Jag sitter och planerar höstens kursstart och mycket handlar om mål, litteratur, undervisning, examination o.s.v. Under ytan finns det en gnagande oro:
– Vem är dom egentligen? Alla dessa studenter som vill bli lärare… hur tänker dom?
Jag inser att mycket av det vi kallar utbildning bygger på antaganden (gissningar) om vilka krav som är rimliga att ställa. Våra föreställningar om studenterna är vaga och fördomsfulla.
På Stefan pålssons blogg hittade jag en film från Kansas University som ifrågasätter bilden av den homogena studentgruppen. Visions of students today.
Men allra mest spännande blir det att följa diskussionen i anslutning till filmen. Jag råkade trycka på “view all” och har nu 7640 kommentarer att fundera över.
Blott Sverige svenska studenter har! Eller finns det internationella mönster? Jag tror det.
Tysta tankar 
Hejsan
Kunde inte låta bli och klippa din text och sedan göra några få ändringar.
Jag sitter och planerar höstens kurser och mycket handlar om mål, litteratur, föreläsningar, grupparbeten, examinationer o.s.v.
Under ytan finns det en gnagande oro:
– Vem är de egentligen? Alla dessa personer som är högskolelärare… hur tänker de?
Jag inser att mycket av det som kallas utbildning bygger på antaganden (gissningar) om vilka krav som ställs. Våra föreställningar om lärarna är vaga och fördomsfulla.
Som ni ser skulle detta lika väl kunna vara skrivet av en elev på MAH.
MVH
Al-ma före detta student på MAH som ofta undrade vad det var lärarna ville.
LikeLike
Jo det är nog en mycket rimlig tanke att de 500 lärarutbildarna är en heterogen grupp med mycket skiftande ambitioner.
Även om det fanns en stark vision (MALMÖMODELLEN) och en examensordning med bestämda krav är jag medveten om att skillnaderna mellan oss som jobbar här är förvirrande för studenten.
Menar du att de inte ville något särskilt alls?
Eller att de vill olika saker?
Mitt problem är att jag ibland tycker att det är för många mål och för lite möten!
LikeLike
OJ OJ OJ…
Visst ville de alla något. Varenda en tyckte att deras del av utbidningen var bland det viktigaste. Fast det är klart att även viljan skiftar. Vissa lärare vill för mycket andra för lite.
Problemet var nog mer att de alla ville lite olika. Ett skrivsätt var toppen för den ena läraren medan en annan bad en skriva om för att sättet att skriva inte var vad de ville ha. Jag läste en kurs för en lärare nästa kurs fortsättningen bytte man ut läraren. Den första läraren hyllade mitt sätt att tänka och mitt sätt att skriva med VG som resultat. Nästa lärare bad mig skriva om mina texter för att jag ens skulle få dem godkända. Så visst skiljer lärartexten sig åt. Vissa lärare var det enkelt att läsa för eftersom att lärarkoden var enklare och de var flexiblare i sin lärarroll medan andra var betydligt mer komplicerade och hade svårt för att släppa sin lärartext.
Jag är språklärare och en del av utbildningen handlade om att läsa och tolka texter. Det var här det blev svårt. Vid tolkning av texter måste läraren våga släppa lärartexten och släppa in elevtexten. Några av de lärare jag mött under min utbildning har suttit fast i sin lärartext och har inte varit öppen för andra tolkningar. Meda andra gärna diskuterat och varit öppna för nya infallsvinklar.
Malmömodellen finns på pappret men den tolkas olika. Ett exempel är VFT:n som ska vara lika för alla oavsett vilken utbildning man går. Matteläraren och tyskläraren ska ha likvärdig VFT eftersom att de bedöms efter samma mål. Deras mål och betygskriterier är desamma. Men…skillnaden är stor beroende på vilket upptagningsområde man hamnar i och vilken mentor man har. De skriftliga uppgifterna är helt olika i de olika grupperna. Samt i det ena upptagningsområdet är det OK att ha samma handledare under hela VFT:n medan i ett annat måste man skifta handledare helst varje VFT period. Den ena mentorn kommer minst en gång per period medan den andra förhoppningsvis kommer en gång.
Ett annat exempel är examensarbetet som även det innefattar alla. Här har man problemet mellan handledare och examinator. Kan man lita på handledaren? Handledare säger en sak om texten medan examinatorn har en annan åsikt. Handledaren tycker det är jättebra och kommer med förslag till ändringar. Dessa ändringar sågar sedan examinatorn. Till vilken glädje för studenterna ska handledaren och examinatorns åsikter skilja sig åt så mycket. Handledaren säger du måpxte ta upp mer av detta…examinatorn ifrågasätter varför man lagt ner så mycket på samma sak. Då kan man inte svara för att handledaren sa det utan man ska själv stå för ändringen som man egentligen inte ville ha. Det var bättre som det var innan handledaren blandade sig i leken. Det var till och med så att vår handledare godkände vårt ämne och vi började skriva. När vi sedan skrivit en stor del uppsatsen och skulle lämna in det till examinatorn första gången ville examinatorn inte godkänna ämnet. Vi fick argumentera för att få fortsätta. Vi hade vid det laget redan fått in svar från 30 lärare angående det ämne vi valt. Det är klart att vi kände oss sålda redan från början innan vi ens var klara visste vi att examinatorn inte skulle gilla arbetet eftersom att han inte gillade ämnet. Det är mycket svårt för studenten när handledaren och examinatorn har olika inställningar till texten, innehållet och layouten.
Så de lärare som ser er som en enhet med lika inställning och samma krav får ni nog fundera en gång till. Den ena läraren är inte den andra lik och alla tolkar sitt uppdrag och målen på sitt sätt. Det är oftast upp till studenten att tolka och förstå vad det är läraren vill. Varje nytt lärarmöte ställer studenten inför nya arbetssätt och en ny lärarkod att knäcka och förstå. Det är som du säger Mats mycket förvirrande för studenterna.
Nu blev jag sådär långrandig igen. Det är otroligt vad det är svårt att fatta sig kort.
MVH
Al-ma
LikeLike
Du blev verkligen inte långrandig utan lyckas sammanfatta kritiken väl. Jag lider med studenterna som hamnar i kläm mellan alla stora ego som vill driva utbildningen i en viss riktning.
Samtidigt lider jag kanske ännu mer med de studenter som möter lärare som fokuserar på att “göra rätt”, dvs tolka mål och kriterier så som de var tänkta. Dessa lärare riskerar att bli slavar under texterna och missar mötet med studenterna.
Men till sist är det naturligtvis allvarliga saker om reglerna blir obegripliga och examinationskraven slumpartade. Särskilt som många studenter är slipade ledtrådssökare och då blir hjälplösa om de möter lärare med olika förhållningssätt.
Jag är inte säker på att Bolognas mer formaliserade modell är lösningen – vi drunknar i mål och kriterier. Mer text löser inte problemen.
Jag läser magnus Åbergs avhandling Lärardrömmar som handlatr om visionen att kunna hantera mångfald bland studenter. under ytan vilar den gamla normativiteten. vi vet ju att yrket är tekniskt och blir nervösa av att studenyterna varken ser ut eller tänker som vi föreställer oss… (om man nu kan tala om ett vi?)
Frågan är om studenterna vill möta personliga lärare – eller känns det bättre med formalistiska byråkrater. jag är nog ganska fångad av tanken på att utbildning tkill sist handlar om möten – ibland fungerar det på vft.
Ha det bra!
LikeLike
Jag läser vidare i boken och det är en spännande skildring från Göteborg. Han beskriver problemet som om retoriken om ansvar, självständighet och flexibilitet inte motsvarars av verkliga möjligheter att förverkliga detta på studentplanet. i stället är det ryckigt och osammanhängande – ibland detaljstyrt och med en dold centralmakt som gör lärarna uppgivna.
När HSV sedan ändrar reglerna finns det risk för att kulissen rämnar och att talet om studentinflytande avslöjas. Kanske vill studenterna hellre ha klarhet och framförhållning äb diffust medinflytande om detaljer.
Jag rekommenderar boken som lyckas gör Foucault & co begripliga. Går det att beskriva makten över utbildningen – och tanken på mångfald och olikheter får vika för hårdare examinatinskrav och styrning.
LikeLike