Nostalgi är en mäktig kraft och i morse tänkte jag på min barndoms kiosker. På den tiden fanns det inte lösgodis i vanliga affärer (skriver jag en barnbok nu?). Vi stod på en liten pall utanför spökkiosken på Högsbogatan och pekade på skålar med olika sorters godis. Det fanns allt från ettöresgodis (harlortar) till dyrbara tioöreskolor (hjälp – hur gammal är jag egentligen?).

Den pedagogiska poängen är att jag tror att dessa val var ytterst stärkande för personlighetsutvecklingen. Det krävdes integritet för att våga ta sin tid då tio andra ungar köade bakom med sina slantar. Jag minns fortfarande tantens lätta irritation när det gick f-ö-r långsamt. Men det var omöjligt att skynda på processen. Samtidigt som jag valde komponerades njutningens ordning. Jag börjar med något hårt och salt, sen något segt vingummiaktigt och därefter kanske ett tefat med surt pulver – höjdpunkten kunde vara en salt skruv inlindad i en skumsockerbit. Ensånåensånåensån. Pekandet och räknandets konst – hur mycket har jag handlat för? Allt jag vet om matematik grundlades där.

Idag när jag köper blandade frukostbullar till jobbet faller känslan över mig igen . Jag pekar och bagaren lägger i påsar.

Jag blir lycklig av att det finns ett riktigt café i mina hemkvarter. Café Väster på Västergatan är en ljuv oas i storstaden och bullarna under av smak och prisvärdhet. Bagarn själv – ja man blir bara på så gott humör av honom! Blotta tanken på att stiga upp mitt i natten framstår som skrämmande och det kanske är därför som min beundran för ägarnas goda sinnelag är så gränslös.

Gott kaffe har de också!

Andra bloggar om: Malmö, Personligt, godis, sött, salt, segt, kiosk, bulle, bageri, kaffe, café