Jag är med i en grupp som ska utveckla den digitala kompetensen hos framtidens lärare. Vi brottas med att förstå vårt uppdrag och begreppet IKT.

Om man sätter samman tre svårdefinerade och vaga ord (information, kommunikation och teknik) – ja då är risken stor att mångtydigheten blir outhärdligt stor. Samtidigt ökar det politiska trycket på lärarutbildningen och regeringen utfärdar nya direktiv. (Varför blir jag så provocerad av det ordet?)

Lärarutbildningarna har redan en skarp skrivning i examensordningen:

– visa förmåga att använda informationsteknik i den pedagogiska verksamheten och inse betydelsen av olika mediers roll för denna,

Men regeringen vill gärna inskärpa stundens allvar och tar chansen att spänna musklerna. På KK-stiftelsen jublar landets IT-pedagoger. Samtidigt fortskrider arbetet med att starta nätverk för lärarutbildningarna i landet och idag är det ganska mystiskt vad det är för innehåll som efterfrågas. Jag tänker högt:

1) Det är inte traditionella tidsbegränsade projekt med tydliga syfte och begränsade tidsramar som kommer att belönas. Den tiden då ansökningarna var en sorts skönhetstävlingar är förbi. Tack.

2) Det är inte forskningsprojekt där vetenskapsmän ställer sig utanför och observerar processer på ett objektivt och analyserande sätt. Vägen till pengarna går inte genom att tre professorer har skrivit under ansökan. Tack.

3) Jag tror att KK-stiftelsen söker något som är varaktigt och ändå svårfångat oförutsägbart. Om framtiden på nätet ligger i kommunikation och oväntade möten – då är det svårt att tvinga in satsningarna i projektbeskrivningar som alla vet kommer att bli omkullsprungna av en galopperande utveckling. Jag ser en tendens mot det som ofta nedlåtande brukar beskrivas som “aktivism”. Antalet besökare kommer att vara viktigt.

4) Om web 2.0, bloggar och wikitänkande bryter ner de auktoritära traditionerna i kunskapsbildandet – vad händer då med högskolans tradition av kurser, mål och examination? Hela idén med Bologna är tydliga mål och förutsägbara väl definierade kunskaper. Står vi ut med att inte ha kontroll över processerna? Vill KK-stiftelsen vara en del av den vanliga kursutvecklingen, som traditionellt styrs av examensordning, utbildningsnämnd, enhetsledning, huvudämnesansvarig, kursledare, arbetslag, studentinflytande…

Den tiden är nog över då det var möjligt att styra utvecklingen genom enkla ekonomiska belöningar och löften om nya datorer. Idag är det mesta gratis – ska pengarna gå till personal (läs administratörer?)

Jag ser fram emot att följa utvecklingen. Under våren utses en koordinator som ska förverkliga de högtflygande ambitionerna hos en mycket celeber styrelse. (Läs mer om bakgrunden)