Bo Bo Bo, What a little moonlight can do to you

ledarskap.jpgJag tuggar mig långsamt igenom antologin Skolan som politisk organisation (Gleerups, 2008) och gillar boken allt mer. Boken bygger på ett forskningsprogram om värdegrundskonflikter och många av författarna tror jag har statsvetenskaplig bakgrund. Dagens bekännelse: jag är trött på pedagoger.

 

Bo Rothstein skriver om den effektiva skolan och ledarskapets mystik. Det är två teman som i hög grad är aktuella i debatten kring teveserien 9a. Samtidigt arbetar jag med en kurs som heter Lärarprofession och försöker beskriva Den goda skolan och Den goda läraren.

 

Den första frågan är vad som menas med effektivitet och slaget står mellan två traditioner som antingen betonar akademiska prestationer eller socialt välbefinnande. För att förstå resultaten måste dessa relateras till elevers socio-ekonomiska förutsättningar – men, och nu kommer det spännande – hur stor del av resultaten kan relateras till elevernas bakgrund och hur mycket handlar egentligen om skolornas effektivitet. Spelar skolans organisation någon roll?

 

En sammanställning av 150 forskningsprojekt visar att mellan 8 och 18 procent av elevernas skolprestationer går att relatera till skolornas effektivitet. Det är alltså lönt, som vi säger i Malmö.

 

Nästa fråga är då att försöka frilägga vilka faktorer det är som är framgångsrika, en längtan efter evidensbaserade undervisningsmetoder vibrerar i bakgrunden. Varje politiker, tjänsteman, rektor, lärare och student ställer samma fråga: H-u-r g-ö-r m-a-n? Eller: Varför lyckas en del där andra misslyckas?

 

En del av framgången beskrivs ofta i termer av mjukvara – en mystisk anda eller sammanhållning. ”Det sitter i väggarna” och är svårt att fånga in med ord.

 

Rothstein förvånas över att det inte tycks finnas några särskilt framgångsrika pedagogiska metoder eller tekniker. Inga modeller skiljer ut sig som effektivare. Spelar pedagogiken då någon roll? Jag är också förvånad över att de mystiska stjärnlärarna i teveserien ofta bedriver mycket traditionell undervisning – men med ett glödande engagemang! Det är inte i metodval som lärarna skiljer ut sig – det är i det personliga mötet som jag anar den möjliga framgången.

 

krydd.jpgPå samma sätt tycks många peka på ledarskapets betydelse och Rothstein diskuterar managementkulturens intåg i skolorna (25 000 träffar på ordet ”manangement” i LIBRIS är ganska mycket) Det mesta i denna genren är metodiska kokböcker av begränsad vetenskaplig kvalitet och det känns lite otryggt att det är genom ledarskapsmystik som skolan ska frälsas. Konsulterna skär guld, forskarna skakar på huvudet och lärarna kvider.

 

Därefter följer en kort genomgång av organisationsteori och jag funderar över hur våra studenter skulle reagera på denna typ av texter. Varför gör folk som de gör? Går de att styra? Är självständighet möjlig i politiska organisationer?

 

Rothstein väjer inte för att diskutera de akademiska institutionernas självkorrumperande logik (Att sänka kraven för att öka intäkterna och minska den egna arbetsinsatsen) och att kvalitetskraven följer en egen logik som beskrivs som ”den sociala fällan”. Risken finns naturligtvis att studenterna upptäcker att utbildningen inte håller måttet och då måste vi lita på att andra institutioner samarbetar genom att också sänka kraven…Människosynen är oblygt cynisk och utgår ifrån bilden individen som rationellt nyttomaximerande varelse. Motkraften är då en form av etisk kod eller moral som skulle kunna vara grunden för det som vi kallar tillit.

 

Detta sköra förtroende bygger på många kompetenser och frågan är om de karismatiska cheferna (lärarna) kan ersätta laganda (eller personlig motivation) med personlig utstrålning.

 

Rothstein landar i en referens till Putnam och Making democracy works. Visonen av demokrati som effektiv och produktiv kraft kanske behövs. Organisationen och samhället lever av tillit och ledningens centrala uppgift är att skapa denna. Innehållet eller metoden tycks vara mindre betydelsefulla.

4 thoughts on “Bo Bo Bo, What a little moonlight can do to you

  1. Bästa Du,
    Jag funderade just över klass 9C, kommer från en träff med Microsoft, där man också följer serien. Det är ganska traditionell undervisning tänkte jag i bilen, men engagemanget och tilltron på sin yrkesroll är stor. Vad serien gör är att den skapar personligheter av eleverna. Man möter dem där de själva är, i sitt, och med sina livsdilemman. Från de struliga framträder individer och det är svårt att inte tycka om dem. Vilket närhet gör. Man börjar tänka utifrån individen. Jag tycker serien haltar lite, de andra lärarna, de sekunda lärarna, de misslyckade… och alla vi andra lärare, som faktiskt känner oss lika duktiga… som gör skolan till en skillnad för eleverna. Det är många lärare som diskuterar det här… den att känna igen sig… i engagemanget om eleverna, och om sitt uppdrag. Jag tror det är viktigt. Jag skräms lite över uttrycken – den bästa klassen, den sämsta klassen, de bästa lärarna… då detta måste ses i relation till andra sämre lärare… jag tror inte att det är så enkelt. Det kan vara strukturer i skolan och skolledning som försvårar läraryrket och uppdraget i klassrummet, vilket i sin tur kommer utifrån en kommunal idé.
    Jag föreläser själv om lärarens roll och betydelse. Jag tror inte att vi ska huka oss under något, utan snarare sträcka på våra ryggrader, för vi är tyvärr bland de få som ständigt har relationer och kontakter med unga människor. Om de ska kunna se framåt och tro på sig själva och vuxenheten kan läraren vara en modell för detta. Det krävs en annan syn på lärarrollen… än den som apliceras på oss alldeles för ofta.

    Bra och intressant inlägg… och mina rader här skulle jag mycket hellre samtala om… frågan är stor och komplex. MEn lärare gör definitivt skillnad. För eleverna.

    Allt gott Mats,
    Anne-Marie

    Like

  2. Diskussionen om serien följer ju sin egen logik och jag är bara glad över att svenska folket faktiskt bryr sig. Motsatsen hade ju varit förfärlig.

    Vår lust att hitta hjältar eller enkla lösningar – ja den får vi väl leva med eller använda som underlag för diskussioner. Det viktigaste tror jag äratt det faktiskt är barnen som är de verkliga hjältarna i serien och alldlels omöjliga att inte tycka om!

    Like

  3. Bravo Mats,
    Så tänker jag också. Sitter med en kollega här och diskuterar utifrån ditt inlägg. Vi värnar våra elever…och på min skola hör jag ständigt hur eleverna sätts i centrum. Det gör att jag tycker om min arbetsplats. Det är alltid så vackra diskussioner… hur kan vi göra skillnad… sådana ord… jag hoppas du förstår…

    Allt gott Anne-Marie

    Like

Leave a reply to anne-marie Körling Cancel reply