men jag ser samma motstånd i skolvärlden som i den slappa mediekritiken.

Rädslan att tappa kontrollen.