Ernst-Hugo har alltid funnits för mig. Julens dokumentär väckte kära minnen från 60-talets farsansketcher fram till 90-talets Trierfilmer. Länk . Rollerna i Skånska mord är svårslagna i sin kompakta buskisartade ondska och Stig Larssons VD är bara så otäck!

Jag såg Ernst-Hugo en enda gång i verkligheten och det var en aning svårsmält.

Dramaten turnerar 1994 i landet med föreställningen “Resor med moster Augusta” och vi har biljetter till Hipp. Det är en av sommarens varmaste dagar och minst 4o grader i salongen. Jag sitter på andra raden och somnar av syrebrist och värmeslag. I en ond dröm upplever jag att en av Sveriges kändaste slådespelare står lutad över mig och s-p-o-t-t-a-r fram replikerna. De övriga 500 i salongen finns inte. Det är han och jag. Ernst-Hugo riktar all energi mot idioten som sover på andra raden.

Han vinner och jag bestämmer mig för att aldrig mer sitta så nära scenen.