Det är inte så länge sedan pedagogik och psykologi var samma ämne. Pedagogiken hämtade sin auktoritet från experimentell psykologi och genom vetenskapliga studier fanns det starka förväntningar på att kunna bevisa vilken undervisningsmetod som egentligen var bäst. 60- och 70-talets läromedel var uppfyllda av detta starka självförtroende på att genom djupa psykologiska kunskaper hitta “det rätta” – metoden som passar för alla barn.
Sedan dess har en del hänt. Samhället har utvecklats mot större heterogenitet och det är svårare att odla myten om det neutrala barnet som följer normala utvecklingskurvor eller befinner sig på väl definierade och avgränsade stadier. Det finns en ökad medvetenhet om olikheter och individualiserad undervisning utifrån lärandestil breder ut sig i klassrummen. Lärarens auktoritet när det gäller hur barnet tänker och lär sig är ifrågasatt från olika håll. Yrket har kanske blivit en aning mindre tekniskt och allt fler talar om mötets betydelse.
Samtidigt finns det en längtan efter stadig grund. När politiker blir allt mer påstridiga och klåfingriga måste lärarna bli skickligare på att motivera sina val utifrån ett barnperspektiv.
– Vilka behov har barn?
– Hur ska vi förstå barn?
Risken finns annars att det finns politiker som verkligen tror på målstyrningen och att det räcker med att peka och hota!
Mitt eget förhållande till ämnet är problematiskt. Jag minns under min första lektion på gymnasiet hur jag trodde att läraren hade någon form av mystisk förmåga att se in i min hjärna och avläsa mina tankar.
Psykoanalysen har präglat stora delar av 1900-talets kultur och jag har svårt att ta de på allvar som menar att Freud hade fel och blivit omodern. Jo – han ska naturligtvis läsas som ett barn av sin tid, men som inspiratör när det gäller att se människan som ett äventyr är han fortfarande oöverträffad. Vi är inte herrar i vårt eget hus och den förolämpningen har inte blivit mindre intressant.
Nu breder beteendepsykologin ut sig och i Nannyakutens fotspår är det allt mer rumsrent att tala om belöning och bestraffning. Ingen ifrågasätter effektiviteten – det är biverkningarna som är problemet.
Jag ska inte göra en genomgång – men funderar över vad som är viktigt för en lärare att kunna. Räcker det med att kunna sätta namn på teorier – eller bör man även kunna använda dessa som redskap för att analysera och förstå vad som händer i mötet mellan människor? Då kanske vi inte kan behandla psykologi som en anekdot – det räcker inte att ha kunskap om psykologi. Vi måste även utbilda studenterna i färdigheten psykologi.
Fast nu tog jag det nog ett steg för långt.
Sen återstår svårigheterna att hitta en bok som lyckas förena psykologins motstridiga traditioner på ett sådant sätt att dess olika försvarare blir nöjda. Dessutom ska vi försöka övertyga studenterna om att det som står i böckerna är vetenskapligt – samtidigt som det är ganska tydligt att det finns en djup och allvarlig konflikt inom ämnet. Alla kan inte ha rätt och här gäller det att välja en förklaringsmodell som passar…
Min oro handlar nog till sist att vi använder en retorik som hyllar kritiskt och självständigt tänkande, men för att kunna göra upp med något krävs djupa kunskaper. När studenterna ska jämföra Piaget och Vygotskij är det en ganska orimlig uppgift om inte grunderna finns. För att förstå Dion Sommers kritik av den traditionella utvecklingspsykologin bör man först ha tagit sig in i den. Risken är stor att de svarar: så som de tror att vi vill att de ska svara…
Tysta tankar 
Dina sista rader gäller definitivt även inom ämnen som matematik, fysik, kemi, biologi, evolution, logik och teknik.
Man måste som elev få tillgodogöra sig de hittillsvarande generationernas kunskapsinhämtning. I annat fall får varje generation börja på noll och uppfinna hjulet för tusende gången.
Denna insikt är “mobbad” i dagens skola. “Lära sig att lära” gör att många lär sig endast lite om sådant som man redan vet och självklart skall dra nytta utav.
De ämnen som jag räknade upp lider solklart av detta i dagens skola.
Vad gäller matematiken ligger många elever 2 år efter det man kunde på 70 talet. Inte undra på att man på Teknisk Högskola numera måste ha preparandkurs till preparandkursen innan man kan börja med Kurs A.
LikeLike
Den här balansgången är så svår. Vi måste jobba och arbeta utifrån en pedagogisk aspekt och skapa förutsättningar för barnen med pedagogiska verktyg och redskap, men många gånger har kollegor inte koll på vad som är deras eget tyckande, “nannymetoder”, eller pedagogik. Vi möter så många problem som inte borde hamna i vårt knä och vi försöker så många gånger räcka till utan att ha färdigheter och kunskaper och det kan ju ha förödande konsekvenser trots att välviljan varit stor.
Jag kan själv tycka att ett av de stora problemen är att man samverkar för lite. Att det inte knyts tillräckligt mycket resurser kring förskolan och att det inte ges möjlighet för föräldrar att få hjälp via förskolan där problemen ofta uppdagas. Jag är övertygad om att det skulle kunna vara både brottsförebyggande åtgärder och även rädda många familjer om det fanns annan kunskap än den pedagogiska knutet till förskolan.
LikeLike
Jag fattar problemet med allmän obildning och sjunkande krav – men tror att det delvis handlar om andra kunskaper. Men det är naturligtvis allvarligt om inte ingenjörerna kan räkna.
Mitt problem är att jag inte vet hur mycket psykologi vi ska lasta in i en redan överlastad lärarutbildning.
Av tradition har psykologin varit något som behövdes för att bedöma och bota avvikelser – då blir det som någon sorts specialpedagogisk åtgärd och den ska ju helst ha någon form av teori för att framstå som trovärdig. Jag tolkar dig Lenox som att vi tar fram psykologin när inte pedagogiken räcker till? Ungefär som att ringa doktorn?
Kanske är det här som jag tvekar – studenterna är alldlels för intresserade av de spännande avvikelserna och ofta ganska obekymrade om vardagligt meningsfullt lärande. Vi har fått införa “Kvirre”- och “Pojken som kallades det”- förbud när det gäller valbar litteratur…
LikeLike
Jag vet inte riktigt hur andra gör men jag upplever det som att förskollärare många gånger inte har tillräckligt många pedagogiska verktyg alls. Och de som kommer nyutexade kommer med 80p retorik + 60p svenska med ett didaktiskt perspektiv för att arbeta i en småbarnsgrupp, det är kanske inte riktigt rätt ingång och då provas det i panik lite olika verktyg som man ser på TV eller läser och inte riktigt får möjlighet att reflektera kring.
Mitt problem som kollega i de här situationerna är faktiskt att jag inte har tid eller möjlighet att lära upp en ny kollega. Jag måste kunna lita på att kollegan kan och klarar av ansvar och att man förstår vad det innebär att arbeta med yngre barn. Självklart förväntar jag mig inte att en nyexad kollega ska kunna allt men ändå veta vad det handlar om. Och nu har jag svammlat i väg.. men jag tror att många inte inser sin egen påverkan i många situationer och att barn BLIR, i stället för barn ÄR, är något man skulle kunna tala mycket mer om.
Sedan undrar jag lite varför böcker som från jag till vi inte används i så stor utsträckning. jag tycker att det är en fantastisk bok som jag har lärt mig så oerhört mycket av. (svammel)
LikeLike
Svammel är bra – det är därför jag frågar. Vad behöver en lärare kunna!
LikeLike
Jag tror att en hel del av de metodböcker som ligger i gränslandet mellan psykologi och pedagogik riskerar att få stryka på foten när utbildningen akademiseras. Ibland läggs fokus på att texten ska vara på engelska och ha många referenser.
Men det kan vara bra böcker ändå…
LikeLike
Jag lär bli ordentligt sågad. Men jag tackar för läsningen här. Allt gott. A-M
LikeLike
Det tror jag inte – men om det skulle ske så är mitt råd:
– Ta det som en komplimang!
LikeLike