Jag läser i Svd om det där med att vara sig själv – att vara autentisk och göra äkta val. Jenny Leonardz berättar från bokmässan:

För autencitet är en väg, men det gör också människan besvärlig, en riktig partydödare. Att i varje ögonblick fråga sig, vad vill och tycker jag egentligen.

När Kierkegaard hade sina stora middagar i Köpenhamn, öppnade han ett skåp med 50 udda kaffekoppar efter maten. Och gästerna var tvungna att välja – tänka efter och välja.

Jag tänker att vi lever i ett samhälle som är besatt av individualitet och att vi är fångade av tanken på våra fria val. När Åsa Bartholdsson beskriver skolans underliggande ideologi av att barnen ska hitta sig själva och våga vara självständiga som en psykologisk fråga – då fastnar en del av den frihetliga retoriken i halsen. Samtidigt är hela organisationen inriktad på diciplinering och självreglering. Myten om det fria valet reduceras till att klara sig undan bestraffning. Att sticka ut lagom mycket utan att bli anklagad för effektsökeri elller ögontjäneri. Det gäller att ha en bra attityd och visa den i handlingar som gruppen accepterar.

Dessa val som uttryck för min personliget… vad handlar de om egentligen?