Eftersom jag ålagt mig själv 21 dagar av gnällförbud har det uppstått ett starkt behov i min kropp av att höra på klagande musik. Allra mest attraktiv är Johnny Cash som nästan slår rekord i självömkan på A legend in my time.

If heartaches brought fame
in love’s crazy game,
I’d be a legend in my time.
If they gave gold statuettes for tears and regrets,
I’d be a legend in my time.

But they don’t give awards, and there’s no praise or fame
For a broken heart that’s been broken over love that’s in vain.

If loneliness meant world acclaim,
Then everyone would know my name
I’d be a legend in my time.

Nu väntar jag på att arbetskamrater och familj ska upptäcka (och uppmuntra!) den genomgripande personlighetsförändringen. Helst innan jag blir tokig. I somras hade jag en period av “ödmjukhet” som ingen trodde på…

Efter en dos Johnny Cash är ordningen återställd. Allvar råder.

Annars finns alltid hans version av Hurt