I Malmö rasar en maktkamp mellan Skolverk och stadsdelen Fosies ansvariga skoltjänstemän. (Sydsvenskan). Frågan gäller om det är en bra väg att bötfälla föräldrar som inte tvingar sina barn till skolan (eller aktivt hjälper dem dit). Stadsdelen har fått kritik från Skolverket för passiv hållning och nu prövas gränserna.
På Skolverket är man förvånad över reaktionen i Fosie.
– Vite är kanske inte bland det första man ska ta till, säger Birgitta Andrén, undervisningsråd på Skolverket.
– Det krävs andra åtgärder om en elev inte går till skolan.
Ibland arbetar jag tillsammans med studenterna för att hitta metaforer för skolan. Den ska vara rolig som ett tivoli, spännande som en djungel, trygg som ett badkar (med ovanligt lite vatten), stimulerande som en verkstad, lärorik som ett uppslagsverk, lustfylld som en lyxkrog, avkopplande som ett spa, social som ett diskotek, öppen som ett torg o.s.v. Men till sist brukar det ändå vara någon som framhärdar:
– För mig var skolan 12 år i fängelse!
Bakom alla visionerna finns misslyckandet i att skapa den där självklara mötesplatsen och ansvaret faller i-n-t-e självklart på politiker, rektor och lärare. Den tid som kanske skulle ha kunnat läggas på att bygga stimulerande undervisningsmiljöer ägnas idag ofta åt att leta efter och hämta barn till skolan. För att kunna bygga visionen krävs att barnen är där.
Så idag håller jag på Fosie – låt skolan ägna sig åt sitt uppdrag och låt polisen se till att föräldrarna fullgör sina skyldigheter. Då slipper vi se skolan som föräldrauppfostrare på andra plan.
Tysta tankar 
Skolan är en del. Föräldraskapet är hela delen hela tiden. Anne-Marie
LikeLike
Jag känner mig lite obekväm i rollen som batongkramare och att döma av tidningsdiskussionen är böter inget bra redskap mnot de grupper som sviker sin föräldrauppgift.
Skolan som förvaringsplats av samhällets olycksbarn är ingen ny tanke – men då gällde det att hålla borta odågorna från gatorna. Har något förändrats?
LikeLike
Det finns så många svåra nivåer i de här fallen när föräldrar, som det ibland är, håller barnen från skolan. Eller när eleverna inte går dit av eget motstånd. Myndigheter i all ära. Men många gånger är det dem som är problemet. Möjligheterna med den personliga kontakten, den personliga kännedomen och de personliga relationerna i möten är ändå vad man måste våga tro på som ‘övertalningsmedel’.
Det är något av ett paradigm ute på samhällets serviceinrättningar, medinflytande och delaktighet erkänns “kunderna” i ett ‘nytt’ medborgarperspektiv. Medborgarperspektivet är krävande, och utmanande för professionella, (kan vi som representerar myndigheter alltid erkänna det?). Att vända på laggarna alldeles och istället för att se sig som en med rätt att bevara och skydda sina professionella handlingar se sig som en som betjänar medborgarens rätt till medbestämmande och inflytande är en helomvänding.
I skolan har man ropat på den individuella rätten, på en skola för alla. Jag skulle våga tänka tanken att det delvisa hindret att förverkliga detta inte sällan varit lärares konservatism och ovilja att ge ifrån sig sin “makt”.
Att ge ett aktivt medborgarskap är enklare i de fall där medborgaren själv kräver resurser för att förverkliga sina livsprojekt. Men hur långt kommer vi med rätten att preventivt skrämma barn till skolan? Kanske är det rätt. Kanke är det det enda maktspråk somliga förstår. Kanske lämnar man de allra svagaste i sticket om man inte försöker. Problemet är förstås orsaken till frånvaron. Hur komma åt det?
Men, nog är det så att förhållningssättet hos mydighetspersoner förändras om den enda institution med våldsmonopol tar över ansvaret för att forsla ungar till skolan. Det systemet kommer nog inte vinna långsiktig legitimitet hos medborgarna.
LikeLike
Frågan blir bara svårare ju mer jag tänker på det – och egentligen faller det sönder i flera delproblem, som verkligen inte löses med det snabba och enkla: Polisen!
Visionen börjar krackelera och angrips från flera håll. Nu när resurserna krymper handlart det delvis om att “skydda kärnverksamheten” och om lärarna är ute och letar efter de saknade barnen så är det stor risk att kvaliteten sjunker för dem som verkligen dyker upp.
Men precis som Susan tror jag att vi måste fundera över orsakerna till frånvaron – ibland är det frestande att inte inta ett analytiskt förhållningssätt. Ni ska liksom bara vara här…
LikeLike
Jag har mött många elever som faktiskt vill vara i skolan, men då de efter lång tid trevat sig dit fått ganska bitska kommentarer om sin plötsliga närvaro. Ett barn är ett barn. Jag tror att vi vuxna har ett mycket stort ansvar då det gäller att möta barn. Jag bävar för den dag då polisen lämnar över ett samhällspaket med etiketten SKOLKANDE UNGE och skolan tar emot som straffplats. Problemet har inga enkla lösningar. Det måste också finnas ett innan, dvs, innan saker och ting händer, där vi kanske kunde göra annorlunda. Se människan hela tiden – se människan i eleven. Allvarliga saker detta. Ämne för ständig diskussion. Anne-Marie
LikeLike