Jag fastnar i gamla foton och Anne-Marie inspirerar.
Min fars släkt var bönder. Längst till vänster sitter Edvard. Sträng och rättrådig övervakade han biblioteksverksamheten i Burlöfs kommun på 30-talet för Bondeförbundets räkning. Sprättade upp och provläste alla böcker – ratade sådant som kunde väcka anstöt. Gjorde sig omöjlig.
I hans knä sitter min far Bertil. Runda kinder och långt hår. Yngste sonen som kostades på och gjorde klassresan.
Bakom dem står Erik. Han tog över gården och drev den in i 80-talet. Ordentlig och arbetsam. Såg jordbruket förändras från gemenskap till ensamarbete.
I farmors knä sitter Gunnar – den gåtfulle farbrodern som lobotomerades på 40-talet. En skugga från barndomen som vi inte förstod. Något fattades – ingen berättade vad som hade hänt. “Gunnar är inte som andra – bry er inte om honom”
Farmor Hilda själv – dominerande och krävande mot sina barn. Änglalik mot oss barnbarn. Att få gå och rumla med farmor betydde godis och odelad uppmärksamhet.
Längst till höger står min ogifta faster Anna-Margit. Föreståndare för tvättinrättningen, men aldrig riktigt fri från tvånget att ta hand om sin föräldrar och syskon.
Det finns något från de här personerna i mig – jag kan bara inte komma på vad.
Tysta tankar 
Helt fantastisk betraktelse – så lite sagt, så otroligt mycket sagt. Otroligt fascinerande familjeporträtt – skriver du mycket, Mats? När ska du berätta familjens historia?
Är lite i samma process som du – att förstå min släkthistoria. Fick i veckan en tavla som min farfar målat. Hängt hos en av pappas mostrar sedan 1940 (hon gick bort för några veckor sedan och min faster hade redan innan fått en del saker – bl a tavlan). Pappa var så glad över att kunna ge mig tavlan och han gillade den så mycket – och så visar den sig vara – hötorgskonst! Farfar var annars duktig – och gick på Konstfack på trettiotalet. Men varför gjorde han en tavla som var så dålig och platt? Vad var det hos farmors familj han inte tålde? Varför hastade han undan den?
LikeLike
tack – nej jag skriver inte mycket. Jag hörde till dem som skrev så fult att det var pinsamt för läsaren – så jag började inte skriva förrän dator kom på riktigt. Sen behöver jag låtsas som att det finns en mottagare (fast det egentligen är till mig själv) Därför är bloggen en sån bar form för mig.
Är du säker på att tavlan är dålig och platt? Går det inte att se något bakom det banala? Menar du att det var någon sorts hämnd? Det låter osannolikt – jag tror att konsten står över sådana kategoriseringar.
Han kanske ville visa oss att livet är banalt och vackert?
LikeLike
Men Mats, så vackert fotografi. Jag har tittat länge på det. Anletsdragen och respekten för fotografen. Då man läser din text vandrar man med ögonen från person till person, ser dem som unika, i detta samlingsporträtt. Det är vackra människor med olika öden. Jag ömmar lite för minsta lille killen… vad hände? Det finns äktenskapstycke mellan fadern och modern. Så vackert fotografi och så mycket berättelser som göms i det. Tänker Anne-Marie
LikeLike
Den minste killen – min far – ja vad hände? Det tog tid för mig själv att se det där känsliga draget som är så tydligt på bilden.
Vi är löjligt lika på vissa områden – och jag använder honom oblygt som förebild när min moraliska kompass svajar. Det kanske är meningen med föräldrar?
LikeLike