Svenska dagbladet lyckas ofta hitta spännande ämnen och lyfta dem till en drabbande nivå. Idag börjar en serie om barns brist på anknytning till föräldrar och det är svårt att inte fångas av tanken på att vi lever i en kultur som dyrkar det självständiga och oberoende barnet. En sorts ideologiserad kompetens som gör att det ömtåliga samspelet mellan föräldrar och barn går snett.

Artikeln beskriver tester som diagnostiserar brister i relationen och på ett plan är det upplagt för normativ reaktionär kärnfamiljspropaganda och hyllningar av modern som ensam vårdgivare – samtidigt är ämnet alldleles för viktigt för att avfärdas i politiska termer.

Vi har en skola som ofta framträder med kompensatoriska anspråk. Läraren får vara trygghet och normgivare där föräldrarna har abdikerat. Hur gick det till?

Risken är att vi drabbas av den stora kollektiva anknytningen till mamma staten – hon som ska skydda oss mot alla livets besvikelse. Den moderna guden Rättvisa dyrkas av alla som tror att detta skapas uppifrån. Kan vi stämma staten för att vi har fått för lite kärlek – är inte det en rättighet?