…finns det få riktigt svåra frågor. En av de viktigaste och obehagligaste är frågan om rätten att ta sitt liv. Som tonåring läste jag Stäppvargen och minns orden om att revolvern på nattduksbordet var hans tröst, men hela mitt vuxna liv har jag nog sett det hela ur en mer moralistisk hållning. Vi har en skyldighet att leva och att göra något meningsfullt av det.
Efter att ha läst Katia Wagners intervju med Ann Heberlein kanske jag är lite mindre äppelkindad. Det är en stark text som inte väjer för de svåra känslorna.
Tysta tankar 
Det är nog tur att de svåra frågorna är så få, för de är ofta så in i baljan svåra att man kan slå knut på sig utan att hitta ett svar utan ‘men å andra sidan’…. men å andra sidan är just det bra, för tvärsäker är farligt att vara.
LikeLike
Jag läste också den här intervjun. Den var välgjord och texten manar till eftertanke.
LikeLike
Varför i gösse namn skulle det vara vår “skyldighet” att leva? Låter helt befängt för mig. Vi har inte valt att födas och bara därför borde det vara en självklar rätt att få välja att inte leva längre.
LikeLike
Om man har satt barn till världen har man en skyldighet att leva vidare! Så är det bara. Sedan tycker jag frågan om publicering av boken är komplex. På ett sätt förstår jag tanken med att skriva av sig i offentlighetens ljus – alltid kan man hjälpa någon. Men egentligen utsätter Heberlein sin familj för onödigt lidande utöver det lidande de redan har med hennes sjukdomsperioder. Att offentliggöra sådana privata problem kommer antagligen att drabba barnen för all framtid och det är inte rättvist. Att få identiteten att vara barn till den och den är inte helt enkel att bära för ett barn.
LikeLike
Läs recensionen som jag tycker behandlar frågorna med viss värdighet
http://sydsvenskan.se/kultur/article404752/Ilska-och-vanmakt.html
LikeLike
Tack, men den har jag läst och det är därför jag skriver det jag skriver. Även om frågorna behandlas med viss värdighet kvarstår problemet med att barnen blir tillfrågade och insatta i ett problem som de p g a sin låga ålder och otillräckliga livserfarenhet varken kan eller bör brottas med. Föräldrar har till uppgift att skydda sina barn och inte belasta dem med vuxenproblem. Det är barnen som får ta smällarna ute i samhället, i skolan, bland kompisar och det är ingen lätt uppgift att klara av. Jag förstår egentligen inte vad det är som driver människor i dagens samhälle att så till den milda grad att gå ut med hela sitt privatliv i offentlighetens ljus.
LikeLike
Det kan vara en tröst att se att andra har de på samma sätt.
Det kan vara en lättnad för alla att kunna tala om känslorna.
Gränsen mellan privat och offentlig är en underlig konstruktion som på något sätt skambelägger saker. Vad som driver Ann tycker jag inte är min sak att bedöma.
Men i grunden är jag också undrande.
Som av en händelse sänder P1 en dramatisering av Dagermans text “Vårt behov av tröst är omättligt”
Länk till underlig blogg:
http://www.blogg.gotlandsbilden.se/2007/10/30/dagens-bild-hemse-electronik-service/
Programmet lär väl dyka upp i arkivet.
LikeLike