Jag funderar över Yngve Wallins påstående i sin blogg på KK-stiftelsens webbplats och tar mig friheten att citera utförligt:
Den uppmärksamme har kanske lagt märke till att det har varit tomt i den här bloggen ett tag. Egentligen ger det en ganska bra bild av läget när det gäller visioner för framtidens lärande i Sverige i dag, tomt – och tyst. Jag undrar vilka konsekvenser den här fantasilösheten kan tänkas få på lite sikt.
Förutom den underliga slutsatsen att en tom blogg skulle vara ett symptom på fantasilöshet i landet reser texten intressanta frågor. KK-stiftelsen har länge haft en central position i arbetet med att utveckla intresset för ny teknik och förhoppningarna på att det ska rulla på av sig själv tycks komma på skam. Blicken vänds tillbaka mot en tid då det tycktes vara möjligt att verkligen leda skolor genom visioner (och mycket pengar). Idag beskriver Wallin situationen som att vi lider av brist på visioner.
” …det är hög tid att vi åter höjer blicken och börjar diskutera vad den här idéfattigdomen och bristen på framtidsvisioner kan få för konsekvenser.”
Jag tror att denna längtan efter visioner och framtidsentusiasm delvis är ett uttryck för ett främlingsskap inför ett nytt landskap. Vi har en situation där utvecklingen inte är förutsägbar och styrbar på samma sätt som tidigare då det ofta fanns en övertro på tekniska lösningar och massiva utbildningsinsatser.
Idag har de flesta studenter på landets lärarutbildningar högre digital kompetens än lärarna – och det behöver inte vara dåligt. Bilden av att leda utveckling och implementera teknik hos den okunniga massan är lite farlig eftersom den hindrar oss att se vilka kompetenser som redan finns hos barn, ungdomar och studenter.
Utmaningen idag är snarare att ta vara på och utmana dessa krafter inom skolans ramar, än att “visionera” fram något nytt.
På Malmö högskola har det länge talats om en portal som skulle ha alla funktioner – idag har även teknikerna insett att tiden för den typen av heltäckande webblösningar är förbi. Studenterna vill inte tvingas in i färdigbyggda system när de redan har byggt upp andra sätt att kommunicera. Om de heter MSN, Lunarstorm eller Facebook idag – ja då heter det något annat i morgon.
I den moderna visionen byggdes köpcentrum i alla förorter. De boende skulle inte behöva lämna sitt område. Detta var ett uttryck för den moderna visionen om det goda samhället som skapar den perfekta servicen åt medborgaren. Idag står många av dessa torg övergivna – trots den goda visionen om kommunala mötesplatser.
Kanske en del av IT-romantikens visioner riskerar att hamna i samma kategori på historiens sophög?
P.S. Att både de finska och danska exemplen kan vara inspirerande är en annan historia.
Tysta tankar 
Men oj – den tomheten upplever inte jag – däremot upplever jag ett slags stagnation hos de styrande och tyckarna ovanför skolans organisation… Det är också lite synd att läroplanen som gav oss möjligheterna att erövra vårt läraryrke tillika främja elevernas lärande utveckling fortfarande inte är fullt ut genomförd. Där är vi inte så styrda. Men ännu har vi inte genomfört den… så ny som vi betraktar den. Men det sprirar i skolorna… Må gott Mats, Anne-Marie
LikeLike
Jag är så kluven och vill gärna tro på det som vi länge har kallat “skolutveckling”. Det ingår liksom i min roll som statligt anställd att vara någon sorts hejaklack för det goda – men ibland spricker det!
Förra veckan var jag på praktikbesök och frågade studenten hur han ser på “skoluveckling i ett lokalt perspektiv” (listig fråga tyckte jag)
Då säger handledaren ungefär:
– Skolutveckling måste vara det mest övervärderade ordet i svenska språket, det är bara en massa möten och allt är redan bestämt!
Som mentor bör jag kanske skydda studenten från sådana här påståenden – men på ett sätt förstår jag handelaren som befann sig i akut visionströtthet, samtidigt som organistation är extremt toppstyrd.
Jag stammade väl lite dumt att vi ska ta vara på de möjligheter som ges, men innerst inne förstår jag nog känslan av uppgivenhet.
LikeLike
Mats,
Det är tomma ord om de inte omsluts av handling och mänsklig vilja. Skolutveckling är ett ord som ska användas med respekt för vad ordet står för. Utveckling kan ju aldrig vara stagnation. Det handlar mer om vision. Jag tycker det är hemskt som handledaren sa – men faktum är att mötestider i skolan mest innehåller faktaöverföring- data, tider – och alldeles för sällan diskussioner om människan, kunskapen och förhållningssättet. Jag bedrövas ibland, men har ju också mitt egna forum, då jag föreläser… och jag har visioner… de bottnar i barnkonventionens genomföranden och läroplanens möjligheter. Du är framtidstänkare Mats, Glöm inte!
Anne-Marie
LikeLike
Tack – jag blev nog mest paff.Och lite tagen av hur liten min lärarutbildarvärld är. Det finns så mycket vi inte får ifrågasätta och “skolutveckling” är nog det mest sakrosankta.
Men framtiden kan ju inte bli omodern – då ligger vi verkligen illa till!
LikeLike
Om jag ska fundera ut vad jag vill i klassrummet så blir jag mest förvirrad. För det finns så många möjligheter och metoder och pedagogiker att jag inte vet var jag ska börja. Risken är att jag istället blir passiv. Postmodernismens baksida. Allt finns och allt är tillåtet.
Men jag tänker också att jag inte vill vänta på direktiv uppifrån (möten där allt redan är bestämt), utan ha egna idéer och arbeta efter dem. Om inte skolan har en tydlig linje måste iaf jag se till att hålla en… Alltid ska man behöva göra allting själv… 😉
LikeLike
Alltid och hela tiden!
Samtidigt som du ska ha samförstånd i arbetslaget och respekt för styrdokument. Allvarligt talat finns det en längtan effer ansvarslöshet inbyggt i systemet. Om jag bara lyder order är det enkelt att skylla på andra.
LikeLike