Det är ett konstigt ord Pappaledig – just när du som man ska bli pappa på riktigt – då blir du pappaledig!
Svenska dagbladet beskriver en ökning av mäns vilja att vara lediga från sina jobb för att vara tillsammans med sina barn. Ingenting kunde göra mig gladare.
När vi diskuterar jämställdhet och genuskodning av skolan känns det ibland som om vi börjar i fel ände. Alla försök att locka män till förskolan, att få dem att inte avbryta sin lärarutbildning eller att öka pojkarnas skolprestationer kanske är fåfänga så länge normen om kvinnligt tolkningsföreträde inom uppfostran är så stark. Skolan kan inte lösa problemen om inte de yttre strukturella faktorerna förändras.
I samma tidning skriver Arne Wirén om de män som inte får ta ut pappaledighet.
Tysta tankar 
kom just att tänka på ett uttrycka jag gillar vad gäller föräldralediga pappor.
Bengt Westerberg lär ha sagt det då de utvidgade möjligheten för män att vara föräldralediga “det gäller att göra män beroende av sina barn”.
Jag har tänkt på det där och jag undrar om det är där det har brustit många gånger.
För övrigt så tror jag att vi oftare befäster de stereotypa könsrollerna inom förskolan när vi plockar in män och bara därför tror att vi är mer jämställda.
Ungefär som att placera flickorna i blå gruppen och pojkarna i rosa och säga att man jobbar med genus..
LikeLike
Jag tycker nog inte riktigt om det där BW-uttrycket – männen reduceras till objekt som ska uppfostras till något ideal. För mig kommer kärleken till barnen inifrån och jag värjer mig mot den formen av samhällelig omtanke. Även om uppsåtet är gott.
När det gäller män i förskolan så vill jag göra några markeringar
1) Jag gillar inte tanken på att män blir “inplockade” – särskilt inte om det sker utifrån diffusa föreställningar om jämställdhet.
2) Jag är inte särskilt intresserad av rollnedbrytande som individuellt projekt. De män som väljer att arbeta i förskolan bör göra det utifrån andra överväganden än att bevisa fin vårdande kapacitet – annars riskerar de att bli ett exotiskt inslag i den dominerande kvinnligt kodade kulturen
3) Som du kanske anar så tänker jag att förskolan är en kultur som är möjlig att förändra – därför bör män som väljer att gå in i den världen ha ett konfliktperspektiv. Och en strategi för hur förändringen ska gå till. Annars är risken stor att männen reduceras till symboler för det som du beskriver som röda och blå gruppen. Anpassning är trevligt men i längden farligt.
“Det var en duktig man – han är nog kvinna” – eller hur var det Tage Danielsson sa: “Det var en duktig neger – han är nog vit”
Kanske gäller samma problem för de män som är föräldralediga – bristen på förebilder gör att de blir tvungna att uppfinna sina egna normer.
LikeLike
Jag förstår hur du tänker och ja.. du har nog rätt, men sen är det ju egentligen inte bara en fråga om män utan också om kvinnor. vad gäller tex föräldraledighetsbiten så häller det ju att kvinnor faktiskt tillåter män att ta del för jag tänker att det kan vara lätt att vara viktigast om man “är maten” osv.
Jag tänker mig inte BW -citatet som du tror jag, jag inser efter lite tänkande att det är klart att man kan se det som att männen behöver fostran för att älska sina barn, och det är inte så jag tänker, jag tänker mer att männen ska ges möjlighet att bli delaktiga och få möjlighet att ta lika stort stort ansvar för alla delar vad gäller barns uppfostran som kvinnorna. osv.. men jag förstår hur du ser det och inser som sagt att det är ju en del som ajg inte tänkt på.
jag tror också att förskolan är en kultur som kan förändras och som behöver det. Problemet är väl bara att det inte bara är folk inom förskolan som odlar kulturen alla gånger.
och hur menar du när du skriver konfliktperspektiv?
LikeLike
Jag menade inte att verka snarstucken och otrevlig – men är nog lite tvär när det gäller de här frågorna. kanske polariserade och markerade jag i onödan.
Min bild av förskolan som institution är att den ibland pendlar mellan uppblåst självförhärligande (särskilt i förhållande till skolan) och ett ganska påfrestande underdogperspektiv (ingen tycker om oss och vi har låg status). Då blir det hotfullt att diskutera förändringar – särskilt om de formuleras utifrån ett perspektiv som skulle kunna kallas manligt.
Männen har ju ofta en dubbel roll som gisslan och befriare. Som gisslan ska de vara förebilder för 20 utsvultna pojkar och då knuffas de rakt in i mansrollen. Som befriare förväntas de även påverka hela kulturen mot större öppenhet.
Samtidigt gäller det att inte sticka ut för långt.
Så mitt konfliktperspektiv är ganska strategiskt – vilka strider är värda att ta och när är det viktigare att bevisa sin trovärdighet. (Ja, jag kan byta blöjor och jag vet att disken är inte avslutad förrän vasken är rensad)
Margareta Havung beskriver tre faser
1) symbol
2) infiltratör
3) Invasionsstyrka
Jag tror att det gäller att känna av var man befinner sig där…
Hur tänker du om att det inte är personalen som odlar kulturen? Är det långsökt att beskriva förskolan som en del av den reproducerande skolapparaten. Bourdieu tycks mena att det finns en dold läroplan och ideologiserad normativitet även i förskolan? (se dagens inlägg!
PS. Jag gillar din blogg!
LikeLike
jag tog det inte argsint, jag tror att åsiktsutbyten och reflektioner är nyttiga och om vi alla bara höll med varandra hela tiden skulle det knappast ske någon utveckling.
aJag tror inte alls att det är långsökt att “beskriva förskolan som en del av den reproducerande skolapparaten.” Även om jag tror att vi har en fördel som (ännu) inte har uppnåendemål.
Men jag tror att föräldrar också är med och odlar kulturen som finns på förskolan. Lite stämmer det nog att “man har de föräldrar som man förtjänar (liksom uttrycket du har den barngrupp du förtjänar även om man kan tycka att man förtjänar bättre) men jag tror att föräldrar har sin syn på förskolan, kanske formad av sin egen tid på “dagis” eller minnen från lekis.
Jag tror dock att skickliga chefer och pedagoger kan bryta mönster och förändra både kulturen och synen på förskolan men det krävs ju en del engagemang och människor som är villiga att satsa lite uppåt. Människor som inte bara tycker att förskollärares jobb är att umgås med barn hela tiden och som tycker att reflektionstid är blahablaha.
Det som stör mig som är verksam just nu, är ofta det att man inte ska tro att man är någon, att man inte får visa att man kan något eller att man tror och brinner för utveckling. Och nu menar jag inte sett ur ett “förskolan-harl-åg-status-stackars-oss-perspektiv” utan att kollegor lätt blir missunsamma. Vi är inte vidare generösa mot varandra eller med den kunskap vi har. Vi har lätt för att snegla snett på varandra och hålla inne med kunskap i tron att det gagnar oss och den egna lönen om vi gör något bättre än andra avdelningen.
Oh well.. kanske är allt det här det som du menar med att man odlar kulturen?
I alla fall, jag ser det som en fördel att arbeta i förskolan på många sätt. Det jag undrar över är vad händer mellan 6 och 9 år, vad är det som gör att lärandet plötsligt blir så jobbigt och svårt och att ungarna tappar sugen? (nog vet jag en del om det också, men jag tycker att det är lite sorgligt!)
Sen vad gäller män i förskolan… Gisslan och befriare.. visst, men tror du inte att det är på väg att hända något? Jag upplever inte att det har varit så med de män jag arbetat med även om det inte är så många. Däremot upplever jag att mina äldre kollegor många gånger “underlättar” för männen och att mina äldre kollegor (jag är 70talist) ursäktar beteenden hos sina manliga kollegor på samma sätt som vi många gånger ursäktar en bråkig pojke med att han är pojke.
Gah.. hyllmetrar kan man skriva om det här! Jag är lätt trött ochhar en tendens att svamla i text, jag ber om ursäkt om jag verkar helt förvirrad.
Mats, tack jag gillar din blogg också!
LikeLike
Jag försöker undvika att beskriva hur män egentligen är eller hur de fungerar i olika sammanhang – samtidigt har jag nog träffat så många att det är svårt att inte se mönster.
Olika faser här också
1) Den bortskämda fasen
2) Den övermodiga fasen
3) Den tillnyktrande fasen
4) Den ensamma småbittra fasen
5) Den nätverkssökande fasen?
Det finns säkert varianter och antagligen inte särskilt meningsfullt att generalisera.
Om något håller på att hända? Ja kanske – min position som lärarutbildare gör att jag just nu är mer bekymrad över de som avbryter sina studier utan att ta examen. Det blir som ett dubbelt misslyckande och jag famlar efter förklaringar. Vi diskuterar förklaringsmodeller och stödåtgärder som inte är kränkande. Det finns ju uppenbara gränser för hur mycket män kan skyddas.
Ja – vad händer i skolan? Usch vilken stor fråga. Jag har avslutat min glada vecka och har gjort slut på positiva tankar. Tillfälligt. Men det har blivit svårare att demonisera skolan nu när jag utbildar både lärare med inriktning mot skola och förskola. jag gillar den dubbla behörigheten och sörjer att den möjligheten antagligen försvinner i den nya lärarutbildningen.
Ha det bra
LikeLike