Louis Armstrong är en stark influens i mitt liv och jag tänker ibland att någon borde skriva romanen om jazzen i Malmö på sjuttitalet. Jag missade punken, synten, discon, glamrocken och hårdrocken på grund av den där jazzen som var så lätt att sugas in i. På något underligt sätt lyckades vi göra New Orleansmusiken till en del av proggen. Vi bodde och spelade tillsammans – allt var enkelt och livet var vackert.

En av de mer komplicerade låtarna var Blue turning grey over you som börjar med en kromatisk nedgång (C, B, Bb, A) och det var många ackord för en enkel banjoist på den tiden. En del av oss var ganska begåvade och några gick det riktigt bra för.

Länk till trumpetarens femtioårsfilm

Vi satt ofta på Club Bohemia där världsartister som Dexter Gordon spelade för en handfull tonåringar – ägaren åkte senare in för narkotikasmuggling och vi anade att gaget hade betalats ut i pulverform. Samma öde (fängelse alltså) drabbade ägaren till det andra stamstället Chinatown. Det tråkiga och tyvärr alltför sanna skämtet blev därefter “det går inte att driva en jazzklubb i Malmö utan att sälja knark”. Motsatsen återstår att bevisa.