Janne (Lancehövdingen) skriver om sina tvivel på Pippi som förebild. Är den kaxiga och självsvådliga flickan rentav ett bokstavsbarn och mobbare?
Jag svarar och vädrar min misstro mot värdet av förebilder.
Följ diskussionen. Delta!
Tysta tankar
Lärandet börjar där den trygga zonen upphör
Tysta tankar 
Tanken med Pippi som förebild bör vara att “tjejer kan”. Om hon är en kaxig förebild så är hon inget mot dagens underbara barn och deras föräldrar.
LikeLike
Jag levde på Pippi. Hon var stark och jag behövde hennes styrka. Jag gillar inte dockorna och allt som har hänt Pippi då marknadskrafterna suger ut kraften ur henne. Anne-Marie
LikeLike
Jag älskar tanken på att barn väljer förebilder och utnyttjar dem för att komma vidare i livet. Om det är Stålmannen eller Pippi spelar mindre roll.
Men jag är väldigt misstänksam mot vuxenvärldens försök att utse vissa mönster eller personer som “goda” normer. För det mesta är de då helt ointressanta ur barnens perspektiv. Det kanske handlar om att upprätta en egen relation – inte att utsättas för ett ideal?
Nog är det något oroväckande debilt över dockorna?
LikeLike
Man måste ha förebilder… absolut. Anne-Marie
LikeLike
När föräldragenerationen (vi) omfamnar Pippi som sund och god förebild, har hon spelat ut sin roll och barnen måste hitta nya förebilder. Men behåller vi vårt tvivel, kan hon överleva ytterligare en generation…
Om det är det vi vill, alltså.
LikeLike
Jag har klarat mig ganska bra utan förebilder rätt länge. Att vara man i förskolan innebar ofta att jag var tvungen att hitta på. Det fanns inga enkla roller att fylla ut och själva manligheten var suspekt.
Däremot fanns det personer som inspirerade mig – ofta sådana som vägrade vara förebilder.
Det engelska ordet är lite annorlunda: “role model” – det innebär att det är rollen som behöver modelleras.
På samma sätt finns det något reduktionistiskt i “före bild”. Det är liksom bilder som går före – inte människor som visar livets komplexitet.
LikeLike
Oh, jag såg inte att det var Tommy & Annika, tänkte det var några poshiga Bratz. Å de va dom väl, egentligen?
Visst är Pippi en elak djävel, men det är man juh! emellanåt. Och visst är hon ensam, men det är man juh, nästan alltid som barn, som jag minns det. Ensam med blicken ut mot världen, i sin egen skyddad finurlig och obegränsad, ungefär som Pippa. Jag minns att jag tyckte att hennes pappa var fenomenalt cool, speciellt när han kom i den där gröna frotté t-shirten. Hade han inga andra kläder? (ja, ja, det är ett Litterärt verk öppet för alla t-shirts).
Men vissst var det ett uppvaknande att börja “se” hela bilden. Fast som sagt sen när bör konsten vara förebildlig och normativ. Det är det ju ingen som säger, men det som riskerar att bli “fel” här, är väl att barnen identifierar sig med den utlevande, hyllar henne som ideal, trots mobbarfasoner och uppkäftighet. Det ÄR ju ingen vinnarmelodi.
Så, visst kan det finnas nåt problem med det.
LikeLike
Mats, att du kapat mitt ämne gör ingenting. Som du säger kan nog diskussionerna komplettera varandra. 🙂
Tänker på det där Susan säger här ovanför: “Sen när bör konsten vara förebildlig och normativ?” (Och som du, Mats, också sagt gång på gång.)
Kanske bör barnlitteratur förbli färskvara? Det är inte så att Pippi spelat ut sin roll, vare sig som förebild eller inspiration, men när nästan alla vuxna i hela världen (faktiskt) känner Pippi, är det nästan oundvikligt att någonting går snett i överföringen.
Där jag som barn kände samhörighet med Pippi eftersom hon förstod mig, stod på min sida och vidgade mina vyer, sitter jag nu som förälder och försöker – mer eller mindre medvetet – konstruera samma känsla av samhörighet mellan Pippi och min dotter.
Det sker en utarmning, ett utspädande och kanske t.o.m. en viss förvrängning av “budskapet” när jag redan på förhand vet vad jag vill att min dotter eller mina dagisbarn ska få ut när vi läser om Pippi eller ser henne på film.
Då kanske det är bättre att vi helt förutsättningslöst (eftersom vi inte känner dem lika bra) läser om grisen Benny eller Sjörövar-Rakel? Och ger barnen egna hjältar…
LikeLike
Det är en historiskt viktig fråga – antingen ser vi kulturen som den store folkuppfostraren med ett viktigt moraliskt och statsbärande budskap – eller så romantiserar vi estetikens radikala och frigörande kraft.
Jag tror att det är svårt att rida på båda kamelerna samtidigt!
LikeLike