Göran Skytte har varit på rivieran och träffat en stilig, välklädd och bildad kvinna som dessutom velat köpa hans bok och varit intresserad av andlig bildning. Ur denna vardagliga ickehändelse lyckas Skytte skriva en krönika som svingar vilt åt alla håll. Först en rasande uppgörelse med den politiska korrektheten och därefter de slentrianmässiga slängarna mot sossarna som svenska dagbladets läsare tycks hysa en outtröttlig kärlek till.
I politiskt korrekt svensk uppfattning är dessa människor svikare. I vissa kretsar anser man det vara näst intill moraliskt förkastligt att bo ”utomlands”, särskilt om man inte är okritisk mot det svenska systemet.
Till sist förstår jag vem det är som Don Quixote rider ut mot. Det är den fördomsfulle och rädde forne vänsterpojken Göran Skytte som är offret för alla dessa ironier och efterslängar. Frågan är varför han besvärar oss med sin egen uppgörelse.
Tysta tankar 
Du skrev det mer kortfattat än jag! Grattis!
LikeLike
Hur var det nu med rätten att yttra sig, Mats? 😉
LikeLike
Rätten att göra sig bred är däremot begränsad!
Det är det moraliserande tonfallet (alla andra är fördomsfulla) och det slarviga användandet av citationstecken som retar mig mest. Det är helt enkelt dålig retorik.
LikeLike
Sverige är vänster. Och Sverige är Jante.
Vem är retorisk egentligen?
LikeLike
Det är kanske naturligt att nyfrälsta botgörare svingar piskan över menigheten och att superanonyma skribenter tycker det är trevligt.
För min del får dessa tagelskjortor gärna bäras enskilt och när Skytte gör det till en nationell angelägenhet blir jag generad.
Retorik är bra och nödvändigt – dålig retorik som döljer sig bakom citationstecken och allmän luddighet är beklämmande.
När blev Sverige vänster?
LikeLike