Jag undervisar i en kurs som heter perspektiv på ungdom och en central bok är Lalander och Johanssons Ungdomsgrupper i teori och praktik. Den är kraftfullt seriöst och bugar djupt för de stora ungdomsforskarna, sociologerna, stukturalisterna och postmodernisterna som bär upp den svenska varaianten av kulturstudier (cultural studies).
Författarna redogör allvarligt för de stora frågorna och redovisar sina studier i tredje person på ett ibland skrattretande sätt. Men jag förstår att om vi ska presentera stora teorier måste vi också använda rätt ord – även om en viss ofrivillig pompositet lyser igenom.
Värre är att traditionen är så präglad av ett manligt perspektiv och att en romantisering av gruppen som “symbollaboratorium” präglar synen på ungdomstiden. När jag ber studenterna associera fritt till begreppet ungdom är det helt andra berättelser som växer fram. Det är ensamhet, bästa kompisen, gemenskap med föräldrar, längtan till staden, längtan till vuxenhet, brådmogenhet, föreningsliv och andra erfarenheter som inte låter sig fångas in med de redskap och begrepp som Lalander och Johansson erbjuder.
Till författarnas försvar måste sägas att de redogör för den feministiska kritiken av Birminghamsskolans besatthet av manliga erfarenheter. Frågan är kanske om det går att rädda en tradition som så uppenbart är präglad av grabbarnas musikinhtresse och fascination av häftig manlig gängkultur.
Nu sätter jag mitt hopp till Fanny Ambjörnssons I en klass för sig.
Tysta tankar 
Den där bilden är så fantastisk.
LikeLike
Absolut fantastisk – och väldigt förförisk tror jag för dem som vill se ungdomstiden som präglad av revolt.
Problemet är att denna romantisering tror jag hindrar oss att förstå andra sidor av fenomenet ungdom.
LikeLike
Jag har själv läst alltid haft en dragning till brittisk ungdomskultur, framför allt den som rör sig kring fotboll och musik, dvs den manlighetskultur bland arbetarklassens söner som bla tar sig som uttryck i ett på många sätt våldsam, hårdnackad och faktiskt ganska spännande och kreativt sätt. (“Hard as nails” hette en skinheadstidskrift på 70-talet, Lunatic fringe hette en firma från Derby på 80-talet, drinking and driving är en suverän hyllning till rattfylla av Bussines – allt sådant är ju kul på avstånd. Och för övrigt hur många spännande subkulturer kommer inte från de här miljöerna! Musik naturligtvis, men även mode, för något år sedan var det till och med tal om en skinheadrevival i modemagasinen).
Och det finns ju något intressant med de tuffa, nedgångna arbetarklassmiljöerna. Men vad man glömmer om man för över den här ungdomskulturen till dagens samhälle är att dåtidens England var ett fattigt, xenofobt, extremt sexistiskt och våldsamt samhälle som inte på något sätt kan sägas visa några avgörande likheter med dagens svenska samhälle. Eller jo, det kanske det gör. Könsroller finns ju naturligtvis kvar, men rigiditeten som fanns då och desperationen hos arbetarklassens barn kan definitivt inte överföras till dagens svenska, med relativa mått jämställda och välmående välfärdssamhälle.
Jag har själv läst boken på lärarutbildningen. Jag hävdar att det helt enkelt måste finnas något bättre, kanske något som är skrivet av någon som har varit med i någon ungdomskultur i modern tid, eller som helt enkelt varit ung någon gång. Och som kan kontextalisera det till dagens samhälle.
LikeLike
Det jag kanske vill säga att jag som historiker saknar en historisk sensitivitet bland samhällsvetare, strukturalister och poststrukturalister, etnologer osv. Ser man ett fenomen som liknar någonting annat i tid- och rumsvärlden så kan man dra en analogi till dagens verklighet hur annorlunda den än är, och allt med argumentet att de ter sig strukturellt sammankopplade.
LikeLike
Tack för ditt svar och visst måste det finnas något bättre – eller i alla fall mer självständigt.
Den senare upplagans idolporträtt på stora manliga teoretiker gör boken ännu mer pinsam och omodern.
Boken ligger ganska väl inom Studentlitteraturs traditionella och lite ängsliga kunskapsöversikter. Inte vetenskap – men med en form som antyder seriositet.
Problemet är tanken på kurslitteraturens ställning inom utbildning – den definierar s.a.s. fältet – och landar ofta i tentamensfrågor…
LikeLike
Precis, t ex som Fanny Ambjörnssons bok som måste vara en av de mest tankeväckande böckerna på senare år. Det är sådana böcker, självständiga och relevanta och som väcker frågor och diskussioner, som borde dominera lärarutbildningen, inte “bakgrundslitteratur”.
(Förresten finns det inte en liknande bok som den som Ambjörnsson har skrivit och som behandlar invandrarpojkars syn på sig själva och samhällets syn på dem och som dessutom publicerades ungefär samtidigt?)
LikeLike
Låter bekant – ska undersöka. Någon som kan hjälpa till?
Vi har stora problem med att göra något vettigt av de s.k. perspektiven som ska genomsyra all undervisning. Nu blir det ofta bekräftande läsningar om hur invandrare män/kvinnor egentligen är!
LikeLike
Det är inte Sernhedes “Alienation is my nation” som du tänker på?
LikeLike
Låter som ett bra tips! Ingår även i kurslitteraturen!
LikeLike