Skånska dagbladet skriver om fenomenet att offentliganställda bloggar om sina yrkesliv.
Länk till förstasidan – text
Det känns lite olustigt att hamna i ett sammanhang med bildpublicerande gynekologer och reklamintäktshungrande figurer – men artikeln reser intressanta frågeställningar om vilka regler som gäller för tjänstemän. Vem äger rätten att uttala sig i en hierarkisk organisation? Hur stor är yttrandefriheten egentligen?
Där pressen anser sig behöva ett system med ansvariga utgivare för att reglera förhållandet – där menar jag att det räcker med att följa Sveriges lagar om t.ex. förtal. De pressetiska reglerna om allmännintresse tycks ha spelat ut sin roll som vägledning för vad som är publicerbart.
P.S. I texten beskriver jag våra studenter som “elever” – det skulle aldrig hända i verkligheten (hoppas jag)
Tysta tankar 
Ja, det där samtalet fick mig att fundera lite på vad jag skrivit i bloggen egentligen. Jag skriver inte om elever överhuvudtaget, men hur personlig kan man vara? Och ska man skylta med sina åsikter? Var går gränsen? Inte lagligt, utan mer personligt…
LikeLike
Ja, ja, det var en fin bild tycker jag. Det är svåra saker detta. A-M
LikeLike
Min utgångspunkt är att det inte går att tänka sig en lärare utan åsikter. Dina tankar om världen är en del av din personlighet – och varje försök att bedriva undervisning på ett opersonligt sätt är dömt att misslyckas. Myten om objektivitet eller neutralitet skapar distans och mystifierar maktutövningen.
Jag är inte säker på vad du menar med att “skylta med sina åsikter” Christer? Tänker du på att eleverna befinner sig i beroendeställning? Då förstår jag reservationen – men om det handlar om attt gardera sig inför nya politiska direktiv och markerad följsamhet… då tror jag att lydnaden är farlig för läraryrkets långsiktiga status.
LikeLike
Jag håller med Mats, man måste vara öppen med att man är en människa med åsikter och känslor, precis som alla andra.
När jag tänker igenom vad jag skrivit om i bloggen så kan jag stå för allt inför eleverna, men det jag blev lite tveksam inför är religion, som ju är en känslig fråga… Journalistens frågor väckte också tanken på hur jag skulle göra om jag var väldigt missnöjd med ett beslut som tagits på arbetsplatsen. Hur “lojal” mot arbetsplatsen bör man vara? Ponera att ett majoritetsbeslut om någon regel har tagits på skolan och jag sitter och bloggar om hur fel jag tycker att det är… Vad kan det innebära? Både i reaktioner från ledningen/kollegor och när det gäller elevernas agerande… Jag tror att jag fortsätter att avstå från att ventilera saker som direkt berör arbetsplatsen i bloggen.
LikeLike
Jo det är säkrast att inte behandla saker som är för nära – men, går det verkligen att dra en gräns mellan riksdagsbesluten, läroplaner, kursplaner, arbetsplaner, rektorsbelut, arbetslagstolkningar, litteraturlistor, examinationer o.s.v… allt det som formar mitt uppdrag hänger samman och det blir underligt om jag försöker avgränsa mitt självständiga tänkande till de abstarkta nivåerna.
Om den yttersta lojaliteten ligger till hos studenten så är det ett ganska starkt moraliskt imperativ. För mig är det viktigt att våga föra en diskussion om förutsättningarna och ramverk – även om det skapar otrygghet med en lärare som tvivlar på uppdraget.
Men det kanske är annorlunda med vuxna studenter/elever?
LikeLike
Ja, det är nog i allmänhet lättare att hantera detta när man har vuxna studenter, men jag tänkte nog också mer på små jordnära problem, som kan blir STORA problem när man har med tonåringar att göra… 🙂
Jag har t ex diskuterat betyg med eleverna, och framfört argument både för och emot, men inte försökt dölja att jag inte ser betygen som det ultimata verktyget direkt. Inga problem där. Men om jag skulle börja skriva inlägg om hur fånigt jag tycker det är med kepsförbud i klassrummen så tror jag att det skulle kunna ställa till bekymmer…
Jag inser att det inte borde vara ett bekymmer, men jag har redan fört kampen i lärarrummet och under konferenser, och förlorat. Majoriteten tycker att det ska vara kepsförbud i klassrummen, och att det inte är OK att lärarna har olika regler. Kan jag då börja “föra kampen” i min blogg? Det är något liknande jag menar med att “vara lojal mot arbetsplatsen”, och jag ser flera områden där samma princip kan vara aktuell.
LikeLike
Usch så svårt det är att vara lojal mot sig själv, barnen och organisationen. Inom högskolan har vi något som kallas “der självständiga arbetet” som är en intellektuell motsvarighet till kepsförbudet…
Oupps – nu skrev jag för mycket!
LikeLike
🙂
LikeLike
Pingback: Uppföljning « Christermagister