Jag testar program och är ganska imponerad av gratisprogrammet Microsofts Photo story. Bildspelen blir levande med den här åkningsfunktionen och uppbyggnaden är nästan löjligt intiutiv. Det är svårt att göra fel. Manualer finns på PIM:s hemsida.
Länk till Me and my shop
Samtidigt uppstår konstnärliga frågor. Vad händer när jag genom inåkningen börjar i helheten och slutar i delen. Hur arbetar ögat och hjärnan i bilden? När jag ser på bildspelet inser jag att ansiktena fångar blicken på ett sätt som är kraftfullt. Jag missar helheten eftersom all koncentration ligger på objektets ögon.
Jag måste nog göra en version där vi åker ut ur bilderna i stället. Kanske blir det lättare att ta till sig då och upplevelsen av åksjuka mindre besvärande.
Tysta tankar 
Spännande. Jag vill göra den resan in i bilden… men det vore spännande att börja i den minsta delen och färdas oändligt långt ut ifrån den… hur långt ifrån kan man komma… A-M
LikeLike
Tack för länken till Svenskläraren kommenterar! Det där med fotoberättelser verkar för övrigt kunna bli hur stort som helst. Onekligen en didaktiskt/pedagogiskt intressant utveckling. Jag håller på att recensera en avhandling om den utsuddade gränsen mellan fiktion och fakta. Med de nya programmen tycks det ha blivit ännu lättare att skriva och publicera en mer eller mindre autentisk berättelse, i bild och text, om sig själv.
LikeLike
Jag har alltid tyckt att det är människor och blickar som är viktiga – nu märker jag att denna illusion av närhet är lite förrädisk. kanske är det ett sätt att skapa berättelser av fakta (dokumentära bilder) – men jag tror inte dt går att stå emot människans lust att skapa berättelser. Även om lärare ofta vill bevaka genregränser.
Autenticitet är väl till sist en fråga om upplevelse?
Frågan är var jag finns i bildspelet från Indien…
LikeLike