Regeringen uppdrar åt Högskoleverket att med utgångspunkt i befintlig forskning och kunskap på området analysera orsakerna till att fler män än kvinnor väljer att avbryta sina studier på lärarutbildningen (länk)
Ibland funderar jag över vad jag gör på Lärarutbildningen. Det är för komplicerat, för många regler och för starka traditioner som inte jag orkar stångas mot. Lockelsen att återvända till förskolan och barnen är stark. Kanske romantiserar jag – 25 år i sandlådan är ganska länge.
Samtidigt känns det som om jag har en del erfarenheter som jag vill använda. Just nu brottas jag med att förstå varför så många män väljer att avsluta sin lärarutbildning. Den större frågan som handlar om rekrytering är alltför komplicerad och känns övermäktig. Jag bävar inför tyngden i de klass- , status- och genusmönster som styr ungdomars yrkesval. (Länk till rapport) Däremot tror jag att det är meningsfullt att försöka hitta svar på frågan om varför männen försvinner på vår nivå. Vad händer i mötet mellan de antagna männen och högskolans kultur.
Det går att närma sig frågan ur ett individuellt perspektiv, men jag avstår. Huruvida de är smartare, dummare, mer eller mindre genetiskt kvalificerade eller socialt motiverade lämnar jag åt sidan. Det blir för komplicerat. Låt oss utgå ifrån att de kan och vill!
Först ett konstaterande:
Vi har ingen aning! Ingen forskning har undersökt frågan och därmed blir förklaringarna ett famlande i mörkret. Det vore en forskningsfråga i sig att undersöka varför ingen har ställt frågan. HSV ska utgå från “befintlig forskning” – surprise – det finns ingen!
Alternativet är att undersöka attityder hos den gruppen som väljer att stanna kvar och leta efter berättelser som snuddar vid frågan. Varför väljer du att stanna kvar? Har du tvekat?
Jag kommer att beskriva några möjliga positioner.
1) Högskolan är könsneutral och undervisningen bedrivs efter strikt vetenskapliga principer. Kön är därför en icke-fråga som inte bör diskuteras. I en meritokrati bedöms du efter vad du kan.
2) Högskolan är en plats där männens överordning är obruten. Därför får de manliga studenterna en lättare resa genom utbildningen. Det pjoskas och daltas med dem och de som slutar gör det för att de inte tillåts att utöva sin manliga makt.
3) Högskolan är en plats som dryper av traditionellt kvinnliga värderingar, De män som försöker gå in i världen tvingas till komplicerade anpassningsstrategier där de ska vara lagom manliga utan att utmana de värderingar som verkar under ytan.
Dessa tre alternativ kompliceras av att den verksamhetsförlagda delen av utbildningen konfronterar studenterna med en framtida yrkesidentitet där ovanstående positioner upprepas – eller varieras. det finns anledning att misstänka att den beskrivna könskodningen är minst lika stark på skolor och förskolor.
Frågan är om belöningen (den framtida karriären/lönen) är tillräckligt stor för att verka motiverande om högskolestudierna inte är avpassade efter männens behov/förväntningar? Jag tror inte att det kommer några storslagna lönepåslag för manliga pedagoger och stänger därför dörren mot kompensatoriska åtgärder.
Nu återstår att ta reda på om det finns några belägg för mina antaganden. Därefter kan vi börja fundera över vilka åtgärder som krävs för att bryta snedfördelningen.
Och diskutera om det är en viktig fråga…
Tysta tankar 
Jag läser dina inlägg om det här och funderar och funderar. Varje gång jag tänker skriva en kommentar så kommer jag på hur dåligt den täcker hela frågan…och det är väl en del av problemet…frågan är så komplicerad!
Jag skrapar i alla fall på ytan.
Är det en viktig fråga? Ja, att en vuxen människa först tar det stora steget att göra ett yrkesval och påbörja en utbildning, för att sedan hoppa av, måste ju vara viktigt. Är det viktigt att det är just män? Nej, kanske inte. Jag tror att bra många kvinnor hoppar av utbildningen av samma skäl som männen. Jag är inte så mycket för genusbunden forskning överhuvudtaget och jag tror att man kan lära sig mer i den här frågan om man söker lösningarna bredare.
Grundfrågan kanske borde vara om de hoppar av pga högskolans utformning eller verksamhet överhuvudtaget? Eller är det pga att de får någon insikt i det framtida yrket som de inte trivs med?
Hur ska man ta reda på svaren? Det enda jag kan komma på är att fråga de som hoppar av, inte de som blir kvar. Eller kanske gå tillbaka och läsa deras utvärderingar av kurserna INNAN de bestämde sig att hoppa av… (Om man tror att det är högskolan som är orsaken)
När det gäller högskolans verksamhet har vi ju tidigare pratat om att ge de få männen som finns en möjlighet att bilda grupper i stället för att splittra dem:
(De gjorde för övrigt samma sak nu på MAH, men det spelar mindre roll i en påbyggnadsutbildning än jag tror det gör i grundutbildningen.)
LikeLike
Ja, det här är träskmarker.
Häromveckan såg jag en trupp småungar med två vuxna i släptåg, alla iförda gula västar varför jag drog slutsatsen att det var Förskola på utflykt. Den ene vuxne var en man, till min fasa märkte jag att autopilot tänkte att han var en såndär präktig pappa på besök, men eftersom det bara var två vuxna fick jag snabbt revidera min hastiga ryggradsslutsats. Jag blev förstås generad, inför mig själv. Så ruttet ingrott!
Poblemet är att jag inte skulle kategorisaras in i gruppen reaktionära mansgrisar.
De sju år som förskolan var min arbetsplats har gett mig minnen som liknar förskolan som arbetsplats med gruvindustrin. Varenda minut var inrutad, och på språng. Har aldrig jobbat någonstans där man sliter så hårt, där karriärvägarna var i stort sett obefintliga, där dina erfarenheter på andra arbetsmarknader inte väderas. Av detta växte bilden av en gotta med folk i ett utanförland. Vi och barnen.
Att välja förskolan som arbetsplats om man är Man torde vara att ge sig in i ett ständigt gerillakrig, i det vittomnämnda utanförskapet i strid mot de inre konventionerna OCH de yttre.. Ungefär som att vara svart, eller funktionshindrad (om man tittar på de grova penseldragen, även om det är gulligt och allt det där att jobba med BARN).
Jag måste reflektera:va är det jag spontant har kommit att tänka på här: 1) förskolans arbetsmiljö är asjobbig; 2) För män bjuder den på fler kamper.
Så då tror jag uppenbarligen att: om politikerna vill något, må de gå in och ändra på ramarna för föskolan ( vad ger t.ex. den där idiotiska vårdnadspengen för signal?). Å de bör stimulera, kanske lagstadga om pappaledigheten.
Pappor och barn som delar vardagsansvar måste få andra bilder om möjliga yrkesval med minre strider till följd.
Å helt plötsligt ter det mig alldeles underligt att Högskolan får i uppdrag att göra nåt åt saken. Konspirationsteoretikern säger att det är säkrast att skjuta på pianisten om musiken är dåligt skriven.
Barnomsorg, som man också måste prata om, är ju politiskt sprängstoff. Jämställdhetstankarna förverkligas där. Vad vill regeringen med den, egenligen? När talet om den mest är som “preparandskola”.
LikeLike
Tack för svar. Jag famlar också men vet att det inte får bli lika illa som när delegationen för jämställdhet i förskolan landade i ett allmänt: “Det är bra att män också kan visa sina mjuka sidor – men de ska inte tro att de kan tillföra någonting”
Med den utgångspunkten cementeras maktförhållandena på förskolorna och reproduceras myten om den könsneutrala högskolan.
Ungefär så här arg var jag när jag skrev ett svar på det betänakndet:
https://lumaol.wordpress.com/2007/04/20/jamstalld-forskola-ett-tveksamt-betankande/
Möjlighet att bilda grupper – jo vi har prövat det. Ofta kommer problemen smygande och erkänns ganska motvilligt.
LikeLike