Idag har jag varit på möte och diskuterat ett utkast till min högskolas strategiska visionsdokument. Vi kommer att vara nordens (eller var det norra Europas) mest framstående Professionshögskola år XXXX! Många av formuleringarna var pompösa och vaga – andra mer detaljerade och markerat styrande. Mest intressant var bristen på riktmärken för hur vi skulle mäta akademisk kvalitet.

När Tomas Kroksmark nu sätter fingret på den absurda traditionen med antal citeringar i vetenskapliga tidskrifter som framgångsmått för forskning, då sticker han in kniven precis där det gör som ondast. Särskilt plågsamt blir det om högskolan har en ambition att vara en del av det omgivande samhället. Då kan inte vetenskapen fortsätta att drivas i sektliknande former. Jag citerar de alternativ som skisseras:

• forskare måste lära sig att skriva på ett enklare sätt
• praktiker måste lära sig att läsa och förstå vetenskapliga texter
• forskare i projekten skriver för vetenskapssamhället, praktiker i projekten skriver de populärvetenskapliga texterna
• finansieringskällan avgör publiceringsgenren
• forskare skriver alltid parallella texter, vetenskapliga och populärvetenskapliga.

Avslutningen är tung:

Just nu är det citeringarna som antas göra världen lyckligare. Vi får se hur länge den lyckan blir måttstocken för kvaliteten i forskningen.