Jag ser MIF förlora en avgörande match mot Leksand. Några minuter senare lämnar Carl-Jan Lets dance.

Det unga malmölaget har under åtta omgångar gjort mer för hockeyintresset i staden än tio år av elitseriespel. Carl-Jan kanske är en symbol för medelålders elegans och värme.

Jag gillar inte hockey och tycker nog att Carl-Jan hör hemma på museum – ändå känns det vemodigt på ett fånigt sätt. Nästa år kommer antagligen Percy Nilsson köpa ihop ett nytt lag som misslyckas i allsvenskan och risken är stor att Let´s dance befolkas av musicaltränade ungdomar från Idol.

Jag inser att myterna behövs och att det är våra egna drömmar som ger tävlingarna mening. Just nu är jag känslomässigt utmattad. Tanken på att engagera mig i schlagerfestivalen, som har slagit upp ett tält på Stortorget, känns avlägsen. Inte ens glittergloben ovanför isbanan räcker till för att skapa feststämning.

1

2

3