I ett annat inlägg diskutetas anledningar till att män hoppar av lärarutbildningar och ett av förslagen är att männen ska få definiera sig själva och sin kultur. I dagens Svd beskrivs fotbollskulturen som en manlig arena. Paralleller dras till Norrlands gulds kampanjer där “man bara får vara sig själv en stund” i en manlig gemenskap bortom tävlan och tillgjordhet.
Min kollega och vän Jesper Fundberg intervjuas och han resonerar klokt kring ritualiserad gemenskap och manligt identitetsskapande i olika former. Idrotten blir en form av reträttplats där kvinnorna idag tränger in och hotar bilden av manlighet.
I slutklämmen drar sig den neutrale etnologen forskaren Jesper tillbaka och fram träder en mer normativ genusvetare som hoppas att män och kvinnor ska mötas i en dialog om hur vi ska ha det tillsammans.
Men om poängen var att få lov att dra sig undan…?
Tysta tankar 
Jag menar att män, och kvinnor, visst ska kunna ha egna arenor. Där man med andra män, respektive kvinnor, reflekterar, formulerar och resonerar om vad det innebär att vara man och kvinna. Därefter kan en öppen och respekterande dialog ske i möten mellan män och kvinnor. Problemet idag är ju att män drar sig undan men diskuterar ej vad det innebär att vara man, utan ägnar (i hög grad) denna gemenskap åt grabbig bekräftelse.
LikeLike
Hej!
Det känns lite orättvist att låta dig kläskott för en generation av genusvetare som inte står ut med att män ibland vill vara ifred.
Men det är spännande med ölreklamen som tangerar och leker med grabbigheten, men gör det på ett ömsint sätt.
Finns det undersökningar som stärker ditt påstående (att män inte diskuterar vad det innebär att vara man) ?
Mina erfarenheter är att det är en oerhört viktig fråga för män – oberoende av ålder, klass och etnicitet. Visst finns det faror för stereotypier – men nog diskuteras det och gränser ifrågasätts.
Ha en bra dag!
LikeLike
Jesper, far inte du omkring med en massa obevisade påstående? Jag kan hålla med om att män sällan sätter sig ned i en ring och diskuterar den nya mansrollen. (Hur många kvinnor gör det egentligen?)
Men det behöver inte betyda att den inte problematiseras i vardagslivet. Min erfarenhet, som hyfsat ung man, är att dagens generation uppväxande män inte alls bara sysslar med “grabbig bekräftelse” utan förhåller sig ganska fritt till sin roll som man.
Det här sker framför allt genom en sorts ironisk distansering till den traditionella rollen. Mansrollen har för många moderna män blivit en sorts rustning som man kan ta på sig ibland men lika ofta gå ur. Den är inte lika rigid längre. Jag är själv ett exempel på det. Jag är lärarstudent, före detta doktorand, bildad, om jag får säga det själv, men passionerad och ibland fanatisk fotbollssupporter som slänger ur mig obehagliga kommentarer i stridens hetta.
Jag är medveten om det sistnämndas problematiska karaktär. Men bara det faktum att jag och mina manliga vänner kan reflektera över det tror jag skiljer sig mycket från tidigare generationer män. Och den här förmågan att reflektera över hur vi uppträder, grabbigt, är ingenting som har att göra med klass eller utbildning. Exakt samma distans märker jag hos mina byggarbetarbekanta.
Jag tror att det här är någonting som många genusvetare, och akademiker i övrigt missar. Jag vill inte påstå att ni sitter i något isolerat torn precis, men om man inte umgås eller deltar i själva diskursen så blir det svårt att upptäcka de här nyanserna bland män i “otvungna gemenskaper”.
LikeLike
Förresten, vad betyder “grabbig bekräftelse”? Finns det någon “tjejig bekräftelse”? Jag har aldrig förstått det där. Är det inte mänsklig bekräftelse alla strävar efter?
LikeLike
Är det ett genustänkande? Jag tror alla människor behöver en plats att dra sig tillbaka på – om det är fotbollsarenan och den gemenskapen… eller över en kopp kaffe och förtroligt samtal… eller en joggingrunda… eller ett ensamt biobesök. Frågan jag ställer mig är – hur generösa är vi mot varandra egentligen? Anne-Marie
LikeLike
Jag tror att män drar sig undan när deras funderingar inte respekteras. När män utmålas som osäkra är det naturligt att inte vilja öppna sig eller närma sig. När män utmålas som lågkompetenta när det kommer till att tänka om känslor och relationer så väljer det naturligen att inte kommunicera sina tankar öppet med de som kritiserar dem.
Jag skulle tycka det vore intressant med en etnolog som la lite energi på att studera hur kvinnor påverkar män, en etnolog som valde att tolka osäkerhet som ett resultat av utsatthet och vana vid att bli överkörd t.ex. Det tycker jag spontant, skulle vara en naturligare utgångspunkt. (Det känns inte som man får en särskilt vettig förklaring till den manliga osäkerhet som gång på gång hänvisas till i artikeln.)
Kanske är det så att män trivs med att utrycka känslor i enskilda manliga miljöer pga erfarenheten av att få respekt av män men sällan av kvinnor?
LikeLike
hej! Så många bra tankar och funderingar. jag håller med om att det inte gäller ALLA män, förståss. Men fler än vi anar, kan jag försäkra. Jag håller med om att män tillåter kvinnor definiera manlighet för mycket… och just därför vore det bra för män att ha seriösa diskussioner med varandra OCH ha kul med fotboll ibland… Varför utesluter det ena det andra? Inte för min del. Se på fotboll! Ha kul! Fundera på manligt och kvinnligt! Jag har ett perspektiv – andra har andra – det gör det mer intressant!
LikeLike
IJ har ju en extremt intressant fundering. Den tangerar frågan: Kan män ha dåligt självförtroende? Ibland låter det som om det är en omöjlighet. För alla normalbegåvade män ligger världen öppen, det är bara för dem att ta för sig. Om de då inte deltar i någonting eller misslyckas med någonting då kan ofta konsekvensen bli den att man anser att det är deras eget fel. De är slöa, lata.
Varför studerar inte fler män till lärare? Jo, för att de inte är intresserade och det finns inga pengar att tjäna där. Om de bara ville så skulle det vara en enkel biff för dem att anmäla sig, därför behöver vi inga kampanjer för det.
Varför vill inte kvinnor bli ingenjörer? Jo för att de är mansdominerade utbildningar och matematik och andra “hårda” ämnen är traditionellt manliga – därför måste man ha kampanjer för att få dem dit.
Så tycker jag tyvärr att resonemanget går.
Ta skolan t ex. Vi vet ju att pojkar har betydligt sämre resultat i svenska än flickor. Det här verkar alla ta som något helt naturligt, till skillnad från när man diskuterar matematik, fysik och flickor. Men det kanske är så att pojkar har dåligt självförtroende, de skriver inte dagböcker, läser inte flickböcker som handlar om känslor och kärlek. Deras värld som bebos av krig, sport, spel får inget utrymme i skolan utan ses som något fult och lite farligt. Det kanske inte är så konstigt att de då tyr sig till varandra och reagerar mot skolan och flickorna och skaffar sig en egen arena.
Den arenan blir då hotfull och exkluderande enligt gängse mening. Det är något taskigt över den. Män går t ex inte på fotboll endast för att de är intresserade, nej det handlar dessutom om att stöta undan avvikande element. Dessutom talar man inte om det viktigaste i världen – känslor. I stället så uttrycker man det – man vrålar.
Men att det finns en annan sorts samtal här undgår ju tyvärr de som tolkar det här, det är det som jag menar. Forskare verkar ibland slänga en snabb blick på läktaren, konstatera att ingen man har en kjol på sig och gå hem och skriva en syrlig kommentar om den förlegade manligheten. Jag menar att det är fullt acceptabelt att vara tyst, vråla till ibland och till och med uppvisa aggresiva drag utan att få det påskrivet på näsan att man är någon sorts bakåtssträvare och osäker i sin sk manlighet.
Förresten så är ju själva frågan på SVD:s hemsida en skymf:
GÖmmer sig män i fotbollsvärlden för att de är osäkra på sin maskulinitet? Är det det som jag har gjort sedan jag var fem år?
Lek med tanken att en man hade skrivet en artikel och ställt frågan: Gömmer sig kvinnor i shoppingvärlden för att de är osäkra på sin feminitet?
LikeLike
Media har denna genre: det ska väcka känslor, svart mot vitt, kittla i magen etc. Det intressanta denna dag är hur män hamnar i fokus som män. En fundering från min sida är ju varje gång det skrivs om andra, tex “invandrare” på ett liknande, lite generaliserande sätt… Hur upplevs det? Men det tänker sällan de på som ej är objekt för debatten. Nu var det män och manlighet – och då tar det fart 😉
LikeLike
IJ Jag skulle tycka det vore intressant med en etnolog som la lite energi på att studera hur kvinnor påverkar män,
Det gör vi säkert, men om någon drar sig undan och inte berättar vad som är felet är det ohyggligt svårt att veta vad man skall göra eller förhålla sig. Skall man låta någon bara göra det, är det vad alla män vill. När vi kvinnor drar oss undan så vill vi oftast att någon frågar hur vi mår och drar oss tillbaka igen.
Det där med att män söker sig till fotboll för att de är osäkra på sin manlighet, låter ju väldigt märkligt. Det skulle betyda att alla länders män är osäkra på sin manlighet. För fotbollsintresset är ju stort överallt.
Och om vi kvinnor söker oss till typiskt tjejiga sysselsättningar. Betyder detta att vi är osäkra på vår kvinnlighet. NÄÄ, du sägs det att vi ger uttryck för den.
Själv är jag oerhört intresserad av bilar – vad gömmer jag mig ifrån … är jag osäker på min kvinnlighet då. Min bil. Åhh! Detta delar jag med många män som ser sin bil nästan ha ett eget liv. En man sa till mig, ponera en man, – hur kan man se en bil på det sätt du gör. Hur kan man sakna sin bil när man är utomlands mest av allt.
Flyr jag eller representerar den någonting för mig som är väldigt värdefullt. Köra bil – WOW. Är det så män känner inför fotboll, så handlar det ju inte om någon flykt.
Men den kan aldrig bli viktigare än en människa, en god vän eller en kärlek. Men den representerar någonting mycket värdefullt som gör livet värt att leva. Är det så män känner inför fotbollen.
Det är ingen flykt. Det är ett starkt intresse för något man ser som värdefullt.
Det är samma prat som att man kompenserar t.ex. något med något annat. Som om det bara finns ett enda sätt att leva och om man saknar något av detta, så är allt annat substitut.
Svamlar jag?
LikeLike
Jag anklagar absolut inte dig för den frågeställningen. Jag vill också göra ett förtydligande och säga att jag delar det bakomliggande antagandet som görs inom genusvetenskapen och feminismen, nämligen att vi lever i ett samhälle med en existerande könsmaktsordning som är negativ för både kvinnor och män. Jag anser också att det här är fel, vilket jag antar gör mig till feminist. Jag inser dessutom att det därmed är legitimt att tala om män och kvinnor som grupper.
Vad jag däremot på senare tid har börjat vända mig mot är slutsatserna som ofta dras ur det här. Det antas hela tiden att män rör sig i någon sorts riktning. Den här riktningen är alltid negativt värdeladdad, den är exkluderande, feg, illasinnad. Dessutom är den “osäker”. Det antyds att vi män är livrädda för någonting. Men vad exakt det är framstår ofta för mig som oklart.
Det är det här som jag har svårt för. Jag tycker att det är förnedrande att höra att jag och mina kompisar och män i allmänhet deltar i någon sorts exkluderande verksamhet eftersom vi umgås tillsammans under tex fotboll (och alltså inte är med kvinnor). Att vi dessutom är rädda för att vår arena är på väg att falla känns inte heller som en rimligt beskrivning.
Jag har, när jag tänker på det, aldrig hört någonting som män gör tillsammans som uttrycks positivt på senare tid. Och jag vet att den givna invändningen är att allt som män gör betraktas positivt, eftersom vi lever i ett patriarkalt samhälle. Men jag tycker absolut inte att det stämmer om man tittar på hur det ser ut i massmedia och forskningen. Det rör sig hela tiden om män i mörka kostymer som diskriminerar kvinnor, latent sexism som är omöjlig att falsifiera, män som inte går ut och demonstrerar mot våldtäkter utan tittar på fotboll, män som inte läser böcker, män som förstör miljön etc.
Och det är det här som faktiskt skiljer sig åt när man diskuterar män mot andra grupper i samhället. Det här att män är fega, sluga, vinstmaximerande men samtidigt så patetiska och rädda som jag tycker är lite jobbigt. Det inbjuder knappast till manligt deltagande i jämställdhetsdiskussionen i alla fall.
LikeLike
Det sista inlägget var till Jesper
LikeLike
Jag tycker du uttrycker dig lite nedlåtande och raljant Jesper. Är du inte alls intresserad av att diskutera det här frågorna? Eller är det ett sätt att neutralisera våra invändningar? Kan vi inte betrakta den infallssvinkeln: vad händer när kritiken av etnologens klassificeringar svårligen kan viftas bort som “osäkerhet”?
Vad händer när män kräver rätten att få vara med och diskutera sin roll och protesterar mot generaliserande svartmålning. (var beskrivs för övrigt invandrare eller någon annan utsatt grupp i så oskuldfullt negativa termer som just män?)
LikeLike
jag tror att det är möjligt att diskutera problematisk manlighet på ett värdigt sätt utan att hamna i förenklingar eller schabloner. Suzanne Badinters “Manlighetens x och y” vände upp och ner på mig en tid.
Hon är feminist och beskriver riternas funktion i primitiva samhällen på ett sätt som utmanar likhetsfeministiskt tänkande. Invändningarna är naturligtvis givna: Alla paralleller till andra kulturer (eller djur!!!!) är riskabla. och efter Robert Blys utfärder i manlighetens utmarker är många livrädda för att bli beskyllda för mysticism. (ingenting är löjligare än en gubbe som bankaratt på en stubbe i en skog???)
Jag håller med Oliver – bilden av att vara sökande och man öppnar för hån av samma grupper som förfasar sig över machokulturen:
– Va, ska de nu börja visa känslor och tycka synd om varandra också?
Monika har rätt – det finns grupper som bara är svepskäl för att utestänga andra. En förlängning av barndomens hemliga klubbar med koder och lösen. En längtan efter sammanhang och utvaldhet. Det är pinsamt och patetiskt -men antagligen ganska funktionellt i vissa skeden av livet. (Och just nu passerar en hög studenter utanför fönstret)
Sen finns det sammanhang som bygger på gemensamt intresse för ett objekt (bilar – fotboll) och då är det genant om inte alla är välkomna.
Men återigen är jag nyfiken på ritens betydelse och jag vet att Jesper har kolleger som forskar i våldet i fotbollssammanhang. Hur ska vi förstå det? Går det att pressa in i något analysschema här?
LikeLike
Så “okvinnligt” av mig. Jag längtar efter fotbollen. Såg inte matchen. Men skrek då jag fick resultaten. Skrek högljutt och ohämmat. a-m
LikeLike
Skrik är bra – och väldigt svårt att koda i könstermer.
LikeLike
Tyvärr Sofi – så kan du inte skriva på denna blogg. Det är för personligt och jag har strukit din kommentar. Ta upp det med J.
mvh
Mats
LikeLike
Tyvärr igen – du kan inte skriva så om en namngiven person på min blogg. Jag blir ansvarig och det vill jag inte.
Intressant ämne – fel forum.
LikeLike
:-)) Lugnt, jag förstår mycket väl.
LikeLike