Jag har varit del av genusdiskussioner så länge jag minns. Som man i förskola var det svårt att inte bli en bricka i spelet om definitionen av manlighet – eller beskrivningen av hur män egentligen är. När vi gjorde Pojkaktiga sångböcker var det en sorts markering av att vi var trötta på att skämmas. Nu håller jag i en seminarieserie som heter Man i kvinnovärld och möter lärarstudenter som försöker orientera sig i skolans ofta femininiserade värld. De vacklar ibland mellan överdriven anpassningsvilja och smygande kvinnoförakt.
Debatten har varit svår och ibland polariserad intill det hopplösas gräns. Kvinnorna har inte gärna velat träda ut ur offerrollen och teorin om könsmaktsordning tillämpas på många fantasifulla sätt. Det var liksom aldrig för sent att se en förtryckare i mannen och jag förstår att många killar reagerade mot att stämplas som förövare kollektivt.
Nu har Per Ström skrivit en bok där han försöker stärka männens positioner – samtidigt som han kritiserar feminismen i svepande ordalag. Det kunde varit jag för några år sedan.
I dagens Svd lyfter den gamla rabulisten (och då menar jag som medieanalytiker) Maria-Pia Boethius debatten till en kvalitet jag saknat. Hon lutar sig mot Susan Faludis bok Ställd och beskriver de marginaliserade männens utsatthet i ett senkapitalistiskt samhälle. Plötsligt är låsningarna inte lika givna – det finns utrymme för medkänsla och försoning. Det är inte längre en tävling i grenen: Vem är det mest synd om?
Samtidigt sneglar jag på reprisen av Beckman, Ohlsson och Can. Ett lugnt samtal om samma frågor i en ny lyssnande ton som jag inte känner igen från tidigare genusdebatter. Drömmer jag?
P.S. I Indien badar alla män i kalsonger. Jag vet inte om denna modellen är att betrakta som sexuellt utmanande eller om hans kroppshållning är ett uttryck för den ökande sexualiseringen. Se Thomas Gürs krönika om lagstiftning kring etik och reklam.
P.S. S. Läs även Niklas Orrenius intervju med Per Ström i Sydsvenskan.
Tysta tankar 
Jag tycker Maria Pias inlägg var ganska snurrigt som vanligt och jag undrar om hon läst boken vilket det inte tycks vara någon som gjort. Jag rekommenderar den. Den finns att ladda ner som pdf. Det är lustigt att Maria Pia som är en av de värsta radikalfeministerna har mage att säga att hon aldrig varit ute efter något könskrig.
Hon försöker svär sig fri med samma resonemang som Humpty Dumpty, i Alice i underlandet, som själv bestämde ordens innebörd. Alltså vad som är “feminism” är vad som passar för stunden för Mia Pia och alla radikalfeminister som blir kritiserade.
Enklaste sättet att skilja agnarna från vetet är att fråga om de tror på “könsmaktsordningen” eller ej.
LikeLike
Men är det inte dags att lägga ner? Jag tycker den här jakten på gamla feminister är lite tröttsam och gudarna ska veta att jag inte alltid har tyckt så! Men den här sortens krypskytte och hämndlystnad – vart leder den?
LikeLike
Den enda önskan jag har är att vi alla ska få vara människor med våra fel eller brister. Dock ser jag att vi har problem i skolan där vi, då främst kvinnor anser att flickor som tar för mycket plats är besvärliga. Inte alla gör det, men ibland önskar jag att vi skulle ta på oss våra genusglasögon och se situationen som uppstått genom dessa glas och därmed få en mer nyanserad bild av händelsen.
LikeLike
Jag håller med om att Maria-Pia lyckas förmedla en ödmjukhet som är förhållandevis sällsynt i debatten.
Hon säger i praktiken att det finns fog för att kritisera avarterna av feminismen, men att det är viktigt att nyansera. Samt avsvär hon sig själv från några idéer om könskrig. Allt detta är bra.
LikeLike