Annat var det när jag var liten. På bilden har min bror och jag varit på maskerad i höghuset i Bagarmossen. Mamma är stolt över narrluvorna som hon sytt. Min far har en spännande frisyr. Min bror ser förvånad ut och jag själv tycks befinna mig på utmattningens rand.

Sådär i postmodernismens ohämmade rollskiften kan jag nog ibland se mig som utmattad narr. Lite trött och osäker på vad som är meningen med alla dessa förklädnader. Drömmen om det äkta – autentiska känns allt mer avlägsen. Visste jag det som treåring? Eller längtade jag till mina cowboykläder som jag nog betraktade som mitt rätta jag…

Jag klär ut mig – därför finns jag.