Uppdatering: Christian har svarat och jag vill gärna att fler tar del av hans text. Samtidigt vill jag be om ursäkt. Min kritik och lite slarviga tolkning av ett kapitel är inte rättvis mot avhandlingen som i stora delar är spännande och nyskapande.
Christian Eidevald har skrivit en avhandling som heter Det finns inga tjejbestämmare. Jag läser med intresse och viss förvåning. Bakom den storslagna ansatsen och de välgjorda observationerna och intervjuanalyserna föder berget en liten försiktig råtta. I de avslutande tankarna Den könsproducerande förskolan (s.165 f.f.) sammanfattas resultat och slutsatser. Jag citerar och undrar
Innan jag går in på nästa del, där jag bland annat föreslår andra diskurser som kan tas i bruk, för att på så sätt öppna upp för nya diskursiva praktiker, vill jag kort beröra några frågor som jag ställt under studiens gång: Nämligen om jag anser att det inte spelar någon roll om förskollärarna är män eller kvinnor samt vilken utbildning de har och om det inte har någon betydelse om ett arbetslag deltar i olika projekt, exempelvis jämställdhetsprojekt.
Det är en central frågeställning. Jag som har arbetat med rekrytering till lärarutbildning är naturligtvis nyfiken på om sådant som utbildning och kön (för att inte tala om ålder, etnicitet och klass) spelar någon roll för lärares självförståelse och praktik.
Jag fann inget i denna studie som visar att (de “utbildade”) förskollärarna och (de “outbildade”) barnskötarna bemötte flickor och pojkar med olika strategier eller att olika åldrar eller kön innebär olika jämställda förhållningssätt mot barnen. Min förståelse av detta är att könsdiskurser är starka på flera olika plan i samhället och att utbildningar inte problematiserar och utmanar dessa.
Om jag förstår författaren rätt så spelar ingenting någon roll – eller rättare sagt: han har inte lyckats visa några signifikanta faktorer som styr personalens handlingar. Risken är stor att alla sprattlar i samma anonyma och dominanta struktur?
På så sätt är de en del i att de upprätthålls. Målet att öka jämställdheten tror jag därför inte heller kan nås enbart genom att anställa fler män i förskolan, eftersom jag förstår det som att diskurser om flickor och pojkar som varandras motsatser bärs upp av både kvinnor och män generellt.
Här spelar Eidevald med i en tradition som tycks sätta en ära i att bekämpa föreställningen om att män kan förändra något. Den lite fåniga retoriken mot dem “som tror att något kan uppnås genom att anställa fler män” är en halmdockeargumentation som jag inte ser någon given måltavla för. Vem hävdar detta?
Däremot kan det säkert finnas andra fördelar med mångfald på arbetsplatser, med olika människor med olika bakgrunder.
Är det enbart bakgrunden som är intressant? Hur förhåller sig författaren till verkliga konflikter om innehåll och arbetssätt. Jag är bekymrad över att en romantisering av bakgrunder leder vilse – om inte syftet är att framställa Sverige som ett mångfaldsparadis.
På liknande sätt är det min övertygelse att kunskap om jämställdhet och genusforskning är viktig för att på sikt kunna förändra en verksamhet som många gånger uppvärderar det maskulina.
OK – på vilket sätt uppvärderas det maskulina. Min erfarenhet från 25 år i förskolan är den motsatta. Pojkarna ses som bekymmer. Vad menar Eidevall med “det maskulina”?
Däremot tror jag inte att det räcker med att lyssna på föreläsningar om hur andra gör skillnad mellan flickor och pojkar för att förändra verksamheten.
Vem tror detta?
Som denna studie antyder är förskolepersonal, liksom andra, i regel övertygad om att just de inte gör liknande skillnader.
Återigen ser vi det olika. Min bild av lärare och lärarstudenter äratt de är besatta av sin egen godhet och betydelse. Dessutom förstärks denna hållning utifrån ett läroplanspespektiv som legitimerar diverse övergrepp.
Resultatet kan därför bli att förskollärare efter dessa föreläsningar pratar om hur förfärligt det verkar vara på andra ställen.
Jo det här känner jag igen. Vi behöver “de onda” för att definiera oss som “de goda”.
För att genomföra en verklig förändring tror jag därför att det både behövs kunskap men att arbetslaget dessutom gemensamt sätter fokus på sina egna handlingar, exempelvis genom att filma sig själv och analysera sitt eget bemötande mot olika barn.
Kanske blev frestelsen för stor till slut – forskaren kan inte avhålla sig från att ge metodiska råd. Tyvärr är denna normativa sida hos genusforskare ett genomgående drag. Se min kritik av Elisabeth Hellman i Förskolan
Jag kommer nog att återkomma till avhandlingen – det är varken en recension eller ett försök till rättvis beskrivning av innehållet!
Jag läser samtidigt Anna Larssons krönika om skillnader i pojkars och flickors skolprestationer. Här bränner det till!
Tysta tankar 
Jag gillade svd krönika. Den sätter fingret på just det där som fingret behöver. Anne-Marie
LikeLike
Jag har svårt att tro att det verkligen inte skulle spela någon roll, för någonstans i det där med utbildning, bakgrund och tankegångar finns ju arbetssätt och reflektioner och jag har svårt att se att det itne skulle spela roll, men jag ska ta och läsa avhandlingen innan jag säger för mycket.
Däremot tycker jag att det är intressant att du tror att lärare och studenter tycker att de Min bild av lärare och lärarstudenter är är besatta av sin egen godhet och betydelse. Dessutom förstärks denna hållning utifrån ett läroplanspespektiv som legitimerar diverse övergrepp. Jag undrar lite över det faktiskt, vad du menar egentligen?
LikeLike
“Min bild av lärare och lärarstudenter är är besatta av sin egen godhet och betydelse. Dessutom förstärks denna hållning utifrån ett läroplanspespektiv som legitimerar diverse övergrepp.”
Jo det är ett komprimerat och lite mystiskt påstående. Jag ska försöka förklara.
Som lärarutbildar möter jag många unga människor – lite vilsna och självupptagna, så som de flesta av oss är. När de kommer in i utbildningen uppfylls det av ett starkt moraliskt patos, som kanske är bra för att orka ta vissa strider – men som är ganska farligt också om det inte balanseras med en stor portion självinsikt.
De blir liksom heltidsföredömen och det som inte passar in i bilden av “den gode läraren” blir skamligt. På detta sättet odlas myten om “det rätta” förhållningssättet och jag tycker ofta att denna normativa hållning är svår att förena med kritiskt eller personligt tänkande.
Ungefär så tänker jag!
LikeLike
då förstår jag. Tack 🙂
LikeLike
Fast jag är osäker på om författaren menar något annat med “att göra skillnad” – antagligen handlar det om olikheter i bemötandet. Min första tolkning var att han värderade deras uppfattningar om sin yrkesrolls betydelse.
I may be wrong – but I won´t be wrong all time…
LikeLike
Häromdagen fick jag ett mail:
—
Hej!
Jag läser din avhandling och är imponerad över grundlighet och ambition
– men mycket undrande inför dina slutsatser.
Du får gärna kommenetra på min blogg.
Ha en skön helg!
MVH
mats.olsson@mah.se
—
Jag kände igen namnet ”Mats Olsson” och vet att jag tidigare reagerat på lite, utifrån min teoretiska förståelse, ”udda” synpunkter i ”genusfrågor” och tänkte först bara lämna detta mail obesvarat. Resonemanget som förs fram på bloggen kan kanske vid första anblicken verka logiskt men citaten är ryckta ur sitt sammanhang och Mats argumenterar i stora delar mot saker som jag aldrig påstått… Jag har låtit ganska många läsa avhandlingen (både forskare och studenter) och slutsatserna som Mats påstår att jag kommer fram till är det ingen annan som tidigare ”sett” (åtminstone inte så att det nått mig). Det är därför med viss ”kluvenhet” jag ändå skriver ett inlägg här (mest för att jag har förstått att det är ganska många som läser denna blogg) – kanske hade det varit bäst att bara låta detta inlägg stå för en inte så vanlig tolkning av min text utan att kommentera det? Tiden får utvisa…
För att inleda med det första (och största) missförståndet, så påstår jag INTE att kön, ålder, etnicitet och klass inte har betydelse för lärares självförståelse och praktik. Vad jag diskuterar (som inte är en ”sammanfattning av resultatet”) är hur olika diskurser tas i bruk av olika personer. Jag argumenterar för att det verkar som att de som ingår i studien utgår från liknande diskurser i sitt bemötande av barn oberoende av ålder, kön och utbildning – ”strategier” kan alltså inte, som du gör Mats, tolkas utifrån en modernistisk empiriskt materialistiskt grundad teoretisk förståelse eftersom jag gör en poststukturell diskursanalys (det är alltså inte strategierna i sig som är i fokus i studien, utan vilka diskurser som MÖJLIGGÖR vissa strategier). Jag för fram på andra ställen i texten att de som ingår i studien (naturligtvis) är olika som individer, men att de ändå (i just frågan om hur de bemöter flickor och pojkar) verkar utgå från liknande diskursiva antaganden. INTE att de ÄR lika. Jag påstår alltså (naturligtvis inte) att ”ingenting spelar någon roll” – det borde vara ganska självklart om man läser texten utifrån de teoretiska resonemang som jag ställer upp för studien.
I nästa punkt vill jag både ge dig rätt och fel i dina påståenden (om jag förstår dem rätt) om hur jag resonerar. Jag menar INTE att ”män inte kan förändra något”. ALLA kan naturligtvis förändra (vilket är min poäng)… men vad vi kan förändra tror jag inte är beroende av kön (eller ålder, etnicitet, utbildning mm). Här tycker jag att din argumentation och dina synpunkter blir ”röriga” och jag hänger inte riktigt med i ”svängarna”, men ja: jag ansluter mig till traditionen att män (som grupp) inte (med automatik) kommer förändra verksamheten i en specifik riktning. Jag är väl medveten om att det inte är så du har formulerat kritiken, men på ditt sätt att föra fram den anar jag ”Bertil Nordahls” ansats att män förväntas tillföra något i verksamheten som kvinnor inte klarar av att ”leverera” (utan att ange vad som är manligt respektive kvinnligt). En synpunkt som man naturligtvis kan ha men som jag tycker motsägs av den forskning som finns ”inom området” – om den synpunkten sedan upplevs som ”fånig” kanske det snarare beror på en personlig inställning till den typen av forskning?
På nästa punkt tror jag däremot att vi skulle kunna ha en (för oss båda) mycket givande diskussion om huruvida det maskulina är uppvärderat i förskolan eller ej (här är jag ärligt intresserad av att diskutera med dig och tror att du skulle kunna ”utmana mig” i mitt tänkande). Jag vill där ge exempelvis Nordahl en poäng i att förskolans verksamhet är ”feminint kodad” och att detta får konsekvenser för hur det ”maskulina” uppfattas och bemöts. Samtidigt finns det mycket forskning som visar (jag gör själv några poänger kring detta) att det maskulina många gånger trots detta ges högre status, men det går nog att skrivas fram på lite olika sätt. Min upplevelse är att man argumenterar på lite olika sätt kring detta utifrån olika teoretiska förståelser, men där kanske vi ändå i vissa delar har ganska liknande syn ändå? (trots att vi skriver fram det på olika sätt). Vad jag emellertid argumenterar för är att vi inte behöver se det feminina och det maskulina som varandras motsatser utan att vi som individer kan innefattas av båda delarna samtidigt – detta är en central tanke i den feministiska poststrukturella ansatsen som jag utgår från.
Med det ”maskulina” (för att svara på din fråga Mats) menar jag det som ”uppfattas som maskulint”. Jag menar alltså inte att det finns något som ÄR maskulint, förståelsen av begreppet bygger snarare på uppfattningar och kommer förändras över tid…
När jag för fram synpunkten att det inte räcker med att lyssna på föreläsningar för att kunna förändra verksamheten till att bli mer jämställd skriver du frågan: ”Vem tror det”. Svaret jag ger är: ganska många som drar igång jämställdhetsprojekt verkar tro det… i varje fall om man studerar uppläggen på dessa projekt…
Slutligen menar du att jag ”fallit för frestelsen” att ge ”metodiska råd”… jag ser det faktiskt inte som att jag ”trillat dit” utan skulle tvärt om gärna se att vetenskapliga studier oftare försökte diskutera kring vilka pedagogiska konsekvenser resultatet kan tänkas ge och hur vi kan arbeta vidare med dessa frågor… Stora delar av den avslutande delen i avhandlingen syftar just till att ge tankemässiga redskap för hur vi skulle kunna tänka på ”andra sätt” kring hur vi bemöter barn.
Det är möjligt att vi skulle kunna föra en intressant, givande och mer nyanserad diskussion om vi träffades Mats, och att de olika synpunkterna vi för fram i ”skriven text” framstår som ”hårdare” än de annars kanske skulle framstått? Samtidigt är jag ganska övertygad om att vi teoretiskt står ganska långt ifrån varandra och att vi är väldigt ”färgade” av olika diskursiva förståelser 😉
Christian Eidevald
LikeLike
Tack för ditt svar!
Jag tar det som en komplimang att du sätter “udda åsikter” inom citationstecken. Frågan om vem som äger fältet är ju ganska het just nu och debatten om genusvetenskapens legitimitet på svd får t.o.m. med mig att fundera över vad det är för positioner som egentligen gäller. Det finns ingen anledning att polarisera ytterliggare – men jag tror att den tid är över då genusvetenskapen kunde leva ett skyddat liv bakom statsmakten är förbi. Det blåser andra vindar
Om vi lämnar tolkningen av din text åt sidan och funderar vidare över vad som är det centrala problemet i jämställdhetsarbetet. Du försöker ta steget från en vetenskaplig nivå och “ge redskap” för vidare arbete. Steget från att förstå och beskriva till en normativ metodnivå är i de flesta discipliner långt – genuspedagogiken har kokat ihop det med förfärande nonchalans. Jag är bekymrad över de övergrepp som begås i det godas namn och tendensen att dela in pedagoger i medvetna/omedvetna riskerar att slå tillbaka.
Min erfarenhet som förskollärare i 25 och lärarutbildare i sju år gör det möjligt att diskutera manlighet i läraryrket utifrån ganska många perspektiv. Nu senast har jag arbetat med rekrytering till läraryrket i en referensgrupp till HSV och det är slående med vilken ilska som en del försvarar sig mot tanken att män skulle kunna tillföra skolan/förskolan någon kvalitet. Du skriver i en stark retorisk tradition där denna (ofta starkt romantiserade bild av männen som frälsare bekämpas med frenesi, som vore den dödsstöten för de kvinnliga pedagogernas självkänsla.
Jag försöker hitta en annan mer vardaglig ingång där männen inte ses som frälsare men som bärare av andra erfarenheter, andra föreställningar om verksamhetens innehåll och andra sätt att bemöta barnen. Jag tror att det är möjligt att hitta nyanser i denna diskussionen som varken är biologistiska eller essentialistiska men det återstår att bevisa.
Kul att du svarade – förhoppningsvis kommer du till Malmö snart och presenterar din avhandling!
Läs gärna min och Anette Hellmans ordväxling
Jo det är ganska måpnga som läser bloggen (c:a 400/dag)) förhoppningsvis hittar några till din avhandling
LikeLike
När du skriver att du “anar sprickor inom genuspedagogiken” skulle jag
vilja beskriva det som att olika positioner ibland skiljs av en djup
“avgrund” – kanske du och jag i vissa frågor kan ge varandra stöd,
men att vi i andra frågor står på “varsin sida” 😉
Som du ju märker tar jag mitt avstamp i en postmodern teoribildning
MEN det finns vissa skilnader mellan en “allmän postmodern teoretisk
ansats” och “feministisk poststrukturalism”: den senare ÄR nämligen
normativ i sin ansats (och hävdar dessutom att ALL forskning är
normativ (diskutsiv), även om inte alla forskare är medvetna om
det…). Jag går med andra ord in i analysen med en diskursiv
förståelse (som jag försöker redovisa så öppet som jag kan) där
exempelvis kön/genus/maskulint/feminint redan har vissa specifika
innebörder… Jag vet att vissa är kritiska till detta (du kanske är
en av dem?) och menar att forskningen på så sätt mister sin
“objektivitet och vetenskaplighet”. Jag förstår kritiken men menar
att kritiken som sådan utgår från modernistiska antaganden om att
det finns en “objektivitet”… Ett antagande som jag teoretiserar och
ifrågasätter (jag utgår exempelvis från att även du, när du
exemelvis läser min text, redan har en diskursiv förståelse av kön/
genus/maskulint/feminint och att dessa förståelse är med och
konstituerar och ger mening till min text på specifika sätt för
dig). Jag menar altså att forskare alltid går in i analyser med en
diskursiv förståelse. Objektivitet och empiriskt grundade
(“teorilösa”) analyser ser jag altså som (lite naiva) illusioner. Jag
försöker istället öppet redovisa mina normativa ideal och
föreställningar och diskutera på vilket sätt jag tror att dessa är
med och konstituerar resultatet i studien. Jag ser med andra ord inte
de “normativa metodtipsen” som det minsta problematiska – återigen
väl medveten om att detta “provocerar” vissa och “apploderas” av
andra… Dessutom påstår jag att de flesta studier innehåller
liknande normativa metodtips, men att de för det mesta skrivs fram
“mellan raderna” och inte redovisas “öppet”. (Som du märker intar jag
en ganska kritisk hållning till mainstream inom den pedagogiska
forskningen – antar att jag också kittlas av att vara lite “udda”).
Kritiken som kan föras fram mot mitt resonemang är ett
ifrågasättande av vad forskning då överhuvudtaget kan förväntas
tillföra. Mitt svar på den frågan är att forskningen, som i mitt
fall, exempelvis kan användas för att dekonstruera “självklara”
innebörder och bemötanden” för att visa att dessa även kan
förstås som “ologiska” (utan att för den skull hävda att all annan
forskning, med andra teoretiska ansatser, är meningslös – snarare ser
jag denna typ av forskning som att den kompletterar och “bråkar” lite
med annan forskning…). Men det blir samtidigt svårt att hävda att
forskning kan “bevisa” något eftersom det som oftast “bevisas” tycks
ligga “märkligt nära” de diskursiva teoretiska ansatserna som man kan
ana mellan raderna…
Du har helt rätt i din kommentar att jag försöker göra allt utom
att “förenkla” – tvärtom försöker jag göra en poäng av
komplexitet och att det samtidigt finns olika diskutrser som verkar,
konkurrerar och korsar varandra i förskolans verksamhet. Det jag då
bland annat “går emot” är “enkla förståelse” där exempelvis alla
män beskrivs som “lika” (eller antas tillföra något specifikt som
kan kopplas till könet) – ett resonerande som jag tycker att du ibland
verkar falla in i där MÄN förväntas tillföra förskolans
verksamhet något “positivt” (enbart utifrån premissen att de är män
– jag inser att jag öppnar upp för mothugg genom att skriva så, men
jag är för trött för att orka formulera det mer diplomatiskt:). Det
menar jag är att förenkla, utan att jag för den skull inta en
fientlig position mot män i förskolan – tvärt om.
Jag ser både män och kvinnor som “multipla subjekt”, som både kan
inefattas av det vi uppfattar som manligt och kvinnligt – en
förståelse som omöjliggör en generell bild av att en viss kattegori
kan beskrivas som att de har vissa egenskaper (skiljt från den andra
kattegorin). Det är altså idén om män som en “enhetlig grupp” som
jag motsätter mig – INTE en önskan om att få fler män att arbeta i
förskolan.
/Christian
LikeLike
Vill bara informera om att ovanstående inlägg är ett svar i en e-postväxling som Mats frågade om han fick lägga ut på bloggen (och som jag naturligtvis samtyckte till). Utan den vetskapen kan några av mina inlägg möjligtvis verka lite förvirrade (vilket jag i och för sig förstår om de kan verka vara ändå…:-)
/Christian
LikeLike
En fördel med bloggen som form är att man behöver inte vara särskilt diplomatisk eller välformulerad. Hellre engagerad och vänlig.
Christian och jag är märkligt nog överens oí de flesta grundläggande frågor. Problemet kanske är den här tankefiguren “så här är män” som ställer till det och trycker på en massa knappar. I diskussionen med Anders Westin har jag återfunnit mig själv i en närmast likhetsfeministisk position och varit bekymrad över essentialistiska och särhållande tankegångar. Nu antyder Christian att jag skulle tro att könet i sig innebär någon form av garanti för kvalitet. Bilden av män som enhetlig grupp känner jag inte igen – var kommer den ifrån?
Vi är helt överens om variation inom och mellan grupper, multipla subjekt och önskan om rörlighet över gränser. Mitt problem är att jag försöker formulera argument för att det behövs män i förskolan och grundskolans tidigare år. Anders Westin beskriver deras funktion på förebildsnivå – mitt perspektiv handlar om att synliggöra erfarenheter och problematisera myten om det könsneutrala innehållet.
https://lumaol.wordpress.com/2009/03/02/om-vetenskap-funnes/
LikeLike
Pingback: Vygotskij, genus och en del andra trådar « Tysta tankar
Christians avhandling är mycket spännande och jag håller precis på med en temalåda med genus för förskolorna. Där blir hans bok en bra grund för vidare tankar och diskussioner i arbetslagen. Jag har ordnat så att vi köpt in tre exemplar av avhandlingen så att den alltid ska finnas tillgänglig. Av de böcker om genus som handlar om förskolans värld, är Christians avhandling den absolut bästa med sitt konkreta innehåll. Har dessutom hört honom föreläsa flera gånger.
/Jennie, förskollärare och genuspedagog
LikeLike
Kul!
Lycka till!
Särskilt roligt om du lyckas befria genuspedagogiken från dess moraliserande tradition av att betrakta pojkar som problem.
LikeLike