Genuspedagogiken gör små framsteg. Mycket små.
Barnen på förskolan har ritat något som gör dem glada. Studenten visar teckningarna och jag som lärarutbildare förväntas reagera på ett statligt auktoriserat sätt.
Goda råd? Någon?
Tysta tankar
Lärandet börjar där den trygga zonen upphör
Tysta tankar 
Ptja… Killen som ritat prinsessan verkar ha känsla för färg och form. Och killen som ritat hockeymålvakten (?) verkar bli glad när han slipper stå i mål?
Ba’ skoja’…
(finns också på http://welldyermaker.blogspot.com/)
LikeLike
Hur var det nu – ett steg framåt och två steg bakåt… Anne-Marie
LikeLike
Mats, vet du, jag skrattade länge åt det här inlägget. Måste tillbaka för att se om det var så roligt, och det var det! Må bäst,
Anne-Marie
LikeLike
Jag fullkomligt älskar teckningarna… jag undrar så hur barn ser på våra vuxna ansträngningar… hur förstår de oss… jag måste sända dig en artikel jag skrev i lönndom om pojkarnas behov av Bysse och Mysse… det är något slags inre drama… ibland kan jag tycka att pojkarna måste hålla kvar sin bild i den värld där alldeles för många kvinnor finns… killar tänker jag ofta… hur ska de nå igenom och hur ska de bli förstådda… när de omges av kvinnor. Vi behöver finnas, både män och kvinnor, kring barn. Representera verkligheten. Återigen tack. Anne-Marie
LikeLike
Det sorgliga är kanske att barnen så snabbt utvecklar en hemlig nivå och att den där förfärliga “könstillhörigheten” hamnar där. Antagligen kommer barnen att utveckla ett oändligt kompensatoriskt behov av att konstruera manlighet – och det skrämmer mig mer än annat!
Skrev i lönndom! Under pseudonym? Ojdå…
LikeLike
De androgyna dragen måste förädlas tidigt annars dör gaykulturen.
LikeLike
Öhhhh – hur gör vi det? Har du några metodtips?
Finns det kurser – annars kanske högskolan kan ställa upp!
LikeLike
Just det Mats – den där kompensatoriska manligheten som måste manifesteras – jag tror det ligger mycket i det. I dåtidens manlighet kan jag bara minnas då vi fick leka i fred. Det blev de lekar som det blev. Och jag vågar mig inte på tanken att det speglade min omvärld. I vår värld – så där liten som jag var då – lekte vi alla lekar. De finaste lekarna var burken och blandlekarna… men om det var andra lekar… tjuv och polis (gud så gammal jag känner mig) så var det väldigt uppdelat manligt och kvinnligt. Eller hur det nu är med den saken.
Jag är syster till tre bröder. Det har varit hälsosamt, jag lekte med dockor men var samtidigt deras mål för pickadollernas knallpulverskott… jag skulle dö i leken… för då var jag någon slag skurk, bov, mördare… och jag lekte på… med min docka… jag minns det som igår… och så lekte vi parallellt… så kanske det är fortfarande… mellan män och kvinnor. Oj så många tankar jag får av de där teckningarna… Allt gott – söndag och allt. Anne-Marie
LikeLike
Jag försöker få ihop det här. För det första gäller det rätten att få vara ifred och leka på sina egna villkor – å andra sidan odlar vi myten om den goda pedagogiska våldsfria och ultrademokratiska leken.
Och över det hela vakar staten och BEO som ska skydda oss mot – skydda oss mot… skydda oss mot oss själva!
Jag vill också slå ett slag för de hemliga lekarna – de våldsamma lekarna och de oförutsägbara lekarna. Annars vore det inte lek!
LikeLike
Det är väl ultrademokratiskt att ingå i en lek som man inte deltar i… som jag med min docka… många år yngre än mina bröder som lekte en helt annan lek… fnitter… skratt… Jag tycker det är befriande att ungar leker… för det gör de hela tiden… för min egen del slutar jag nog aldrig leka… Anne-Marie
LikeLike
Jag tänker nog att i en ultrademokrati ska alla bestämma lika mycket hela tiden oberoende av kunskaper eller engagemang – och då blir det svårt att leka eftersom fokus ligger på att bevaka positioner och utgå från någon form av harmoniskt ideal.
Leken kränger!
Kul att du fick vara med – kände du dig välkommen i leken?
LikeLike
Jag tänkte mer på den ultademokrati som jag tyckte mig uppleva… vi lekte alla på våra individuella vilkor utan att någon kom till skada. Med i leken? Jag hade ett eget uttryck… som mina syskon fortsätter att skratta åt än i dag – det löd… om inte jag får vara med så är jag inte med. Så var det med den demokratin. Anne-Marie
LikeLike
En sådan underbar hotelse!
Och då blir det liksom värst för er själv!
Jag minns en tvååring som brukade storma in på förskolan vid halvsjutiden på morgonen med utropet:
– Gissa vem som har kommit!
Hon kände att världen väntade på henne och nu kunde föreställningen börja!
LikeLike
Men underbara tvååring… hoppas världen runt omkring förvaltar mötet med henne… upp genom åren. Ansvarsfullt att var publik när entren i världen är så självklart… för så skall det vara. Allt gott Mats. Jag gillar verkligen att komma hit och läsa. Jag skrattar – hihihi – åt barnens teckningar. Jag funderar ständigt över pojkarnas situation. Jag tror inte att de får rätt möjligheter. Anne-Marie
LikeLike