Jag gillar den psykoanalytiska ivern att se de stora frågorna i de enkla handlingarna. Bettelheims tolkningar av klassiska sagor vänder upp och ner på det mesta.
Idag diskuterade jag årets julkalender med lärarstudenter som menade att dottern Milans motstånd mot att mamman träffar grannnen Klas är ett försök att stå emot de nya nätverksfamiljebildningarna i ett senmodernt samhälle. Jag tror det är mer spännande än så.
Milan lever i ett symbiotiskt förhållande till sin mamma. Detta hindrar henne att utvecklas till vuxen självständig kvinna. Mamman har knutit henne till sig men försöker nu lossa banden. Dottern längtar efter att skapa en egen identitet – men är också rädd för det ansvar som följer med vuxenheten och den hotfulla sexualiteten som symboliseras av grannen Klas och hans son. Motsättningen mellan de två världarna gestaltas i inredningsdetaljer och färger. Den andra sidan lockar och skrämmer. Tryggheten i det varma kvinnliga är tryggt men kväver. Julafton närmar sig och den nödvändiga katastrofen går inte att undvika.
Kommer Milan att kunna undvika att hennes mamma frigör sig – eller är det dotterns frigörelse som är det underliggande temat? Spännande och ödesmättat är det i alla fall. Vargen verkar vara en ganska fin kille?
Tysta tankar 
Detta var intressant. Det är lite kvävande med mamman. Kanske är det ett drama för analys a la Bettelheim. Men den bullbakande grannmannen är ju en väldigt tam varg… men kränker i sin blotta närvaro. Men vad vore skogens vandring utan vargen… inga blommor efter stigen blir så plockade som de vargen pekar på… Anne-Marie
LikeLike
Tyvärr får jag erkänna att min analys bygger på ytterst slumpmässiga delar av enstaka avsnitt… Men man blir liksom friare då!
LikeLike
Ah, jag hörde ett radioprogram för nåra veckor sen. Där pratade din hus-kognitions-forskare (minnet är en salig blandning just nu, namnet gömmer sig där nånstans, jag vet du skrev om honom) om berättande. Han sa nåt så fantastiskt, jag aldrig förut hört. Tolkning är paranoiskt. Bor i paranoikerns träskmarker, hela symbolvärlden där vartenda ett tecken blir viktigt hämtar sin kraft ur samma källa som paranoikern hämtar sitt stoff för tvångsritualisering och skräck. Han värderade inte detta. Konstaterade bara, att där det vardagsvis är sunt att inte fästa alltför stort värde i alla tecken är det det motsatta som gäller inom tolkningsindustrin. Interpretation inc TM, som en filmvetare uttryckt det genom en boktitel.
Om vi ska utgå från att den antagna symbiosen i relationen ovan mellan barn mamma är för fel bör vi väl i Herrens namn utröna varför vi tycker det är fel, varför vi tror det? Är Klas den rättmätiga riddaren att störta detta förbund bara med sin blotta attraktionskraft som förleder mamman med sitt förälskelsestoff (kärlekens trolldryck?)? Om det vore så, kan man öppna berättelsen: säg att mamma haft sjuttioelva Klas innan? Tänk om Klas skulle komma att bli en tyrann? Varför ska drömmar om frigörelse för mamma FRÅN barn, för dotter till accepterat sexuell varelse (som är hypotes 2), gå genom den saggiga föreställningen: Kvinna BEHÖVER man!?! Dotter BEHÖVER mamma pappa barn konceptet för att inte dränkas i symbios.
Mamma kunde ta en danskurs, resa till New York med väninnorna, sjunga i kör. Finns tuysen och en tillfällen i RIKTIGA liv där mamma-dotter symbios sträcks ut och dras i sär. Men bespara oss den där tvåsamhetsdrömmen som ideal!
LikeLike
Visst är det jolmigt och jag ser också problemet med hotande heteronormativitet.
I ett tidigare avsnitt hade Milan kunnat se in i framtiden (med hjälp av tomtenissan Elfrid – som är av okänt kön…) och då hade Milan lyckats förhindra att Klas köpte grannhuset.
I stället bosatte sig ett MC-gäng där och det kanske är den mest provocerande formen av stereotyp manlighet som går att tänka sig. Milan insåg då att Klas kanske var ett bättre alternativ.
P.S. Menar du Peter Gärdenfors – kognitionsforskaren?
P.S.S. Det är naturligtvis möjligt att beskriva ett symbiotiskt mor dotterförhållande med possesiva drag som oproblematiskt, men jag ser det nog ur mitt typiskt manliga perspektiv. Du blir inte fri förrän du inser att mamma inte kan skydda dig från livet.
LikeLike
Asch, jag har ju inte sett annat än förbiflimrande bilder ur julkalendern. Och så är jag ju bara allmänt julsur över den förbannade heteronormen knuten till denna högtid. Pappa Kungen och Mamma Drottningen ska hålla hov, och allt däri det slottet ska mätas upp. Kan man inte nån enda gång göra nåt nytt?! liksom.
Ja, gissar att det var Peter Gärdenfors.
Och med symbios tänkte jag: om det finns kognitiva stråk för att tänka eget så sätter man sig utanför symbiosen, när man är över ett visst ålderssteck mentalt. På så sätt separerar man. Lacanskt måhända. Om de tankespåren inte finns, då sätter man sig inte där, utan då blandar man ihop. Och då har vi möjligen med en patologi att göra. I andra fall, gissar jag att tillfällen till både varsamt och abrupt avbrutna föreställningar om symbios mellan mor-barn förekommer dagligen i mångfald i vår tid, i vårt sätt att leva. Ingen kan skyddas, ens av den mest överbeskyddande. Det är en teknisk omöjlighet. Är det inte? Men, att kontrolleras, i språk och i ironi och i hotfulla antydningar, skapar förstås en ängslig riktning hos barnet mot föräldern som utövar makt.
Därför har jag ofta funderat på varifrån den här överdrivna fasan för symbios kommer? Är det bara så enkelt att förbundet barn -mor skulle sablas ner? Eller?
LikeLike
Jo – symbios är ju ett underbart tillstånd och ytterst hotfullt för ett samhälle som bygger på individualittet och prestation. I min chodorowianska världsbild är relationen mor-dotter annorlunda i förhållande till mor-son.
Teorin bygger på en för flickor relativt oproblematisk identifikation fram till pubertet då skiten exploderar upp i ansiktet på många mödrar – men det är naturligtvis en förenkling. Många kvinnor fortsätter att sed sin mamma som sin bästa vän genom livet. Bra för dom!
Pojkarnas väg är då annorlunda och jag gillar Suzanne Badinters beskrivning av olika riter som försöker formalisera övergångarna i olika kulturer. Ett gemensamt drag är att modersbundenhet seds ett hinder vuxenhet och eget famlijebildande.
Därför gillar jag att kalendern tar upp ett dedlvis tabuiserat ämne som jag tror går att tolka med olika grader av paranojiskt djupsinne. (Det är väl den som håller oss levande…)
Men du har ju rätt i att skräcken för symbios är underlig. Är det rädslan för närhet som försöker skapa en rationalitet?
LikeLike
Ibland undrar man ju, är de där teorierna konstruerade för ideala samhällen, med ideala förhållanden?
I dag kan man ju inte nog lida med ungar som får se sin mamma eller pappa gå igenom tretton tonårsperioder i sina singellife med förälskelser, besvikelser, nya jaktperioder, osv. En Klas flyttar in, en annan flyttar ut. Och man kan inte nog lida med sina föräldrar som får dras med tonårsrevolter ända långt in i sin engen pensionstid. Jag t.ex. har varit/är en sån krävande figur, är 38, och har nyss upprättat en “vuxen” realtion till min mamma. Och jag ser det runtom, kvinnor i medelåldern som äntligen är “färdig bråkade”. Så intressant är det att jag bestämt mig för att undersöka saken i ett projekt. Där lämnar jag ännu så länge dessa narcissisters barn utanför, men dem bör man “hålla ögonen” på …
Så uppfuckad deras barndom varit? Eller inte? Jag vet inte. Det kräver dock järn-hans:iga personligheter för att kunna parera i alla dessa diemensioner och nivåer.
LikeLike
Bettelheim och psykoanalysen är ju lite storslagen. Anledningen till att sagorna myterna lever vidare är att de fångar något grundläggande i att vara människa. Sedan blir det en soppa att applicera samma teori på primitiva stammar i Nya Guinea som postmoderna fragmentariserade samhällen.
Ibland är det än då skönt att spegla sig i något som kanske kan kallas ursprungligt utan att få biologist- eller essentialistdomen i nacken. Nog – myterna ska inspirera, inte begränsa eller ge dåligt samvete.
Det låter som ett spännande projekt. Jag är inte säker på hur Järn-Hansig man kan bli eller vad du menar…
Har det något med “inre vilde” att göra? Robert Bly fick ju mycket skit för att män försökte hitta någon form av kärna hos sig själv och det var ganska tacksamt att ironisera över flörvirrade män som bankade på trädstammar i skogen.
Finns det en motsvarande kvinnlig rörelse? Något som avleder fokus från den förtärande relationen till mamman eller dottern?
LikeLike
Ja, jag vet inte, läste som 25:åring Pincola-Estes: Vildkvinnor, (eller vad den hette? måste kolla): Jajaja! “Kvinnor som slår följe med vargarna”. Nä, varg är här ingen omskrivning av en Järn-Hans. Och när jag skrev Järn-hans:ig, tänkte jag mer på en närapå överjordiskt stark person, än den Blyska befriade mannen. Pincola Estes i alla fall skrev och analyserade sagor och myter som hennes mormor, eller vem det va, berättat. Med det väckta intresset hade sen Pincola-E rest runt o samlat sagor från världen, omtolkat dem med jungianska förtecken och försökt få dem rena från 1800 talets puritanska vurm då från dessa sagor kött och sexualitet rensats av inte minst Grimm Brothers. Ja, jag kände mig vild då. Det jag mest minns, som jag fortfarande tänker på, är hur Pincola-Estes beskrev hur hon på nån sagofestival bevittnat en sagoberätterska med volumniös hydda dansandes som en gudinna. Jag minns hur fascinerat hon skrev om den kvinnliga kroppen. De raderna har varit viktiga, underligt … Jag har burit dem som ett mantra, när jag själv valt att vara dansande kropp i försök att trotsa ideal om den hygieniskt rakade kvinnokroppen. Se där! 😉
LikeLike
wow – så spännande!
Den boken har jag ratat eftersom jag trodde det var någon form av moralistisk historia… Du vet kvinnor som vill gifta sig med mördare och sådant som jag inte förstår eller vill förstå!
Finns det en skillnad mellan att “känna sig vild” och att i ögonblicket vara “fri”? Jag tror inte det och hejar på den dansande kroppen på avstånd. Här verkar manligt/kvinnligt vara mindre intressant!
Jag är fortfarande nyfiken på ditt projekt – går det att beskriva dessa uppgörelser (eller brist på uppgörelser) utan att last in skuld och skam? När jag pratar med kamrater om julen verkar det som om varje garderob är ett benförråd…
LikeLike
Ja projektet blir förhoppningsvis en dokufilm. Utgår från min mamma som fick en stroke. Och sen hur det tog sig in i oss, därefter lyfts det utåt, förs vidare i den större världen, mina väninnor, typ … och så tittar jag på dom, deras frigörelser, deras skuld, deras skam. Mellan mig och mamma finns inte mycket skuld kvar. Vi är i tacksamhetens lov numera, efter år av, jaaa … vederstyggelse. Allt har en väg, ögonblick av genuin uppriktig nåd är väl så stora … kanske så stora som meningen … I mean Meningen. 😉
Ögonblick av mening, nuet är det som gäller, allt anant lämnas bakom. Tid kommer. O ?
LikeLike
Låter spännande! Och lärorikt.
Det kanske har varit männens privilegium att göra upp med sina föräldrar (läs Bergman) som har satt normen för hur sådana här berättelser ska gestaltas.
Jag ser fram emot premiären som kanske blir ett massivt kollektivt reningsbad i försoningens tecken!
LikeLike
Tänk vad man får äta upp sina tankar om att det skulle vara en manlig arena (att göra upp med sina föräldrar)
I eftermiddags såg jag reprisen på det sista avsnittet av “Sprickorna i kristallen”. Maken till kraftfull uppgörelse med självupptagen dominant mor har jag aldrig sett.
LikeLike
Nu blir jag förvånad. Vad var det för kraft i den “uppgörelsen” ? Min upplevelse var att allt går igen. Hon ar ju likadan, med den lilla skillnaden att hon hade män vid sin sida som puttade på henne. Men det här kan vi gärna ta upp vid tillfälle.
LikeLike
Kraften var att hon vågade skriva en bok om det – den slutgiltiga hämnden…
Jag är imponerad av Jessica Zandéns tolkning av modern. Den formen av själupptagen ondska får Jan Malmsjö i Fanny och Alexander att framstå som rena myset…
Sen kunde man naturligtvis önska att själva revolten var mer kraftfull och mindre beroende av manligt stöd, men jag letar nog inte efter förebilder på det planet. För mig var det vsjälva konflikten som i sin nästan mytiskt stiliserade form (absurt rik överklass) blev allmängiltig på ett paradoxalt sätt
LikeLike
Jag har läst er diskussion. Det var en spännande läsning. Jag tror inte att man ska stänga ned sina kommentarsfunktioner utan säga – välkomna till mig. Anne-Marie
LikeLike