Jag sitter och försöker bedöma tentor och en av frågorna handlar om att diskutera vad vi menar med en god lärare. Många studenter har starkt normativa uppfattningar om hur en bra lärare ska vara – en del lyckas knyta an till teorier om lärande och egna erfarenheter.
Jag funderar över om det är en bra uppgift och tänker att det är farligt att romantisera vissa egenskaper och förhållningssätt – men att det är ännu farligare att inte våga ha ideal. Även om de är bundna till en viss tid och miljö.
Min egen hjälte är biologiläraren Stig Erberth som på förskoleseminariet smittade många av oss med en livslång kärlek till naturen. Inget smådjur var för litet eller oansenligt för att inte omfamnas av hans entusiasm och visdom. Ämneskunskap, engagemang, människointresse och pedagogik möttes i skön förening.
30 år senare när jag är ute i naturen tänker jag:
– Vad skulle Stig ha berättat om det här bladet?
I måndags spelade jag på sommarkaffe för pensionärer på Lärarutbildningen. Många legender träffades och bytte minnen. Jag är stolt över att få vara en del av detta men skäms lite över att jag inte han hälsa på Stig.
Tysta tankar 
TÄnkvärt. De där lärarna som man bär med sig. De har smittat av sig – av det som intresserade dem – motivation och intresse kopplat till berättandet är … ja…jag lyssnar alltid med öppen mun… blir ett barn igen när jag får vara med om det. Barn – vilket fint litet barn… och vi ska absolut inte skapa ett klassrum där ungar gnisslar tänder… jag fick betyg… och det kändes inte riktigt bra – för jag hade skollärt om det mesta så att det skulle passa skolans lärande – ljudade för att så skulle man läsa – skrev inte ihop bokstäver eller siffror utan att lägga massor med fingrar emellan, som fröken sagt. På ett matteprov då jag var sju fick jag frågan vad 2+9 blev. Jag var så övergeneraliserande och skolutförande att jag skrev så brett mellan bokstäver och siffror så att fröken bara såg min etta och inte den andra ettan som var skriven i marginalen… den röda bocken lyste knallröd… och jag förstod inte vad som var fel. Frågade gjorde man inte heller. Jag hade svarat 11 men i den generaliserande form som fröken predikade…. långt isär med bokstäverna och siffrorna… ja ja. Det sitter tyvärr kvar som minne… provet har jag någonstans. Betyget jag fick var jag inte nöjd med. Jag odlade redan då min olust för matematik. Vilket jag bittert ångrar – då matematiken är ett av de ämnen jag tycker om. Men det tog en livstid att ta sig dit – det tog en lärarhögskola för att få mig att tro att jag kunde räkna.
Så är det. Allt gott A-M
LikeLike
Visst är det konstigt att misslyckanden och oförrätter biter sig fast?
Ibland förstår jag att det finns bittra människor – jag hörde ändå till dem som använde skolan som bekräftelse på att jag dög. När jag tänker på dem som varje dag fick veta att de låg u-n-d-e-r snittet undrar jag bara:
– Hur orkade de?
LikeLike
Ja…de kompenserade detta på andra arenor…kanske är de nu själva ledareliten… vem vet?
LikeLike