Jag handleder studenter som skriver examensarbete. Det är ett spännande uppdrag och jag är glad att få följa med dem på resan in i vetenskapens värld. Just nu arbetar vi intensivt med frågeställningar och diskuterar huruvida de är intressanta och möjliga att undersöka. Allt är egentligen underbart – i alla fall tills de ställer den till synes helt oundgängliga frågan:
– Hur många sidor måste vi skriva?
Då inser jag att det är en kamp mellan skräcken för att bli underkänd och lusten att undersöka som styr tänkandet. Min uppgift blir då snarare att dämpa skräcken (genom att vara tydlig och ange sidantal) än att stödja nyfikenheten (genom att utmana deras frågor och diskutera kvalitetsbegreppet)
Men det gör lika ont varje gång någon frågar.
Tysta tankar 
Det är ingen rolig fråga. Den speglar så många saker. SKolprestationerna, läraren som mål för allt som ska bedömas, och brist eller rädsla för att skriva, eller rädsla för att skriva FÖÖÖÖR mycket. När diskuterar vi innehåll. En gång skrev en elev bara ett ord; TILLRÄCKLIGT? och det var fullkomligt lysande. En slags god protest. Anne-Marie
LikeLike
“Rädsla urholkar själen” – är det historiens vackraste filmnamn?
LikeLike
Och jag som känner att min lust att undersöka begränsas av att man har angett sidantal. Jag måste hoppa över en massa intressanta punkter och analyser för att lyckas hålla mig till “max 6-7 sidor”. Varför gör man så? Kan det vara så illa att det beror på att det ska bli lättare att bedöma?
LikeLike
Njae… den ädla konsten att begränsa sig?
Lättare att bedöma? I bolognas värld ska vi ju bedöma allting och då borde det vara en rättighet för studenten att få visa a-l-l-t h-e-l-a t-i-d-e-n! (skona mig!)
Jag tror det handlar om en så enkel sak som kursbudget. Om jag har fått en timme för att rätta och ge respons är det rimligt att begränsa sidantalet. Men när det gäller examensarbete tror jag inte det finns några gränser.
Även om det ryktas om dolda konventioner även inom avhandlingsvärlden.
LikeLike
Kan man se angett sidantal (eller ordantal) som en slags fingervisning om hur omfattande arbetet förväntas vara? Litet antal antyder att man får välja ett litet område att behandla, stort antal visar att det finns gott om utrymme att göra utvikningar och associera på?
LikeLike
En personlig erfarenhet på området (som en reflektion över både Mats och Christers vedermödor) är att när jag till slut slutade läsa dravlet om sidantal och hittan och dittan och istället fokuserade på att låta skrivprocessen på samma gång VARA och SKILDRA min lärprocess, så avspeglades det lyckligtvis både i mitt eget lärande och i betygen… 🙂
LikeLike
Jo – fingervisning kanske går att förstå. Samtidigt är det viktigt att skilja mellan “goda råd” och “bedömningsgrundande kriterier”. Ofta blandas dessa i instruktioner och då frestas studenterna att pröva gränserna.
Jag tänker att “begränsning befriar”
Går det att se uppsatser som en sorts haiku? De ska ha en viss form – annars är det något annat.
Men det går naturligtvis att romantisera det fria flödet också. Äsch – jag är glad att bloggen inte har några sådana begränsningar!
LikeLike