Peter Thoreström skriver en krönika i Lärarnas tidning om manlighet och vi är inte helt överens. (Varför skulle vi?)
Han lyfter många intressanta aspekter om konstiga förväntningar på vad den här diffusa kategorin “män” förväntas tillföra och så långt har jag inga problem att följa med. Bilden av den stereotype mannen är en historisk tvångströja som ingen ska behöva slå knut på sig för att fylla ut.
Jag har nämligen kvinnliga kolleger som är enormt duktiga på att snickra, praktisera allehanda bollsporter och skjuta älg. Så det kan inte handla om att jag som manlig lärare på något vis ska kunna kompensera för förmodade brister hos kvinnor.
Det största problemet är kanske föreställningen att Peter försöker definiera sig själv som förebild. Den traditionella bilden av socialisation som ett övertagande av roller är bekymmersam på många plan och i ett postmodernt samhälle blir den absurd. Särskilt om kvinnliga kolleger är mer kompetenta inom området.
Mitt förslag är att de män som ger sig in i skolan ska ta farväl av tankefiguren “förebildlighet” och närma sig frågorna om innehåll och organisation. Om de är helt bekväma med de ämnesval och arbetsformer som dominerar finns det naturligtvis ingen anledning att diskutera genusaspekter – annat än försök att komma åt dolda maktordningar.
Men om de ser skolan som ett uttryck för traditionella kvinnliga värderingar och dessutom känner ett lätt främlingsskap inför det sätt som undervisningen bedrivs på – då kanske det är läge att fundera över i vilken mån skolan kan analyseras som genuskodad eller neutral.
Kanske är det där jag kan betrakta mig själv som en särdeles god manlig förebild, för att jag valde ett traditionellt kvinnodominerat yrke.
Jag tror att Peter har andra funktioner i organisationen än att visa upp ett otraditionellt yrkesval. Den sortens hjältemod har begränsad lyskraft. Efter 25 år i förskolan kändes det ganska underligt att reduceras till “den manlige förskolläraren”. Frågan om vilka kvaliteter jag tillförde verksamheten blev mer intressanta.
Tysta tankar 
Men Mats, tycker inte Peter och du samma sak? När jag läste krönikan fick jag intrycket av att han var lika tveksam som du till rollen “manlig förebild”.
Jag tycker att det är en svår fråga. Nyttan av män i yrket alltså. Jag håller med om att man inte kan genusklassa själva yrkesutövningen. Det viktiga är det proffessionella bemötandet, inte om man är man eller kvinna.
Två aspeketer funderar jag dock på:
Trots att män inte ska behöva (eller kan) fylla ut den historiska tvångströjan så kan man väl ändå se en ökning av män i verksamheten som en chans till att olika perspektiv lyfts fram…(om än inte per automatik). Jag tänker främst på planeringen av arbetet och de elevvårdande samtalen i arbetslagen. Är det ändå inte större chans att fler perspektiv lyfts fram med en god blandning? Ju större blandning av personligheter desto större chans att arbetslaget lyckas planera arbetet så att något i den passar alla elever, och desto större chans att någon i arbetslaget “ser” problemen en viss elev befinner sig i, eller?
Sedan funderar jag på en sak som jag inte riktigt kan sätta ord på just nu… Säg att en skola bara innehåller kvinnor, och att de är fantastiska pedagoger som lyckas förmedla en riktigt god värdegrund till eleverna genom sitt bemötande och sin verksamhet… Är det ändå inte risk att eleverna kopplar samman allt det positiva från skolan med just kvinnor? Att vissa elever inte är säkra på om dessa värden är något som bara kvinnor står för? Hade de inte behövt även män i verksamheten för att lyckas förmedla “samhällets” värdegrund? Inte för att männen kanske hade tillfört något konkret, men för att de hade funnits där och visat att även de stod för värdegrunden som skolan förmedlade…
LikeLike
Jag tror att skillnaden mellan Peter och mig handlar om att han utgår från ett individmoralistikt perspektiv. “Hur ska man vara som god förebild?”
För mig är det en mer praktisk fråga och mitt perspektiv är extremt konflikt- och nyttoinriktat.
Hur hittar jag sprickorna i muren? Hur gör jag makten synlig? Hur undviker jag att hamna i anpassningsfällan?
Ur ett likhetsfeministiskt perspektiv är ju själva talet om “blandning” suspekt. Om vi egentligen är samma finns det ju ingen anledning att fundera över att kön skulle komplettera eller berika varandra? Varje försök att definiera en kvalitet (påhittad eller verklig) innebär ett misstroende mot likhetsdoktrinen och måste därför avfärdas som orimlig (eller i alla fall politiskt olämplig)
Jag vet inte om jag vill vara en del av det där förebildandet – att visa att män också kan. Det blir lite väl ideologiserat för mig. Om verksamheten är underbar och sköts av kvinnor… ja då har jag nog inga åsikter om det.
Mitt engagemang i jämställdhetsarbetet handlar om innehållsfrågor och barnperspektiv. Risken för att stereotypier förstärks tror jag är en sekundär fråga.
Jämställdhetsfrågan har alltför länge handlat om statistik – och i alltför liten grad om innehåll. Vad är det vi håller på med?
Jag kan stå ut med att förstärka en fördom om verksamheten behöver det. Den tiden är över då jag avstod från att snickra, spela fotboll och gitarr eftersom jag inte ville förtrycka kolleger är över.
För länge sedan…
LikeLike