Jag letar efter ett avspänt läge. Colbie Caillat – Bubbly trycker på de knapparna. Jag tror att livet är så vackert som hon sjunger. Rösten lyckas vara nervig och lugn samtidig.
Till sist är ändå engelska språket fantastiskt sångbart. Lyssna på slutet och hur mjukt orden “Were ever you go” faller.
Och så blev det sommar i mig igen. Dubbelklicka!
I kväll ser jag på serien från Johannesskolan och funderar över hur olika det kan vara. Behöver vi bilderna på dessa superlärare som kommer in och räddar barnen?
Tysta tankar 
Ja, jag tror det; även om din fråga var av en mer retorisk karaktär =)
Om inte annat så lyfts debatten…Kanske kan det vara rent av inspirerande för många lärare som tappat “gnistan”?
Förhoppningsvis så uppstår det någon slags tankeverksamhet hos skolledare och har vi riktigt tur så vaknar en och annan politiker, ur sin “dogmatiska slummer”.
Vem vet…
Jag fick se en sneak-peak av programmet imorse, det var rikigt inspirerande faktiskt, fast jag inte är lärare 😉
LikeLike
Fredrik beskriver tankarna bakom programmet
http://jeppesenblog.blogspot.com/2008/01/dokuspan-om-skolan.html
Visst blir jag nyfiken och ska försöka lägga band på min misstänksamhet.
LikeLike
Ja, man vet inte.
Det verkar dock vara en slags tidsanda att “tredje man” offrar sig.
“Tredje man” offrar sig och lägger ansvar för det ansvarslösa offrets belägenhet på “någon annan”. Någon annan spelas alltid av en kass, omoralisk och nära på ond myndighetsperson som sugit, just det.
Det är en sida av ett mynt i plånkan.
En annan sida på ett annat mynt är att ‘man’ vet. Man vet att ‘tredje man’ som hamnat i en offrande utgångspunkt, dvs lider eller härjar och beter sig, inte sällan ingjuts mod och därmed orkar utveckla en stigande personlig kruva just på grundval av att någon … typ en Myndighetsperson, ibland en annan, gått utanför sin roll och lyft fram det personliga ansvaret.
I denna plånka ligger dock en hel skramlande näve av glimmande kapital: system och oprganisationer och lagar och förordningar och institutionella minnen och andra professionella traditioner och policys som alla må vara till för att inte ‘tredje man’ ska stå och falla med det eventuella personliga ansvar som en representant för någon maktsfär ids ta på sig, eller inte.
Det mest värdelösa man kan tänka sig, är när ett exceptionellt och närapå excentriskt personligt ansvar, typ en SUPERLÄRARE som spetsar tre timmar i veckan, hyllas i överröstande krörer så att systemets grå och myrflitiga bärare tystas och fejdar ut ur bild.
Var tog det organisatoriska perspektivet vägen?
Det är liksom djävligt pissigt. Att man så gärna hyllar hjältarna när det är så många delar i berättelsen. Samtidigt, paradoxen: en “hjälte” kan förändra livet för någon.
LikeLike
Okej – det funkar. Barnen känns äkta – lärarna är engagerade på riktigt. Framför allt är det riktigt mycket Malmö över det hela. Det innebär att jag köper hela paketet och väljer att lägga tvivlet åt sidan. Jag vill bli förförd och njuter av den enkla dramaturgin.
Här ska skoltrötta barn räddas, oengagerade föräldrar uppfostras och de utslitna kollegerna – ja vad händer med dem? Finns det något pris för deras tapperhet eller är de bara så trötta på att vara slagpåsar att de bara suckar och går vidare.
Jag saknade dimensionen med arbetslagsarbete – nu fokuseras allt på mötet i klassrummet och relationen barn-vuxen. Intressant men inte hela sanningen om en skolas inre liv. Lyckades superlärarna nå de gamla lärarna? fortsättning följer!
LikeLike