Jag är ofta imponerad av vilken hög kvalitet UR:s program – och lite generad över hur dålig jag och lärarutbildningen är på att utnyttja denna fantastiska resurs som nu finns att strömma ner direkt. Kanske finns det någon historisk misstro mot teveutbildning?
Dagens avsnitt av I love språk handlade om hur viktigt det är att börja en lektion på ett inspirerande sätt och Anne-Marie Körling bjöd på inspirerande exempel från sin fyra. Det tog mindre än en minut innan läsandet och dramatiserandet var igång och vi slapp både upprop och almanacksblad..
Länk till UR (repris på tisdag)
Jag tror det finns vissa generella drag i det här med lektionsplanering som jag skulle vilja sätta andra ord på än de som lärare traditionellt har använt (FIGA-U, och MAKIS). Svårigheten är att varje försök till teoribildning lätt får normativ karaktär och då kanske det är klokare att låta bli?
Först gäller det anslagets betydelse. I en schlager har du ungefär tio sekunder på dig att fånga lyssnarens uppmärksamhet. Om det inte händer något intressant inom denna period är det över innan det har hänt. Även om sången senare exploderar i genomarbetade överraskningar är det antagligen för sent. Du missade chansen. Detsamma gäller för de lärare som inte förstår anslagets betydelse. Om det var film skulle vi tala om etablering av tid, plats och personer, men jag tror att det räcker med liknelser. Det finns inga regler för hur man gör – men du märker om du missar…
Men det räcker inte med att fånga uppmärksamheten. Det ska helst hända något mer. Jag lånar begrepp från schlagerskrivandet som i sin tur lånar från sportfiske.
- lina
- sänke
- drag med krok
Det var i en rätt fånig bok om Hur man skriver en schlagerhit som jag sprang på fisketeorin, som jag antagligen har omtolkat och misshandlat efter behag.
Lina – det handlar om barnets och lyssnarens frihet. Din planering får inte vara totalitär. Det måste finnas utrymme för barn att tolka in sina erfarenheter. Linan är versen i musiken och berättelsen i lektionen
Sänke – undervisning och musik bör ha en allvarlig kärna och utan djup blir livet ett tidsfördriv i väntan på ingenting. En skola som är rädd för känslor är dömd att bli ointressant – musik utan sorg går inte att lyssna på mer än en gång. Sänket är bryggan i schlagern och det personliga tilltalet i undervisningen. Jag ser dig.
Drag med krok – till sist ska någonting fastna. I sången är det refrängen som gör att vi längtar efter att få uppleva samma sak igen. I undervisningen gäller det att hitta den där dimensionen som får det att glittra i ögonen. På ett manipulativt plan kanske man kan säga att “nu har jag dem”, men jag tror att lärare bör ha en inre bild av detta möjliga tillstånd. Inte som ett egenvärde, men det är en skön känsla när planeringen fungerar… Att vara lärare är delvis ett hantverk som handlar om att göra kvalificerade gissningar om vad som fungerar. Min skrupelfria sida antyder att alla medel är tillåtna för att uppnå detta tillstånd.
Du ska veta att riktiga sportfiskare inte använder hullingar på sina krokar – det anses fegt.
Tysta tankar 
Jag länkar hit för det du skriver hör ihop med mitt tänk. Jag blir också väldigt glad över dina ord. Väldigt, väldigt glad. Anne-Marie
LikeLike
Hej 🙂
Jag googlade på Pedagogisk Dokumentation och fick upp en länk till ett inlägg du skrivit i september. På förskolan där jag arbetar är pedagogisk dokumentation en grundsten i vårt tänkande. Så här tänker jag kring det. http://pedagogikframtid.blogspot.com/2009/04/pedagogisk-dokumentation.html
VH L
LikeLike
Hej L!
Jo det var en inspirerande sammanfattning av vad som kan innefattas i begreppet – förhoppningsvis klarar sig inriktningen utan renlevnad och diskussion om vad som “egentligen” är kärnan.
Men å andra sidan tycks nästan allt ni gör innefattas i er väldigt vida och funktionella definition.
Om vi ska ta diskussionen ett steg längre finns det ett problem i att nyttiggöra lek på detta sätt. Även om förskolan måste synliggöra lärandet så blir jag lite orolig över allt detta synliggörande som har något väldigt duktigt över sig (särskilt när det ska visas upp och beundras)
I min Huizingasinspirerade värld är leken ett eget värde och de vuxna enbart förebilder om de har riktigt kul!
LikeLike
Vår vidsträckta tanke är att leken och lärande är samma sak och att i förlägningen är det här som tanken om det lusfyllda lärandet ligger. Leken är inget separat begrepp, i all lek finns lärande och utforskande och tvärt om. Synen på hur kunskaps föds och vidareutvecklas måste utvecklas och frågan om vilket lärande som är det som består i längden måste utforskas. Frågan är hur?
Duktighetssyndromet är givetvis en mycket viktigt fråga och här försöker vi lyfta fram saker som händer i barngruppen där barnen varit engagerade och drivande. Vi visar inte upp och beundrar utan förundras över allt som händer tillsammans med barnen, här är det också viktigt att veta att dokumenatnionen först och främst är till för att utveckla och driva vidare arbetet. Vi vill lyfta nyfikenheten och intresset hos barnen och se varje barns kompetens. Alla dokumentationer är givetvis subjektiva men så läge vi är medvetna om vad för situationer vi väljer att lyfta, vilka bilder vi väljer och varför och för en aktiv diskussion så tror vi att vi vidareutvecklar vårt sätt att tänka.
Intressant diskussion!
LikeLike
Härligt – det verkar som om ni har genomskådat en del av farorna i den allra ivrigaste dokumentationsvågen.
Å ena sidan är jag lite cynisk och tycker att all pedagogik är bra – om pedagogerna tror på den.
Å andra sidan ser jag skillnader mellan Pramlingianerna, Gunilla Dahlberg-följarna, Knutsdotter Olofsson-filurer och de hängivnaste reggio-entusiasterna. Svensk förskola har alltid varit eklektisk och försökt förena oförenliga teorier. Jag tycker nog att det är riskabelt att sätta likhetstecken mellan lek och lärande. Det kanske känns bra att kunna motivera leken i förhållande till traditionell undervisning men barnen betalar ett ganska högt pris. Fokuseringen vid lärandet och den vuxnes “utmanande” funktion är en aning respektlöst. De vilda, farliga och onyttiga lekarna marginaliseras – kvar blir det estetiska pysslet…
LikeLike
Det är lika ofta barnen som den vuxen som utmanar eller tillför något nytt till utforskandet. Det är barnens process som den vuxne stödjer. Det är inte den vuxne som driver projeket. Ett barns fråga utvecklas genom gruppens tänkande. Givetvis får vi alltid vara på vår vakt så vi verkligen ser det vi ser och inte det vi vill se. Det är här reflektionen kring den pedagogiska dokumentationen finns som stöd. Även andra kollegor och vår pedagogiska handledare utmanar vårt sätt att tänka kring det barnen upplevt och utforskat.
Finns det några onyttiga lekar? Alla lekar har ett ursprung i att förstå något. Vissa lekar behöver bara bero och få plats att spelas ut. Allt lekande lärande lägg inte fokus på men det betyder itne att vi ska föringa lekens roll som utforskande, undersökande, utagerande.
Det estetiska pysslet har väl varit det som vi om något har varit emot. Att få uppleva olika typer av material och ha tillgång till dem är ett sätt att utveckla alla sina hundra språk. Alla utrycker inte sig på samma sätt och möjligheterna att utrycka sig skall vara många. Att få uppleva samma tankar utspelade i olika typer av material ger en känsla för hur olika det kan vara.
Begreppen är det som vi fastnar i. Vad är lek? Vad är lärande? Hur mycket lär sig inte ett barn på sitt första år i förskolan? Är det inte lärande och utveckling bara för att barnet är två år? Varför får jag en känsla av att det ofta är så att vi vill “skydda” de unga från lärande….är lärande synonymt med tävling, bedömning, tristess, upprepning….varför kan inte lärande vara lek? Är det kanske skolan som bör se över sitt sätt att se på lärande och då få elever som återigen tänder sina stjärnögon?
http://www.pedagogikframtid.blogspot.com
ps
Tack för att du får mig att tänka efter och formulera mina tankar kring det jobb jag och mina kollegor gör. Jag skulle gärna vilja publicera denna tråd i min blogg. Detta är en viktigt diskussion! Är det ok med dig?
LikeLike
“Alla lekar har ett ursprung i att förstå något” – njae så ser jag inte på livet.
Jag drar gärna paralleller till konsten och kräver inte att musik eller tavlor ska föreställa eller ens förklara något. Själva tanken på “förståelse” är i mina ögon en auktoritär rationalistisk konstruktion som romantiserar hjärnans försök att reda ut tillvarons mystik.
En spännande bok som jag gillar är “pedagogik för intuition” som vänder lite på begreppen. Men i Sverige dyrkar vi språket som sanning och Säljöismen har pekat ut det skrivna som den högsta kunskapsformen.
Jag har andra gudar – Huizingas och Schillers lekteorier passar mig bättre då de avvisar kravet på nyttighet.
Hur är det? Håller er lekteori för att appliceras på vuxnas lek? Är erotik något vi gör för att vi vill förstå? Jag tror att den rena lusten måste försvaras från angrep. Och dessa kommer från olika håll. Pramling & co har visat att lek kan vara nyttigt. Reggio och Vygotskij har visat att vuxna och kamrater kan utveckla lärandet i lekens form.
Men vem försvarar leken från dessa försök att nyttiggöra den?
LikeLike
Jag inser att jag inte bemöter din beskrivning av er verksamhet – det är nog ett medvetet val. Ni har säkert full koll på svårigheterna och jag ser det som en mer abstrakt filosofisk fråga än en diskussion om “vad som är bäst”?
LikeLike
Åh vilken härlig diskussion. A-M
LikeLike