Jag går genom Åhlens Södergatan (fast jag och alla andra äkta malmöbor kommer aldrig att kalla lådan något annat än Tempo) och plötsligt slår det mig att allt i butiken är svart, grått eller vitt. I det skarp ljuset smyger kunder omkring i samma färger och tristessen är bedövande.
Kontrasten mot Indien är brutal. Där är svart en extrem färg och mina svenska svartklädda vänner väckte uppmärksamhet och associationer till religion (islam). Jag kände det som om jag var ute och promenerade med en sekt…
I låtsaskultursverige och bland smygintellektuella är svart fortfarande kanske ett säkert kort. Du riskerar inte att bli ifrågasatt för dålig smak eller billig stil – dessutom ser du kanske smal ut. För mig är färglösheten det sista stadiet i en kollektiv depression som hotar att svälja civilisationen i ett grått hål av fantasilöshet.
Så nu är det slut med helsvart för min del:
– Colours, the new black!
Det är dags att börja se färgval som en politisk handling.
Klicka på bilden för att se Anjunamarknaden från havssidan.
Sen är det en annan historia att inom en del religioner signalerar vissa färger grader av sexuell tillgänglighet. Men det vill jag inte veta om.
Tysta tankar 
Svart, brunt, blått eller beige – och allt i samma diskreta nyans. Det är så TRÅKIGT att vara man ibland! (Och inte för att jag skulle vara frivilligt inlåst i en mansroll där chockrosa är, utan för att det inte finns några snygga kläder i den färgen på Dressman!)
På tal om det köpte jag förresten en rosa skjorta på H&M’s mellandagsrea, men tyvärr är det så att t.o.m. en rosa skjorta går att färga på ett “klädsamt diskret” sätt…
LikeLike
…där chockrosa är TABU, skulle det stå. Ordet ramlade ut textrutan på nåt sätt…
LikeLike
Min bästa skjorta är röd- och vitrandig på tvären. En kollega menar att det är samma mönster som lilla Anna har i böckerna om långa farbrorn.
Jag är närmast omöjlig att pika och tar det som en komplimang (tack Lilian!)
LikeLike
Men jag som är så strikt i mitt svarta, vita och ja…jag trivs med det. Annars är jag en färgstark person … platsar jag då. Tempo… aha… det var många år sedan… Anne-Marie
LikeLike
Det var nog ett litet privat sammanbrott bara. Ett anfall av rigiditet – det går över…
Jag vet att många kvinnor gillar powerdressing – behövs det? Blir du en bättre föreläsare av det? En del av klädernas magi sitter ju inne i huvudet.
LikeLike
Pingback: Min lyckoskjorta « Tysta tankar