I senaste numret av Tidningen Förskolan (ingen länk) finns en märklig artikel om genuspedagogik som beskriver doktoranden Annette Hellmans arbete kring sambandet mellan genus och lokaler. Mellan de goda råden om observationer och analysera hoppar jag till inför den oblyga normativiteten.
“Lokalernas utformning betyder inte att Anette tycker att förskolans tradition med en hemlik miljö behöver vara något negativt ur ett genusperspektiv”
Även med en dubbel negation är det svårt att inte se detta som en hyllning till de stolta kvinnligt kodade rötterna.
Vi som ser “hemlikheten” som en besvärande omständighet – hur ska vi beskrivas? Störande moment i trivseln?
Den retoriska frågan om “Varför skulle inte detta kunna vara bra?” antyder i mina öron att forskaren bedriver en kampanj för något som ligger nära de privata intressena. I en tid när heminredingsprogrammen breder ut sig är det väl rimligt att även genusforskaren får dra sitt strå till stacken.
“Förskolan ses ofta som en kvinnlig miljö”
Passiva verbformer används som härskarteknik när subjektet inte vill tala rakt ut. Jag skulle uppskatta om Hellman tog ställning till påståendet.
“Hos vissa finns det en tanke om att denna kvinnlighet behöver kompenseras med män – gärna manliga män”
Vilka “vissa” är det som är så föraktliga att Hellman inte ens vill ta deras namn i munnen utan nöjer sig med att förlöjliga dem genom att tillmäta dem förvrängda kompensatoriska teorier?
“Risken finns då att det bara förstärker könsrollerna hos personalen”
Ja – med en kompensatorisk hållning och statisk syn på genus är risken stor för detta.
Men utifrån ett konflikt- och utvecklingsperspektiv med tydliga positioner och gemensamma diskussioner är chansen stor att det faktiskt går att förändra bilden av förskolan som en statisk omsorgskultur, präglad av traditionella kvinnliga värderingar.
Under tiden marginaliseras de män som försöker tränga sig in i förskolan. I Hellmans världbild är förskolan inte könsneutral – det är kolonialiserad mark värd att bevaka mot inkräktare.
Det är något väldigt tryggt med det här förhållningssättet.
Tysta tankar 
“det är kolonialiserad mark värd att bevaka mot inkräktare.”
Precis så kan det kännas i de lägre skolåldrarna också. När jag tittade på den där videon med en kille som tog över balletklassen som du publicerade för ett tag sedan tänkte jag: “Ja, det är väl ganska typiskt manligt, och precis vad många kvinnor är rädda för. Att en man som “tränger sig in” i verksamheten ska förändra den.
LikeLike
Jo – det mest skrämmande är sätten att dölja maktkampen. Och med vilken beredvillighet forskarsamhället ställer upp och legitimerar maktutövningen.
Här är en länk till dansfilmen:
https://lumaol.wordpress.com/2009/02/09/darfor-behovs-man-i-skolan-och-forskolan/
LikeLike
jag tänker ibland på psykologen på stadsdelen där jag arbetat i 25. Hon kom från näringslivet och började arbeta i förskolan och förundrades över vilken energi som lades på inredningsdetaljer.
Hon sa på sin sjungande finlandssvenska:
– Hela avdelningen dryper ju av kvinnlighet….
LikeLike
Utanför ämnet, men:
Jag kan inte låta bli att kommentera dansfilmen. Missade den tidigare, men gud vad den är bra. Har säkert sett den 20 gånger i följd nu.
Vad som imponerar mest på mig är rollprestationen som flickorna gör. Är barn så där roliga? Jag har i och för sig en 6-åring i släkten och hon är ganska charmig, men jag trodde att hon var ett undantag. Får en att fundera på varför jag utbildar mig till lärare för surmulna tonåringar.
Funderar allvarligt på att byta inriktning.
Förresten, varför fokuserar man så mycket på drillning och elitsatsning när det gäller pojkar och sport men struntar i den disciplinering som gäller flickor i dans och körsång (vilken ofta sker i kyrkor!).
Brukar följa nämnda 6-åring och blir närmast chockad av den brist på lek och skoj som sker.
LikeLike
Ja det har jag inte tänkt på…
Kanske ses disciplineringen av pojkarna som något hotfullt mot deras manlighet (en sorts tämjning eller smygkastrering) medan det finns starka historiska traditioner av att krympa kvinnors livsrum. Antingen med snörda skor, slöjor, kyskhetsbälten etikettsregler eller danspositioner.
Men idrottens hårda värld lyckas ju ofta (när den är framgångsrik) hitta någon form av lust och lek bakom slitet som gör det hela uthärdligt.
Poängen är naturligtvis att hitta vägar undan de här förtryckarmekanismerna – och jag försöker hitta genusperspektiv som gör det lättare att se var friutrymmena finns.
I filmen kanske den manlige dansläraren innebär någon form av frigörelse.
Kanske – kul är den i alla fall!
LikeLike
Mats, som i samtal har en mycket mer nyanserad syn på genusfrågor än vad som framkommer här på bloggen, skriver fram min världsbild utifrån ett par korta meningar – ryckta ur sitt sammanhang. Den artikel som Mats kapar ur sitt sammanhang, bygger på en intervju. Det är alltså inte mina direkta ord som står där utan en journalists tolkning. Ur en lång intervju väljs vissa saker ut och andra skruvas till. Läs gärna hela artikeln så kommer ni att se att den handlar om hur genusnormer kommer till uttryck i förskolans miljö – och mycket lite om manliga pedagoger i förskolan.
Detta är ändå ett viktigt ämne som jag är glad att Mats och ni andra vill diskutera. Låt mig först säga att min grundinställning är att alla kompetenta pedagoger behövs på förskolan, både män och kvinnor. Ingen skulle bli gladare än jag över större mångfald bland verksamma pedagoger på förskolan, inte bara vad gäller genus.
Om vi pratar om hur jämställdhet på förskolan ska uppnås så finns ett par ganska vanliga ideér om detta. En är att fler män i förskolan i sig skapar större jämställdhet. Denna tanke var vanlig då jag gick min förskollärarutbildning under 80 talet. Om ni är intresserade av vad forskning säger om detta så skrev proffessor Inga Wernersson redan under sent 80 tal om hur dessa ideer faktiskt inte fungerar på ett så enkelt vis. Det som också måste till är kunskap och ändrat förhållningssätt hos dem – män och kvinnor – som arbetar med barnen.
Jag är verkligen inte för reservat – det är ett fullkomligt absurt uttalande, inte minst eftersom jag har män och pojkar som mitt forskningsområde. Det jag är för är mer kunskap om hur genus fungerar och ett genusmedvetet förhållningssätt hos både manliga och kvinnliga pedagoger. Då tror jag att vi kommer en bit på väg.
En annan idé är den om genuskomplementaritet. I denna ingår att förskolan beskrivs som en “kvinnlig” miljö (eftersom kvinnor arbetar där och eftersom miljön är inredd på vis som förknippas med kvinnor). Denna miljö anses behöva kompletteras med män och med maskulinitet – inte minst för att kunna sätta tydliga gränser. Märk väl att det inte är alla män som inkluderas – ofta ingår i dessa ideer att det behövs extra maskulina män, alltså en hegemonisk maskulinitet som komplement och balans till den kvinnliga miljön. Dessa ideer hittar man ofta i populärvetenskap, författaren Bertil Nordahl är ett exempel.
I allt jag skrivit och sagt har jag med kraft motsatt mig dessa två förenklade ideer.
Jag rekomenderar alla att läsa några av de böcker jag skrivit i: maskulinitet i fokus eller maskulinitet på schemat (red Marie Nordberg, Liber förlag) för att själva bilda sig en uppfattning.
Jag tycker ganska illa om att svartmåla för sakens skull eller för att väcka uppmärksamhet. Att tillskriva personer – vare sig de är forskare, kvinnor, män eller pedagoger förenklade kostymer kanske väcker uppmärksamhet och skapar diskussion. Gott så. Men frågan är om det är en förenklad pajkastning vi vill ha? Det är viktiga frågor som förtjänar mer eftertanke. Jag brinner för förskolan och jämställdhet. Låt oss diskutera mer nyanserat för att uppnå detta.
Eftersom jag är maskulinitetsforskare är jag intresserad av hur maskulinitet och pojkighet görs i förskolan. Vad kan man göra, vad kan man inte göra som pojke, flicka, kvinnlig eller manlig pedagog? Vad är det man kallar “typiskt” pojkigt eller “typiskt” manligt och vad
LikeLike
Tack Anette för ditt kloka och utförliga svar.
Min till synes oförklarliga irritation har några enkla förklaringar.
Den väldokumenterade upplevelsen av utanförskap finns naturligtvis som en hinna över alla berättelser om män i den här världen – men går det att komma igenom denna utan att hamna i skuldbeläggande. Jag försöker.
Först handlar det om själva grundfrågan: Varför behövs män i förskolan?
Och där är Anette och jag bedövande överens – förenklade lösningar är ingen betjänt av. Varken stereotypa förebilder eller kompensatorisk manlighet leder vidare. Delegationen för jämställdhet i förskolan ägnade 300 sidor åt att förklara varför män i-n-t-e behövdes i förskolan så jag menar nog att den striden redan är utkämpad. På internetspråk är nog detta exempel på “halmdocka” – att diskutera med en motståndare som inte finns. Segrarna blir då lätt av pyrrhuskaraktär.
Dessutom är jag fascinerad över den oro varmed genusetablissemanget (finns det ett sådant?) försöker skydda män från sig själv – eller faran i att de t-v-i-n-g-a-s in i traditionella roller. Enligt mig har de flesta manliga pedagoger en hög beredskap att analysera den formen av erbjudande. De är inga offer för diffusa strukturer.
Oron tycks inte vara lika stor för att kvinnor lever sig in i en traditionell kvinnlighet?
Ett annat populärt svar på varför män bör finnas i skolan och förskolan är att det är bra för dem själva att hitta sina omsorgsinriktade drag – jag har all respekt för den hållningen men är inte säker på med vilken rätt samhället ägnar sig åt den här formen av uppfostran.
En tredje variant är att jämställdhetsarbetet behöver könsbrytarförebilder som då får bli hjältar i god sovjetisk anda. Det är en mysig men kvävande roll – och leder till odräglig självbelåtenhet om man skulle tro på dess inneboende godhet.
Det finns dessutom socialpsykologiska argument om olikheter som är ganska grumliga – särskilt om man från början inte velat kännas vid några olikheter.
Mitt försök att hantera de motstridiga förväntningar som läggs på män i skola och förskola är en viss distansering och hög konfliktberedskap. Fokus vill jag lägga på innehållsfrågor – inom vilka områden skiljer sig mitt manliga perspektiv på verksamheten från majoritetens? Hur förhåller jag mig till motsättningarna? Vilka förhandlingar/maktkamper sker under ytan? Genom en sådan hållning är det möjligt att se förskolan som en kultur i förvandling och även lyfta spelet mellan deltagarna till en medveten nivå. Antagligen är attraktionen mellan manliga och kvinnliga positioner stark och olika former av rollövertagande möjliga. Men då måste det finnas utrymme för att ta ut svängarna och inte krympa utrymmet för deltagarna att experimentera.
Kanske är jag samarbetsromantisk som har jobbat i 25 år i ett arbetslag där vi har inspirerat varandra över könsgränser. Antagligen är det därför jag blir fullkomligt galen när männen reduceras till…till… ja, jag vet faktiskt inte vad de förväntas fylla för funktion i den skola och förskola som HUT skisserar?
En förkortad utbildning utan ämnesdjup och utan möjlighet till flexibilitet mellan stadier – har jag någon gång sett en gillrad kvinnofälla är det den nya föreslagna lärarutbildningen. Utredningen är oblygt fördomsfull när den beskriver hur män “är” och varför de inte kommer att finnas i de yngre åldrarna.
Jag tänker att vi har ett gemensamt intresse av att se till att denna mardröm inte blir av – även om det finns ett utvecklat omsorgstänkande i förslaget. Jag är säker på att Annette och jag kommer till likartade slutsatser här.
LikeLike
Pingback: Genuspedagogiken i avhandlad form « Tysta tankar
Pingback: Kan Batman vara rosa « Tysta tankar