Jag har en hemlig dröm – att en morgon få läsa något klokt som Jan Björklund skrivit. Idag var det nära. Svd Sydsvenskan DN AB
Han har upptäckt att pojkarnas resultat i skolan är sämre och avsätter miljoner för att förändra detta. Hurra för dig Janne!
– Pojkars studieresultat har i och för sig alltid legat under flickornas, men skillnaden har förstärkts på senare år – pojkar presterar sämre och sämre och det kan vi inte leva med, sade Björklund.
Sen kommer den lilla obehagliga grodan:
Han tror att skolans arbetssätt, där eleverna i hög grad ska arbeta självständigt, kan ha bidragit till utvecklingen.
Min tolkning av pojkarnas resultat är det motsatta. Flickorna som gärna går in i nära relationer med de kvinnliga lärarna njuter av det osjälvständiga arbetssätt som dominerar i dagens skola. De lär sig tidigt ledtrådssökandets ädla konst och finslipar den genom åren. Pojkarna som har större distans till skolarbetet och sina lärare fortsätter att kräva meningsfullhet. Därför är de inte lika lätta att betinga till lydnad.
I en skola som ger utrymme för självständigt arbete och tänkande kommer pojkarna att prestera lika bra som flickorna.
Problemet och utmaningen är densamma för mig som jobbar på lärarutbildningen. Männen kommer hit och ställer krav på att få tänka själv – en del slutar när de upptäcker hur lågt det är till tak inom skolans värld.
Tysta tankar 
Björklund skjuter väl alltid över målet och slår in öppna dörrar…. Vilka är hans rådgivare. Någon som vet!
LikeLike
Jag har hört rykten om att Tödde och Mödde fick jobben – i hård konkurrens med Bill och Bull!
LikeLike
Vet du, jag har kollat nu på utbildningsdepartementets sida och vad jag kan se finns det en hel del politiska sakkunniga, men jag kan inte se att någon är sakkunnig vad gäller skolan eller utbildning. Några har ekonom eller nationalekonomisk utbildning. Någon kommer från liberala studenter. Men någon från utbildningsområdet verkar inte finnas alls.
Var hittar man deras CV?
LikeLike
Bill och Bull?! Tiihii!
LikeLike
De behärskar den svåra konsten att hålla med på ett intetsägande sätt.
Allvarligt talat så tror jag inte han vill ha utbildade pedagoger eller forskare i sin närhet.
LikeLike
Nej, för det skulle ju omöjliggöra hans nuvarande beslut. Men är det inte sorgligt ändå att vi har politiker som inte vill lära sig någonting nytt. Det är väl ett tecken på att den skola de vill tillbaka till inte direkt uppmuntrade lärandet 🙂 Det var ju den de gick i.
LikeLike
Från min synvinkel måste jag nog ge Björklund en poäng där. Många pojkar i år 7-9 är inte riktigt mogna för alltför stort eget ansvar. De har inte samma ambitioner som flickorna och nöjer sig med godkända resultat. Visst måste man ha självständigt arbete, men jag tycker ofta att man går för långt. Eleverna kan få uppgifter som sträcker sig flera månader framåt, utan någon direkt handledning eller delmålskontroll.
När det gäller Björklunds intresse för sakkunnig rådgivning så var han ju ganska tydlig när det gällde de skriftliga omdömena från år 1:
“Utbildningsminister Jan Björklund (fp) är väl medveten om skolfackets kritik. Han säger till DN.se att han tror att även en hel del lärare och skolledare kommer att tycka illa om det nya påbudet.
– Alla gillar det inte. Men det är inte samhällets barn eller skolans barn det här handlar om – det är föräldrarnas barn, säger utbildningsministern.”
LikeLike
Jo kanske – det handlar om tolkningar av vad vi menar med självständighet och mognad.
Mina erfarenheter pekar mot att det även är ett aktivt val som grundar sig i en djup misstänksam mot skolan som institution. Det kan kallas omognad att inte vilja gå med på vad som helst – när det gäller mig själv föredrar jag ordet “integritet”.
Men det är naturligtvis djupt farligt för både skola och barn om misstron fördjupas. Skolan är ofta besatt av sig själv som bilden av “det goda och nyttiga” – mer sällan vågar vi se dess verkliga funktion som är betydligt mer komplicerad och inte bara vacker.
Men det jämställdhetsarbete som t.ex. jämställdhetsdelegationen för förskolan ledde var djupt märkt av likhetsfeministiskt tänkande och formuleringen “att motarbeta könsroller” betydde egentligen “att bota pojkarnas manliga drag” som betraktades som sociala konstruktioner och förkastliga. Flickornas egenheter sågs ofta som naturliga och trevliga.
Jag skrev så här om betänkandet
https://lumaol.wordpress.com/2007/04/20/jamstalld-forskola-ett-tveksamt-betankande/
LikeLike
Men då kan ju Björklund överlåta skolutbildningen till föräldrarna helt och hållet. Och avskaffa läraryrket. Om inte vår kunskap räknas utan endast föräldrars önskan, kan man undra över hur han tänker.
Vi reagerar ju inte för vår egen skull, utan för att vi har kunskap om de negativa konsekvenser det här kan få.
LikeLike
Tänk om de skulle resonera likadant när det gäller medicinen. Det är inte samhällets eller läkarnas kropp, det är medborgarens. Och därför inför man någonting som läkarvetenskapen har avskaffat för länge sen därför det för med sig negativa konsekvenser för medborgarenskropp Och så skulle man säga – Läkarfacket och vissa läkare kommer troligen att tycka illa om det här. Som om det skulle handla om facket och läkare och inte om medborgarens hälsa.
Medborgaren vill ha en behandling som man använde sig av i början av 1900-talet och så inför man en bestämmelse om att alla läkare måste använda sig av den och inget annat. Det är medborgarens önskan som väger tyngst. Det handlar inte om att man skall öka på tilliten utan att öka misstron för läkarens kunskap.
En sådan politiker skulle inte anses vara tillräckligt kunnig. Och själva exemplet är ju horribelt. Men varför är inte hans sätt att tänka när det gäller utbildningen lika horribelt.
LikeLike
“Även en blind höna…” 😉
Björklunds enda förslag som jag helt ställer mig bakom är lärarlegitimationen, men som skolpolitiker är han enligt mig en katastrof. Jag uppfattar hans människosyn och syn på utbildning som riktigt…unken.
LikeLike
Parallellen mellan läraryrket och läkaryrket som ligger till grund för kraven på certifiering håller inte. Det finns helt enkelt inte samma grad av vetenskapligt baserad praxis för undervisning som för läkarbehandling. Dessutom är det omöjligt att tillskriva ansvaret för “felbehandling” till en enskild lärare. Det kan trots detta finnas skäl för legitimering av lärare, men frågan är inte trivial och en legitimering bör naturligtvis kopplas till ökade befogenheter att frikoppla läraren från sin tjänst. Mer här.
Dessutom bör utvärderingsfrågan lämna det ensidiga fokus på eleven som den så länge haft. Det är inte bara elever som behöver utvärderas utan även lärare, skolledningar, skolpolitiker, lärarutbildningar etc. Dagens utvärderingsintstrument omöjliggör en sådan återkoppling. Mer här.
LikeLike
Jag tror kommentaren om läkarparallellen går till Monika – jag undviker också gärna den sortens försök till att skapa legitmitet genom att låna glans från andra yrkesgrupper. Vi får nog bygga vår egen status!
Nja – praxis inom förskolan är ju att det är verksamheten som utvärderas, inte barnens resultat eller prestationer.
Men det läser ju inte de grundläggande frågorna om att definiera och operationalisera ett kommunicerbart kvalitetsbegrepp. Många kommuner har därför gjort det lätt för sig och använt ett ensidigt konsumentperspektiv – dvs Föräldrarna!!!!!
LikeLike
Varför jag gör den här jämförelsen är för att betona hur olika syn man har … det som man inte kan tänka sig i ett fall kan man göra i något annat. Och jag undrar varför!?
Jag säger ju själv att exemplet är horribelt. För mig är debatten om skolan på många sätt horribel eftersom man inte lyssnar på lärarkåren, utbildningen samt forskningen. Det är för mig ofattbart hur man kan så totalt nervärdera en hel disciplins företrädare och utövare.
Det är av det skälet jag gör jämförelsen. Jag kan ta upp jurister likaväl som läkare.
LikeLike
När det handlar om nationalekonomi så kommer jag lyssna på dig Jonas Vlachos, oavsett om jag har en annan uppfattning, därför det är du som sitter inne med kunskapen. Men du bör även lyssna på mig, eftersom jag sitter inne med den pedagogiska kunskapen.
På så sätt kan vi i dialog komma fram till något gemensamt.
LikeLike
Mats
Jag lånar ingen glans från någon.
LikeLike
Monika: Ursäkta, då kanske jag missförstod vad du menade med parallellen till läkaryrket. I flertalet yrken med legitimering finns det ganska klart fastlagda kriterier för på vilka kriterier legitimationen kan dras in. Av de skäl jag angett är det ytterst tveksamt att man skulle kunna fastslå särskilt tydliga kriterier för läraryrket. Vi har inte, och kommer aldrig att kunna få, en socialstyrelse för utbildningsfrågor som slår fast vad “vetenskap och beprövad erfarenhet” rekommenderar.
Jag föreslår även att alla lyssnar på varandra när de synpunkter som framförs förefaller välgrundade. Inom nationalekonomi finns en lång och bred tradition av analyser av utbildningsfrågor och en ännu bredare och djupare tradition av utvärderingsforskning i allmänhet. Sedan tror jag inte vi har särskilt mycket att kommma med vad gäller olika aspekter av pedagogik. Däremot tror jag att vi är rätt bra på att analysera de incitamentseffekter som olika system skapar på olika nivåer.
LikeLike
Däremot tror jag att vi är rätt bra på att analysera de incitamentseffekter som olika system skapar på olika nivåer.
Det tror jag också. Att ni är bra på en hel del kring utbildningsfrågor. Och jag lyssnar gärna eftersom ny kunskap är berikande för det man håller på med.
Debatten saknar dock det pedagogiska inslaget och det bidrar till konsekvenser för det beslut man tar får.
Det kan ju faktiskt hända att någonting faktiskt är totalt verkningslöst ur ett pedagogiskt perspektiv och att det kanske t.o.m får negativa konsekvenser eller skapar nya problem. Och då är det ju viktigt att ta med detta då man tar beslut. Men om man inte lyssnar … tja, då …
För övrigt har du ju helt rätt i att eftersom läraryrket inte har någon autonomi och inte kan kategoriseras som ett professionellt yrke enligt de kriterier som finns för det innebär svårigheter för lärarlegitimationen. Eftersom en sådan faktiskt kräver en autonomi..
MEN det betyder inte att vi lärare, lärarutbildare och forskare är oprofessionella. Som tyvärr så ofta förmedlas i debatten och från utbildningspolitiskt håll. Det betyder bara att vi inte kan bestämma själva utan måste förhålla oss till de uppdrag vi får. Och det uppdraget kan vi förhålla oss professionellt till.
Jag är för samarbete, för dialog och ett utbyte av olika typer av kunskap. Inte för en utbildningspolitik som är beslutad efter någons personliga tyckande eller ETT parties politiska program.
LikeLike
Monika: Inte minst håller jag med om dina slutord. Svensk skolpolitik och skoldiskussion i allmänhet präglas av alldeles för mycket personligt tyckande. En anledning (säkert inte den enda) är nog att vi inte har ett system som möjliggör utvärdering av verksamheten. Exempelvis vet vi som forskare exakt vilka arbetsplatser vi vuxna rör oss mellan, men vi har inga register för var eleverna gått på dagis eller i skolan.
LikeLike
Det finns olika tankar om hur läraryrkets status ska höjas. Klassisk professionsforskning brukar trycka på ett yrkesspråk och en samhällelig legitimation som nycklar till den eftersträvade ensamrätten.
Den nya tiden anvisar två nya vägar – den ena handlar om förvetenskapligande och akademisering, uppbackad av högskoleverket lovar den runt på tunna grunder. Ingen har lyckats bevisa att det blir bättre lärare med en utbildning som överger det traderade hantverkets princip.
Den andra vägen skulle vara en sorts koppling till utvärdering och kvalitet. Förutom nöjda kunder skulle då forskarna (och jag ser faror i Jonas teknokratiska vison) kunna kora den vinnande pedagogiken och utse de värdiga pedagogerna.
Den här längtad efter evidensbaserade resultat är ganska naiv och jag vet inte om det finns något som heter vulgärsociologi – men en tilltro på metoder som skrämmer mig.
Kanske är jag fast i en hopplös humanistisk misstro mot förenklade mätningar och kontextberoend. Men statsvetarna och ekonomerna har mycket att bevisa innan de är trovärdiga i min bok
LikeLike
Mats: Är inte lärarutbildningen främst kritiserad för att ha övergivit “hantverkets princip”? Det finns ingen motsättning mellan en ändamålsenlig lärarutbildning och en forskningsbaserad utvärdering av verksamhetens kvalitet. Skolan behöver säkerligen både och. Om du ser faror med min “teknokratiska vision” så måste jag framhålla faran i att vi i dagsläget inte har någon egentlig möjlighet att utvärdera det svenska skolsystemet.
Du och Björklund har exempelvis olika uppfattningar om hur pojkar och flickor hanterar självständigt arbete och vad som kan förklara att flickorna drar ifrån. I princip skulle man kunna undersöka dessa frågor men det görs aldrig. Därför fastnar skoldebatten alltid i ett tjafsande där man tycker olika. Och på vad grundas uppfattningen att klyftorna mellan pojkar och flickor ökar? En snabb koll visar att skillnaden i nationella provresultat i matematik om något var ännu större (till flickors fördel) 1998 än idag. Så åtminstone där diskuterar du och Björklund en icke-fråga. Hade inte siffror varit bannlysta från svensk skoldebatt hade vi kanske kunnat diskutera något mer väsentligt.
Att göra bra empiriska undersökningar är vare sig enkelt eller vulgärt. Däremot kan tolkningar och praktisk politik bli detsamma. Därför är det viktigt att forskningen undersöker många aspekter och på olika sätt. I dagsläget kan vi inte undersöka någonting för vi vet inte ens vilken skola barnen har besökt under sin skoltid. Det är skrämmande.
Den pedagogiska forskningen i Sverige har länge präglats av den misstro för kvantitativa metoder som du uppvisar. Eftersom man inte kan mäta allt så ska inget mätas, verkar vara vad du säger. Jag håller helt enkelt inte med om detta. Låt oss i stället göra så gott vi kan med så bra metoder som möjligt.
LikeLike
Först om hantverkets princip -lärarutbildningarna kritiserades (bl.a. i malmö för att ha för få disputerade i den inledande terminen. Följden är att det ryktas om uppsägningar av adjunkter (med stor undervisningserfarenhet) och anställning av disputerade (med tveksam undervisningerfarenhet). Så motsättningen är inte skenbar – den pyr och hotar att explodera.
Jo – du har rätt. Det är lätt att hamna i antiintellektualism, då de politiska direktiven blir för många och hastiga.
För mig är det just nu en ganska praktisk fråga som bara delvis handlar om visionen om den goda utbildningen.
1) Vi måste locka studenter till att utbilda sig till lärare
2) Vi måste ge dem en grund att klara yrket – så som det uppfattas av arbetsgivare i kommuner
3) Om de dessutom lyckas med sitt uppdrag så som politiker definierar det är det naturligtvis en bonus…
Dessutom finns det överbyggnad av mål och krav som jag och Jonas säkert skulle vilja fundera tillsammans kring. Bland annat en strid mellan behaviorism och socio-kulturella förhållningssätt som paralyserar försöken att föra ett nyanserat samtal om skola.
Idag har Björklund initiativet – men båda sidor är naturligtvis angelägna om att drapera sig i vetenskaplighetens mantel.
https://lumaol.wordpress.com/2008/03/24/scherp-och-beprovad-erfarenhet/
Men jag backar – utan siffror hamnar vi ett relativistiskt träsk. Mina farhågor är att de mätningar ska användas på samma sätt som skolverkets betygsstatistik. d.v.s. kvällstidningrubriker om vilket som är den bästa skolan. Men det vore orätt att beskylla mätningen för tolkningen
LikeLike
Vårt utbyte fick mig att gräva lite mer i data vilket har resulterat i detta inlägg som kanske är av intresse.
Tack för en trevlig diskussion!
LikeLike
Tack själv! Och äntligen mitt favoritämne (pojkars prestationer) Motvilligt erkänner jag en svaghet för det här med kvantitativa undersökningar.
Dagens lärarstudenter har bedövande luckor när det gäller att tolka (och producera) statistik.
Jag tror att länken var
LikeLike
Läst hela diskussionen.
Mycket lärorik och tänkvärd.
Tack allihop.
Anne-Marie
LikeLike
Den svenska skolan suger och är inte anpassad till hur pojkar och killar lär sig saker. Hela alla ska vara och tänka likadant mentaliteten som dominerar inom skolan är för jävlig. Det faktum att det knappt finns manliga lärare är också ett väldigt stort problem.
För att läsa om samhällets idioti så är “The War Against Boys: How Misguided Feminism Is Harming Our Young Men” av Christina Hoff Sommers en ypperlig bok. Tar upp just problematiken kring skolan och pojkar samt det olika sätt att undervisa som kommit tillrätta med problematiken.
LikeLike