Förväntningarna inför konserten var ganska uppskruvad och det mytologiserande snacket gick:
– Jag undrar var han bor?
– Vad gör han just nu?
Då kom jag på att den lille mannen som satt i hörnet på Det lilla köket i fredagskväll var misstänkt lik Bob Dylan. Han satt lite bortvänd och nynnade för sig själv på ett ganska förvirrat. Kunde det verkligen ha varit Bob som smitit iväg från SAS Radisson för stt få en lugn stund och njuta av tysk husmanskost?
Annars gjord Håkan Engström sitt bästa för att klä av myten och Claes Fürstenberg sitt för att klä på den.
Håkan vara nöjd med själva konserten – mycket nöjdare än jag som hörde illa. Att sitta långt fram mellan högtalarna öppnar för akustiska äventyr snarare än musikaliska upplevelser. Jag måste nog samla mig för att beskriva mina intryck.


Satt Dylan hos Tüsken? Ja, det skulle inte förvåna mig. En wienerschnitzel med blek sallad och en Weltenburger sitter aldrig fel.
Själv satt jag på rad 20 (inte bei Mutter’n, utan på Arenan) och hade ett alldeles briljant ljud. Det märks, tycker jag, att Malmö Arena inte är en hockeylada utan en multiarena som funkar utmärkt som konsertlokal. Men det finns uppenbarligen brister, som du fått erfara.
LikeLike
Det där med tüsken kanske inte tål en närmare faktakoll – men jag tycker det är en så bra historia att jag nog kommer att framhärda i den…
Jo -ljudet är ganska viktigt på en konsert – ju närmre mixerbordet desto bättre!
LikeLike
Jag hade samma upplevelse som du Mats, tyvärr. Problem med ljudet.
LikeLike