En lärare har samlat in utdelade inbjudningskort (Sydsvenskan) SvD AB ) till ett kalas eftersom inte alla barnen var bjudna. Händelsen JO-anmäls och nu har vi en chans att få maktförhållandet mellan hem och skola prövat. Intressant och provocerande att döma av de många reaktionerna på hemsidan.
Jag anar att det är skolans värdegrundsarbete som ofta uttrycks i allmänna regler som “här är vi snälla mot varandra” men som nu bryts ner i mer detaljerade instruktioner för hur barn och föräldrar ska vara. Frågan är naturligtvis med vilken rätt skolan går in och försöker detaljstyra hur barnen firar födelsedag. Gränsdragningsproblemen hopar sig. Kommer skolan även att ta ansvar för gottepåsarnas?
Minnet av de egna barnens kalas vaknar sakta – rädslan för att inte göra rätt och insikten i att behöva ordna ett kalas för 28 nioåringar i en liten lägenhet. Jag förstår de föräldrar som väljer att köpa sig fria genom att förlägga festen till McDonalds.
Regeln som skolan bevakar är överlämnandet av själva korten. Än så länge finns det inte medel att kontrollera vilka tankar som tänks och vilka ord som viskas bakom ryggen på lärarna. Jag tror att det kommer en reaktion mot en skola som är besatt av sin egen godhet. Drömmen om den inkluderande skolan förvandlas till en totalitär mardröm. Eller som brevbäraren i Äppelkriget säger:
– Vi har våra turer och bestämmelser!
Tysta tankar 
Det är faktiskt skrämmande att skolan, dvs i förlängningen staten, ens tänker tanken att den skulle ha ha rätt att bestämma vem jag bjuder in till mitt hem. Ännu en fråga att ställa sig innan jag väljer skola för mina framtida barn: hur ser ni på barnkalas?
LikeLike
OK, det kan vara synd om föräldrar som osäkra på om de gör rätt eller fel när det gäller barnkalasen…..svåra frågor. Men ännu svårare att för en åttaåring förklara varför hon/han, som en av två i en hel klass, inte blivit bjuden på kalaset. Är det så svårt för vuxna att förstå det så att man börja tala om totalitär mardröm eller skolans syn på barnkalas.
För mig är det enkelt; klart man har rätt att bjuda vem man vill (hoppas barnen får ha ett ord med när det gäller deras kalas. En vuxen som inte bjuder ett barn därför att det barnet inte bjöd….är såååå liten), men hantera det utan att blanda in skolan. Ta t ex en runda med hunden, eller katten, och dela ut korten.
LikeLike
Pojken gjorde helt rätt, man skall inte ge inbjudningar åt de som visat att de inte förtjänat en inbjudan. Det är bättre att begränsa de inbjudnas skara till sina vänner än att ta till våld mot de som behandlar en illa. Pojken skulle säkerligen ha blivit idiotförklarad om han utan eftertanke bjudit in de två elaka klasskamraterna.
Sedan kan skolan ha vilka regler som helst, men det är inte säkert att reglerna är giltiga. Därför är det viktigt att utreda ett sådant här tvivelaktigt handlande. Jag tycker att läraren gjorde fel! Men troligen är det lättare för lärare att vara elak mot en mobbad liten åttaårig pojke, än att ta itu med hans plågoandar.
Många lärare är av naturen lata och detta visar sig än en gång tydligt när skolan bad om uppskov med att yttra sig till JO. Har de dåligt samvete eller är det sommarlovet som motiverar uppskovet?
LikeLike
Intressant ämne, och visst är det spännande att upptäcka hur en så – för oss i skolan – självklar fråga visar sig vara betydligt mer laddad än man kunnat tro.
Eller så handlar det bara om att “folk” inte kanner till skolans hela uppdrag…
LikeLike
Håller med Janne här på kommentarer. Mycket intressant med olika tankar, men jag har svårt att förstå hur man kan tänka i banor som “mydigheter ska inte bestämma vem jag bjuder på kalas” LÅGT … mycket lågt. Är det ett problem med barnkalas bör man hålla skolan helt och hållet utanför! Vi ser ganska mycket efterspelningar i skolvärlden, både från småbanrskalas men även näräldre elever utesluter varandra på fritiden. Mindre bra.
LikeLike
Dilemma är ordet. Det är fruktansvärt att se hur barn exkluderar någon och upprepade gånger. Inbjudningskort delas ut i korridorer, och syns i ansikten på lektionerna. Det är inte skolans sak att avgöra vad man gör därhemma, och vilka som ska bli bjudna, och hur som helst så kommer det fram förr eller senare att den och den hade kalas och att den och den var där. Det viktiga är att alla samtal i skolan är inkluderande, och synsättet som vi lärare modellar är inkluderande… men i skolan agerar vi också exkluderande men tror oss inte om det. Usch vilka svåra frågor men mycket nödvändiga. Jag vill för övrigt inte gå på en fest eller kalas där man känt sig tvungen att ha mig med. Vi kan dessvärre inte skydda mot allt som händer men vi måste agera så att vi skyddar barn i den verklighet de får möta. Våga ta upp frågor och tankar som det innebär. Diskutera det pedagogiskt. Bra att du tar upp det, men lätt är det inte. Allt gott till er alla och tack för alla synpunkter som åskådliggörs.
Med vänlighet Anne-Marie
LikeLike
Vi behöver kanske bilden av den goda skolan – då är uppdraget att hålla obehagligheter utanför dess väggar. Jag menar att det är olyckligt att bilden av inkludering uttrycks i obegripliga regler.
Är det korten som är synden? Hade det varit OK om inbjudningarna varit muntliga?
Varför alla? Det fanns regler om att det var ok att enbart bjuda det ena könet – skulle det vara ok att enbart bjuda helsvenskar (eller rödhåriga)?
I den sekunden som skolan ger sig in och försöker styra dessa diskussioner över huvudet på föräldrarna har de också missat chansen att skapa äkta delaktighet. Nu är målet att hålla skolan ren från obehagligheter – gör vad ni vill men inte inom dessa väggar.
I kommentarerna har många menat att det är mobbning att inte bjuda någon på kalas. Jag tror att det är att tänja ordets betydelse långt utöver det vanliga som brukar handla om upprepade handlingar med avsikt att skada eller kränka någon. Jag tror vi ska vara rädda om ordet – allt kan inte vara mobbning.
Jag är alltså inte intresserad om huruvida föräldern eller läraren gjorde rätt eller fel. Frågan handlar om makt och ansvar på ett mycket principiellt plan.
LikeLike
Jag tycker att det är ett föräldraransvar. Det är vi som föräldrar som formar barnen genom våra handlingar. Diskussionen om detta förfarande borde tas upp med föräldrarna.
När det gäller skolans ansvar så tycker jag att skolan ska genomgående ta upp till diskussion kring olika dilemma. Jag tycker också att skolan ska agera direkt om någon utsätt för kränkningar, oavsett vad det gäller.
LikeLike
Svårt, svårt är det rent praktiskt. Jag tror att man ska avdramatisera det hela. Ibland tror jag vuxenvärlden problematiserar mer än vad ungar gör. Anne-Marie
LikeLike
Håller med om att det är problematiskt. I vanliga fall tycker jag att skolan har för lite makt, men jag tycker att i detta fall måste man få bjuda in vem man vill. Läraren kan stoppa utdelningen på lektionstid, men inte annars. Och om eleven bara vill bjuda in renrasiga arier (eller rättrogna muslimer) måste det vara hans ensak.
Jag tycker inte att det handlar om inkludering. Det handlar om barnens privatliv.
LikeLike
Tråkmagistern – barn har privatliv, bra och sant – och precis som vi vuxna så bjuder de in. Hur ser det ut i ett vuxensammanhang, i ett personalrum… där smygs det med inbjudningar och viskas om privata fester… och det är så det är. Alla – kan inte vara alla – utan i det privata så råder just det egna. Vi måste skydda barnen i verkligheten och inte ifrån den. Göra det bästa av situationer som ser ut så här. Det är en helt annan sak om alla i klassen är bjudna, och en är exkluderad… då är det något helt annat… bortglömd vid kortskrivningen i bästa fall… men där finns det anledning att göra något.
A-M
LikeLike
Smygs det verkligen? Ja, antagligen. Men hur vuxen är man då? Tror också att det är viktigt att bli besviken när man är barn.
LikeLike
Jag måste bara få ta upp denna tråd igen. Jag är mamma till en pojke som tillhör det excluderade sällskapet i sin klass. Han är nio år och har Aspergers syndrom. Jag bjuder alltid hela klassen på hans kalas medan han tyvärr sällan blir bjuden hem till andra. Jag kan inte tvinga någon att bjuda honom och det skulle jag aldrig göra heller. Däremot har man på skolan beslutat att antingen så bjuder man alla och då är det OK att lämna ut inbjudningskorten i skolan eller så bjuder man en utvald skara och då skickar man korten med posten. Kränkningen blir inte lika stor om man inte i klassen blir utpekad som den som inte får ett kort. Tidigare stod han bland alla klasskompisarna i korridoren när korten delades ut och han var en av de få, ibland den ende, som inte fick något. Han agerar då genom att straffa sig själv. Han kan mycket väl gå in på toaletten och stå där och banka huvudet i väggen för att få bort det som gör ont.
Jag har även en son som är åtta som även han drabbats av storebrors syndrom, eftersom storebror inte är som alla andra måste han vara det med. Till skillnad mot den store agerar min yngre son utåt när han känner sig kränkt. Även han har hamnat i den situationen att han inte blir bjuden på kalas hos kompisar i sin klass. Även han bjuder hela klassen och hit kommer de flesta medan han sällan blir bjuden. Han har till och med frågat en av killarna i klassen som just delat ut sina inbjudningskort “Varför fick jag inget kort”? Hur tror han känner det då. Jag kan tala om att han var arg på dem alla och talade om att han tyckte minsann inte om dem heller. Sedan gick han ut i korridoren och rev ner alla självporträtten.
Jag kallar det inte mobbing men det är helt klart en kränkning. Att det viskas om kalasen sedan är en annan sak för det är inte alltid det kommer fram. Det är heller inte lika tydligt som när man står bland kompisarna och inte får det där kortet. För man kan alltid säga att jag kunde i alla fall inte komma för vi var på Tivoli eller nåt annat kul.
Jag tycker att skolan gör rätt när de menar att bjuder man alla kan man dela ut inbjudningskorten i skolan men om man väljer att exkludera vissa barn får det ske utanför skolan. Posten funkar faktiskt fortfarande.
Visst har barn rätt till privatliv men det har man inte i skolan för där är man inte privat. Privatlivet har man utanför skolan och vill man inte bjuda alla då får man göra det privat alltså utanför skolan. Ska vi börja prata om privatliv för barn så måste vi då även definiera vad som är privatliv och för mig är det inte när man är i skolan. Skolanär en offentlig miljö ingen privat miljö.
Visst är det viktigt att bli besviken när man är barn men det är skillnad på att bli kränkt. Jag kan inte säga att jag tycker att det är viktigt att bli kränkt när man är barn.
Makt och ansvar!! Ja det är makt att ha inbjudningskorten och det är makt att välja vem man vill ge dem till. Men för att makt ska utövas på ett bra sätt krävs det att man tar ansvar. Som förälder tar jag mitt ansvar när jag talar om för mina barn att vi bjuder alla. Jag utövar även då min makt som vuxen när jag talar om för mitt barn att man exkluderar inte någon för att han inte kan prata rent, eller för att hon är annorlunda. Jag får även ta mitt ansvar när det kommer en hel klass hit på kalas och *S* får jag absolut utöva makt för att få dem att inte riva hela kåken.
Al-ma mamma till exkluderade barn.
LikeLike
Oj vilken stark berättelse. Tack! Det blir svårt med principer när verkligheten är så konkret ovh grym.
Jag vill gärnaatt du utvecklar skillnaden mellan privat och offentlig? Går den att definiera eller förklara?
LikeLike
Privat versus offentligt. Suck!! Möjlihgt att det inte går att definiera eller förklara. Men i min roll som lärare anser jag inte att jag är privat utan det är en offentlig roll som jag har. Mitt privata liv bjuder jag på av de bitar som jag anser mina juveler i klassrummet kan få. Visst finns det privata stunder i skolan men de finns mestadels på *S* toaletten och eventuellt i lärarrummet.
Även eleverna är en del av den offentliga miljön i skolan. OM vi säger att det är privat att dela ut inbjudningskort eftersom att eleverna har rätt till ett privatliv varför är det då inte privat när de försöker slå varndra gul och blå eller kallar varandra hora och bög i skolan. Då ska de följa skolans offentliga regler och principer. Vi accpterar inte att en elev blir utfryst på skolgården eller i klassrummet för att det är kränkande och skolan har en policy vad gäller kränkningar och mobbning. Varför kan då inte eleverna åperopa privatlivets helgd då? Skulle två elever göra upp en familje/släktkonflikt i skolan då kallar vi in föräldrar och till och med socialen sedan kvittar det hur privat konflikten än är. Var ska man sätta gränsen? Jag har inga problem med gränsen utan det som sker i skolan är sker en offentlig miljö och de offentliga reglerna gäller på gott och ont. Privata uppgörelser får ske utanför skolan. När man är i rollerna elev och lärare är det offentliga roller på både got och ont.
Om detta är en definition på begreppen privat och offentlig det vet jag inte för gränsen mellan de två är luddig. Luddigheten och gränsen är svår. Kan jag vara privat i min offentliga roll? Kan jag vara privat i en offentlig miljö? De ytvå frågorna kan besvaras med JA. Det är däremot svårare att svara JA på frågorna; Kan jag vara offentlig i min privata roll? Kan jag vara offentlig i min privata miljö? Svarar man ja på dessa frågor är privatheten inte längre privat. Utan det privata blir offentligt.
Ha en bra dag
Al-ma
LikeLike
Mycket klokt sagt Al-ma. Jag håller med dig fullständigt på alla punkter.
LikeLike
Tack Asapasa! Det var kul att höra. MVH Al-ma
LikeLike
Hej! Varför hoppar män av lärarutbildningen? Jag är en tidig 60-talist som gått den sk kombinationslinjen och har lärarkompetens för att undervisa i gymnasieskola. Jag skulle undervisa i en tredje världen- fördjupning. Jag kan ärligt säga att jag var oförberedd på kursboken Utrota varenda jävel av Sven Lindqvist. Hur skulle jag undervisa om denna bok, vars kvintessens är att hata alla vita kristna män av idag för den vite mannens historiska skuld. Jag blev helt perplex och kunde inte värja mig för bokens bittra budskap. Det var lika bra att jag lämnade. Nu har jag ett bra jobb med en riktig lön. Men man och gymnasielärare – hu! Förresten, är inte Barack Obamas bländade personlighet och retorik resultatet av mission i Kenya?
LikeLike
Hmmmm – det är bara en bok?
Som kan balanseras med andra böcker?
Jag vet inte om jag förstår kopplingen, men tänker nog att kolonialismens historia i Belgiska Kongo aldrig kan bli en ärorik berättelse.
Grattis till ditt jobb!
LikeLike