Min far var lantmätare och kartor har alltid varit en viktig del av mitt liv. Gärna detaljerade och högupplösta flygfoto eller ekonomiska kartor som utmanade mitt behov av kontroll.
S-t-ä-m-m-e-r k-a-r-t-a-n?
V-a-r ä-r j-a-g?
På samma sätt är det med språket och orden idag – finns det något bakom ljuden och bokstäverna? Kan vi använda språket som karta för att förstå vem vi är? Vad händer om vi tror mer på orden än på upplevelserna?
Jag har upptäckt lantmäteriets webtjänst och försjunkit i de historiska kartorna. Välgjorda och konstfulla reglerade de böndernas liv – skiften och bäckregeringar, avstyckningar och avsöndringar. Allt finns i arkivet.
Frågan är vilken skala som jag behöver för att kunna orientera mig. Går det att ha ett stort och litet perspektiv samtidigt? Går det att förstå landskapet utan ett historiskt perspektiv?
Det är inte längre bara “nu”, “här” och “jag” – kartan öppnar världen.
Tysta tankar 
Mats, jag är alltid där jag är, förstår kartan rent teoretiskt men förlorar mig in i verklighetens gathörn, korsningar och rondeller… kan aldrig hitta rätt… men det fantastiska är att där jag är… där är jag alltid. Detta är inte ett intellegent inlägg… men jag är hjälplöst i händerna på min GPS. Älskar dialogen – önskar att GPS kvinnerösten (varför just en kvinnas stämma) säger – Du har just passerat Västerås med fyra mil… var det inte till Västerås du skulle. Anne-Marie
LikeLike
Intelligenta inlägg – öhhhh – nej tack sådana behöver vi inte. Däremot är jag nyfiken på om kartan verkligen hjälper oss och om språket gör oss klokare.
I söndags gick vi vilse i skogen – jag misstänker att vi tittade för mycket på kartan och gjorde den gemensamma tolkningen till sanning.
Tänk om språket fungerar på samma sätt – våra konventioner låser tanken och en hel civilisation går vilse i falska motsättningar…
LikeLike
Ja, om man har en karta når man ju inte (om man inte är som Anne-Marie med eller utan GPS, fniss!) något annat än det planerade, kanske oftast förväntade – och missar det oväntade. Orden vi har måste vi väl hållas med – men vi kanske inte behöver ta dem ordagrant så himla ofta – utan i st fundera och ifrågasätta dem, och ge dem nya betydelser eller värderingar? /Janis
LikeLike
Jag är rädd att det blir onödigt djupt om vi börjar ifrågasätta själva ifrågasättandet…
Tanken på att språket är ett trubbigt redskap för att ifrågasätta språket är ju inte ny – men det svindlar liksom till en kort sekund ändå. Vi måste liksom ha något att hålla i…Även om farbror Melker är min store hjälte när det verkligen är besvärligt:
– Håll dig i spiskroken farbror Melker!
LikeLike
Nu tappade jag tankegången? Ifrågasätta ifrågasättandet? Ifrågasätta orden, förstår jag. Ta bara de värdeladdade orden i läroplanen, t.ex. – inte ens ordet “tolerans” är självklart. Det var mer det jag var inne på. Och det i skoldebatten väl använda ordet “kunskap”, och det normala ordet “normalt” och så vidare, i all evighet – tills man är alldeles kollrig ; ) /Janis
LikeLike
Vi backar!
Det riskerar att bli poserande djupsinne och det är lugnast om vi tror på språket som redskap för tanken – det finns liksom få alternativ!
Kollrighet ska avnjutas i små doser och gott sällskap. Oftast handlar det i skolans värld om att skapa en illusion av planmässighet. Och det kanske vi ska vara tacksamma för.
LikeLike
Vi behöver vara överens om vad vi lägger in i orden. Inte ha det som tysta överenskommelser, för de är ofta väldigt olika betydelser. Vi måste ha orden i levande sammanhang, så att vi ständigt utvecklar vår förståelse för dem. Läroplanen är en gigantisk bok… inte några sidor som det nu ser ut… för alla begreppen där är mycket omfattande och borde vara underlag för en mängd diskussioner. Varför är skolfrågor så svåra? Undrar Anne-Marie
LikeLike
Menar du att de skulle kunna vara lätta?
Poängen är kanske att orden faktiskt fungerar åt båda hållen – att skapa samförstånd genom att dölja olikheter – och att att skapa missförstånd genom att visa olikheter.
Eller om det var tvärtom…
LikeLike
Ja… skratt… lätta, nej det menade jag inte…men det är farligt att förvänta sig att vi talar om samma saker om vi aldrig för en diskussion om begreppen. Varför är skolfrågor så stora och svåra, återigen? Anne-Marie
LikeLike
Stora – ja det beror väl på att många menar att de är viktiga?
Svåra – ja det beror väl på att pedagogik är en sån mjuk vetenskap och att alla är experter i sin egen värld? Det känns svårt som lärare att alla alltid har åsikter (folk, politiker och tjänstemän tävlar om att lägga sig i) Men jag tror inte att jag skulle vilja att det var annorlunda.
Svårt igen – kanske för att det är så lätt att bli moralisk. Den goda skolan, den gode läraren, den goda metoden. Och så vi vanlöiga människor mitt i denna godhet – fullt upptagna av att försöka hitta rätt bland alla regler och förordningar
LikeLike