Det är svårt att vara förälder och vi har ofta en stark längtan efter att kunna skydda våra barn från världens ondska. Samma iver att undvika katastrofer präglar skolor och förskolors planering av verksamhet och lokaler. Vi vill veta vad barnen gör och tanken på allt som kan ske i smyg skrämmer oss.
Därför ser jag att många förskolor tar bort buskar där de hemliga lekarna har försigått. Kuddrummen öppnas upp till läsverkstäder och bibliotek. Allt för att personalen ska må bättre och kunna säga till föräldrarna:
– Jag vet vad ditt barn har gjort idag!
På samma sätt har många föräldrar drabbats av osäkerhet när det gäller vad deras barn gör på nätet. Råden från experterna har varit entydiga: Kontrollera! Sätt datorn i vardagsrummet eller köket. Du måste ta ditt ansvar som förälder och sätta tydliga gränser.
På skolorna tar lärarna den enklaste vägen. Förbjud Lunarstorm och MSN. Listan på förbjudna webplatser blir snabbt lång och hopplöst föråldrad. Det trygga goda internet finns inte – på samma sätt som ingen kommunikation skulle kunna vara allt igenom säker. Både bilar och telefoner har sina moraliska komplikationer. En nollvision mot mobbning får underliga konsekvenser.
Mer sällan har någon betonat tonåringens rätt till integritet eller funderat över hur ömtåligt bandet mellan barn och föräldrar är. Grundtonen måste var tillit och då kanske full kontroll inte är möjlig eller ens önskvärd.
I dagens Sydsvenska beskriver professor Stattin ett annat förhållningssätt som gör mig glad. Läs även de goda råden.
Tysta tankar 
Balansgångar är mitt första ord. Hur vi går balansgångar. Men vi överskyddar också. Vi modellar inte tilliten till barnen eller unga människor. Vi visar ständigt att vi inte litar på dem. Vad gör man i en buske om inte leker koja. Lite mer av Astrid Lindgrens tankegångar – min mysse och min bysse… en snickarboa… till alla som behöver en egen liten vrå. För det var så med snickarboa att Emil jagades in där, men kunde rela innifrån också och skapa sin egen värld, funderingar… och jag tror på den tanken. Vi måste lita på… men det värsta är – frågan är om vi kan lita på vuxna… för de tränger sig in på unga människors arenor.. och visar upp sidor av vuxenvärlden som man önskar lås och bom för. En regel innanför. Vi ska skydda… men vi ska skydda i verkligheten inte ifrån den… och i verkligheten behöver man verktyg. Ganska många sådana… allt gott Mats, jag tänker mer över det du skrivit än vad jag någonsin kan formulera här i några fjuttiga rader. Anne-Marie
LikeLike
Lita på vuxna – Huuu – nej det går nog inte. Men vår iver att skydda är bedräglig. Jag tänker att det är så skönt att se sig som det godas representant och att det hemska är så hemskt att lite kränkning får en tonåring tåla.
Och inser att jag talar som om jag vore en tonårsförälder – men egentligen har lämnat den perioden med hela barn. Kanske är det förmätet att förminska oron genom att intellektualisera den?
LikeLike
Japp – jag tror det finns en hel del att oroa sig för… men hur ska unga människor uppleva tillit till sig själva om vi aldrig modellar att vi faktiskt tror och litar på dem. Frågorna du tar upp är alltid komplexa och stora… man kan alltid vända på myntet många, många gånger… huvudsaken att man inte slår sig till ro – det är nog inte så bra.
Anne-Marie
LikeLike
När jag var tidig tonåring kluddade jag mitt namn med spritpenna på busskuren, ungefär 100 gånger. Vilket avslöjande, insåg jag med bestörtning den första skoldagen efter lovet. ALLA hade förstås sett det. Det var ju på samma hållplats som ALLA skulle ta bussen ifrån för att komma hem från city. Så långt kunde inte mina insikter av perspektivbyte sträcka sig. För mig kändes det ju som världens ände. Vem skulle besöka den? Förutom jag?
Slutsats:
Det vuxna ser vet inte alltid barn om.
Vuxnas blickar är bara fel när de tränger sig på i fel tillfälle.
Kontroll utan att ingripa, kontroll utan att kränka är ganska gott.
Med tonåringar i skolan förundras jag ibland av hur de försöker hålla sitt liv hemligt för sina föräldrar. Så synd, tänker jag. Men varför gör de det?
Är diskrepansen för stor mellan vad föräldern/de vuxna förväntar sig av ungdomen och det som ungdomen faktsiskt är eller förmår?
Är det inte vad vi använder kontrollen till som är avgörande?
.
LikeLike
Oj – den busskuren skulle jag vilja se!
Frågan om vad som är fel tillfälle känns svår. Menar du att det är möjligt att tänka sig en “god kontroll”?
Jag tror nog att det som tonåring egentligen bara finns två lägen: Kontroll och icke-kontroll…
LikeLike