Jag letar efter sätt att använda internet som inte imiterar traditionell undervisning. I dagens Sydsvenska berättar Margareta Flygt om soldaten som skriver en blogg – från skyttegraven under första världskriget! Hans släktingar publicerar brev och vi läsare blir de som oroligt väntar på livstecken. Samtidigt kommenteras breven av bloggläsare som fyller på med andra händelser från tiden.
Som lärare vore jag blind om jag inte såg pedagogiska möjligheter i denna form.
Tysta tankar 
Jag förstår inte riktigt vad det är du letar efter i sökandet efter “ikt- i skolan”? Jag försöker förstå. Jag försöker tänka. Jag ska ju bli medieproduktionslärare. Så då måtte jag tills dess ha begripit i vart fall. Det jag saknar allra mest, är nog mediepedagogiken, i former som Margareta Rönnberg talar om. Som t.ex. hur mediaflödet används i skolan. Form vs innehåll här.
Bland de små barnen, typ 0-16 år, förundras jag mest över hur lite man använder datorn som hälpmedel för inlärning. Inom funktionshinder-området där eleverna ofta har kommunikativa brister och uppmärksamhetsproblem är det i dag otänkbart att inte involvera datorer och andra tekniska hjälpmedel både på skola och fritid. Så det undrar jag när skolan tar in i den ordinarie undervisningen. Finns en oändlig kunskapsbank här blans pecialpedagoger: se här: http://www.dart-gbg.org/
Eller när tänker man vägleda föräldrar i programvara. Eller när lägger man ut databaser och programverktyg och program på skolornas webbplatser fritt för “alla” att använda. Det vore demokratiskt.
Men med dagens unga som håller muspekaren 24-7 är det svårt att konkurrera som vuxen som behöver gå till tvättstugan och jobbet.
Internet är en tummelplats och ett nöje, och en lust. Elever som jag möter – i datorsalar med allehanda tillgängligheter i form av teknik och program – bara måste surfa av sig den första kvarten av en lektion. Vad gör de då? Oftast bilddagboken.se, eller youtube, eller AB. Inte surfar de in på The New Yorker. Det är ungdomskultur.
Men, inte kan vartenda en av lärarna på en skola förväntas hantera allehanda progamvaror. Det är inte rimligt. Det skulle hålla för låg kvalitet.
Bland gymnasieelever, är sällan själva programstyrningen, klickandet på rätt knapp eller menyrad, något problem. Men vad är problemet då bland elever som vi kan tänka är lite av elevernas “expertråd” i frågan, de som valt mediegymnasier?
De kan ju en massa: om de tekniska maskinerna/sladdarna/kopplingarna/programvaran/formatkonverteringen.
När de servas av minst en duktig tekniker.
Men vad behöver de lära mer om:
– Berättande. tolkning, bild-/film-/kommunikations- toerier för att ta sitt skapande vidare, kunskapsstrukturer så att reflektion kan göras , förmåga att arbeta i grupp, mod att skapa, uthållighet, -målinriktning,-projektledning.
LikeLike
Jag håller nog med – själva handhavandet är väl det minsta problemet för barnen – utmaningen gäller att hitta aktiviteter som skapar energi och öppnar klassrummet. I det här fallet kanske den äkta personen och den historiska inramningen fångat barn och vuxna i något oförutsägbart.
Som inte hade hänt utan internet – nu finns det en form av delaktighet som jag går igång på!
Jag vet nog inte vad mediepedagogik är – riskerar inte det att bli en sorts färdighetsträning?
LikeLike
Mediepedagogik? Ja, jag skrev det därför att jag hämtat uttrycket från Margareta Rönnbergs bok: “Vad är mediepedagogik”.
Nä, det är nog ingen färdighetsträning hon förespråkar,å andra sidan finns det ju “hjärnor” som älskar just sådant, och somliga bara sådant, så det vore väl juste att låta dem. Men, om det finns t.ex mediekunskap och mediekommunikation så kan man särskilja mediepedagogik ur detta fält som ett större område präglat av också förhållningssätt och kanske flexibilitet i att växla till det medie som bäst lämpar sig. Det är ännu ingen akademsik disciplin.
Rönnberg problematiserar hur ämnet i skolkontext inte sällan följts av en moraliserande ton. Som väl börjat avta på sistone? Men visst handlar det en del om datoretik och annat, fortfarande.
Föreställningarna om de estetiskt tilltalande produkterna man med hjälp av olika medier ska producera finns ju också som en hämmande nyttoaspekt inom “ikt”. Rönnberg kritiserar också nittiotalet och det tidiga nollnolltalet för teknologi excess. Hon vill ha in medier och mediers samtal/budskap/underhållning i skolan därför att medieberättelser är vår tids symboliska former.
Ja, det är ganska öppna dörrar att slå in. Hoppas man. Men det är ju fortfarande okej att förfasa sig. Va traditionell. Duktig fröken.
Hon efterfrågar åldersadekvata planer för när man kan förväntas göra/förstå/nyttja vad.
Pratar man gärna om reklam om såpor om tv-shop inslag som medelklasswannabelärare?
Saker måste vara elevnära, menar hon nog.
För att det är samhället.
Sådant samhället är nu. Mediepedagogik är väl då ett sätt att få tillgång till att förstå och bearbeta världen.
jag vet inte, alltid.
LikeLike
Jo nog vet du – i alla fall ställer du samma frågor som jag och jag gillar att Rönnberg håller uppe glöden. det var ganska omstörtande när hennes böcker om Disney kom – lärarutbildningen hukade.
Det blir inte särskilt mycket enklare om vi översätter till engelska . det står en strid om det där medialitteracy begreppet också och du sammanfattar positionerna utmärkt. Jag vill gärna flyta ovanpå,,,,
Mennar du att den moraliserande tonen har minskat? Jag tänker på reaktionerna på Katia Wagners bok om Alexandramannen som inte enbart handlar om det onda internet utan även barns utsatthet och förmåga? En trend?
LikeLike
Till oss kommer i dagarna mängder med högskole- & universitets- kataloger. Läser t.ex. i den från Högskolan Skövde, de har lite profilerat sig inom spelutveckling, kognitionsvetenskap och därtill lite av de traditionella lärare-/sjuksköterske- inriktningarna.
Det som slår mig är hur de smalnar av profilerna på sina program, om vardera 180p:
Dataspelsutveckling -design
Dataspelsutveckling – grafik/ljud
Dataspelsutveckling – programmering
Datavetenskapligt program
Designingenjör
Design av interaktiva system
Dokumentär medieproduktion
E-logistik och IT
Informationssäkerhetsprogrammet
Internationell projektledning
Musik- och ljudproduktion
Open Source – systemutvecklare
systemvetare
Detta vittnar om hur komplicerat allting är. Visar vilka krav på kvalitet det ställs inom bara ett litet medieområde: spel. Det ger en tankeställare. Hur kan differentieringen till sådana utbildningar gå till? Bör man ha gått tretusen andra kurser innan så att man verkligen “vet” att det t.ex. är design/grafik man är bäst på?
Vad betyder detta?
Att den förmodade enkelheten i medieproduktion inte är så enkel?
Eller att man försöker locka till sig lättlurade studenter?
Inom t.ex. Rörlig bild finns en liknande specialisering.
Radio?
Musik?
Journalistik?
Foto/bild produktion?
Grafisk design?
P.S borde de inte ha en inriktning:
Dataspelsutvekling – pedagogik?
LikeLike
Jag förstår att samhället är komplicerat och att det krävs specialister – någon som på en arbetsmarknad kan visa papper på exklusiv kompetens och hävda någon form av rättighet till fältet.
Men jag tror ju inte på den här formen av specialisering – varken när det gäller pedagogik eller IKT (eller människor heller för den delen….)
Min egen bildningsgång är helt annorlunda – helt styrd av nyfikenhet och stundens krav och i samband med datorer med ett förvånat utrop “Var det bara det? – varför har jag inte gjort detta tidigare?”
Nog ser jag lite av bondfångeri i dessa specialiserade marknadsanpassade kurser (men jag är verkligen ute på tunn is)
Motsvarigheten inom pedagogiken förskräcker “Läs- och skrivsvårigheter i socialt utsatta områden med genusperspektiv”? Tror vi på specialister – inte jag – inte så.
Bilden av att utbildning är en hårt deklarerad vara som du köper och sväljer lockar och förskräcker. Den företagare som anställer en person från varje ovan nämnd utbildning riskerar att bli besviken – 15 fackidioter?
Högskolorna profiterar på denna bild av direkt anställningsbara vandrande kompetenser – i England har universiteten ofta en annan syn på vad utbildning är.
LikeLike